Based on a true story
Klockan är nio på kvällen. Johanna är nere i bostadsrättsföreningens tvättstugan i källaren och lägger in tvätten i torktumlaren. Johannas 8-åriga dotter, Klara, går i väg en bit för att utforska andra spännande gångar och rum i källaren. Efter en stund hör Johanna sin dotters små springande steg mot betonggolvet. När Klara kommer in i tvättrummet är ögonen stora och hon är andfådd.
”Vad är det?” frågar Johanna oroligt.
”Det… det står en gubbe i kalsonger där ute i gången”, säger Klara.
Det vill inte Johanna höra. Hon går i normala fall ogärna ner i källaren på kvällen. Hon tycker att det är otäckt med alla gångar och okända rum. Johanna känner obehag, tar upp mobilen och ringer sin man i lägenheten fem våningar upp. Signalerna utan svar är som en evighet. Han svarar inte.
”Varför i helvete svarar han inte”, mumlar hon.
Klara ser sin mammas ängslan och blir rädd.
”Lugn gumman, det är ingen fara”, säger Johanna.
Hon biter ihop, tar Klara i handen och går ut från tvättstugan, tänder alla lampor som går att tända, och fortsätter med raska steg mot trapphuset och hissen. Bara en bit kvar nu. Då, precis framför dem, glider en dörr upp. De är dörren till källarens toalett. Ut kliver en storvuxen man, nu iklädd byxor men med bar hårig överkropp. Han stirrar överraskad på Johanna och hennes dotter. Johanna blir stel.
Inifrån toaletten hör hon en röst, en kvinnlig röst.
Johanna vill bara gå, men mannen blockerar hennes väg. Klara trycker sig tätt intill sin mamma och kramar hårt hennes hand.
Kvinnan inne på toaletten säger något på ett språk som Johanna inte förstår. Mannen svarar med en rosslande basröst. Kvinnan kikar fram bakom mannens stora rygg. Hon drar upp dragkedjan i sina byxor och rättar till blusen. När hon får syn på Johanna och Klara börjar hon vifta med händerna.
”Oj, oj, oj, bli inte rädda. Det är vi som städer”, säger hon på bruten svenska.
Johanna tittar på paret med en blandning av misstänksamhet och rädsla.
”Kommer du ihåg, du såg mig i dag, jag höll upp dörren för dina kassar”, säger kvinnan.
Nu känner Johanna igen henne. Hon blir något lugnare men samtidigt irriterad över att ha blivit skrämd.
”Vad gör ni här i vår källare?” frågar hon vasst.
”Vi bor i en husvagn i Huddinge, ingen dusch, dåligt vatten… så, vi tvättar oss här efter städning”, säger kvinnan.
”Varifrån kommer ni?” frågar Johanna.
”Från Bulgarien, men vi jobbar åt den lille mannen, Manganus, vi jobbar i hans firman, vi städer.”
Johanna försöker sig på ett leende, nickar åt kvinnan och tränger sig förbi mannen som egentligen inte vill stå i vägen. Han är bara stor. Klara tittar i golvet och springer den sista biten mot trapphuset och hissen.
På väg upp i hissen frågar hon:
”Är dom dumma?”
”Nej, dom är snälla. Dom städar vårt hus, dom tvättade sig bara, dom bor i en husvagn utan vatten”, säger Johanna.
”Varför då?” frågar Klara.
”Därför att alla inte har det lika bra som du och jag”, säger Johanna.
Sverige 2014.