Detta är min räddning. Med den här vagnen och dess innehåll får jag fri lejd i Stockholm. Med undantag för en och annan sur gubbe är det ingen som står i vägen eller vill mig illa när jag promenerar med den här vagnen. En 65-årig man med barnvagn är en hjälte.
När jag går utan vagn är jag ett villebråd. Det har jag berättat om tidigare på den här sidan. Men med vagn blir jag sedd. Jag blir en i gänget. Barnvagnsmaffian lämnar plats och de unga mammor som annars ser mig som ett hinder, som något onödigt, överflödigt och oetiskt, välkomnar mig nu i sina barnvagnskaravaner.
När vi möts ler de åt mig, de lämna plats och gullar med Tove i vagnen. Dessa unga kvinnor ser med beundran på mig. En morfar som tar sitt ansvar. Och jag ser i deras ögon, ibland tårfyllda (!), att de drömmer om att själva få ha just en sådan morfar. Någon att tryggt lämna sitt barn till. En mogen man att se upp till, helt enkelt. (Var lite tyst här så kan du höra violiner och engelska horn i bakgrunden).
Låt mig ta ett belysande exempel. I går när jag promenerade med vagnen på Rörstrandsgatan hann jag i kapp sju mammor med barnvagnar. De tog i vanlig ordning upp hela trottoaren. Men som på en given signal vände de sig om. De kan höra när en barnvagn närmar sig på flera kvarters avstånd, jag tror att deras öron är känsliga för barnvagnshjulens karaktäristiska knastrande mot sanden på trottoaren.
De unga kvinnorna bildade två led på var sin sida om trottoaren och jag kände mig som en kung på Eriksgata när jag passerade mellan dem. Inne på caféerna och restaurangerna kunde jag se hur människor vinkade åt mig och lite längre fram stannade en patrullerande polis trafiken så att jag kunde gå säkert över gatan.
Du förstår säkert. Utan Tove och vagnen är jag på sin höjd ett dimmoln som skymmer sikten för de yngre. Med vagnen är jag solen på en klarblå himmel. Älskad av alla.
Jo, den där osynlighetskänslan är bekant. Ska testa barnvagnsvarianten.