Den enes död, den andres bröd. Det är möjligt att jag genom att göda mesarna och oxarna bara försöker dämpa mitt dåliga samvete. Ja, du vet, det där med musen Molly. Jag lockade in henne i giljotinen. Nu vill jag förmodligen bevisa att jag belönar dem som är snälla mot mig. Jag kan i och för sig tänka mig att den här blåmesen, Louise, skulle kunna överväga att käka upp min morgonfralla, som Molly gjorde. Men hennes instinkt säger henne att det inte är en bra idé. Hon, Louise, vet var gränsen går. Det gjorde inte Molly. Därför gillar jag blåmesar.
Ingen skulle bli förvånad om jag gjorde en låt om Molly. Mina barn befarar en video där jag bakom lager av olika filter går med min gitarr i skogen i solnedgången och väser i någon slags sång ”Oh, Molly what have I done, I miss you when you´r gone”, eller något annat i samma kvalitativa stil.
Men som pensionär måste man stå med rak hållning och lossas som om det regnar. Så är det bara.