Halv sju på morgonen ringer det på dörren. Lenas kroppsspråk är mycket tydligt. Det är jag som ska gå upp ur den varma sängen och öppna. Jag sliter åt mig morgonrocken och trevar mig i blindo genom vår inplastade lägenhet. Utanför dörren står sex män, tre ryssar, två polacker och en portugis. Borde jag ringa Carl Bildt? Vi kanske skulle kunna uträtta något för världsfreden.
Sergej, arbetsledaren, ber om ursäkt för att de har väckt mig.
”Men du är informerad, bra. Ju tidigare vi börjar, ju tidigare vi går”, säger han och ler.
”Välkomna”, glappar jag.
Männen ler åt mig. Kanske för att jag har glömt att ta ut bettskenan ur munnen.
Jag drar mig tillbaka bakom plasten och krånglar mig fram till kaffebryggaren som står aningen osäkert ovanpå ett uppslagsverk från Norstedts. Kryssar ut till badrummet och hämtar vatten. På vägen tillbaka möter jag ytterligare två män. Nationalitet?
”Vi ska lägga golv”, säger en av dem på skånska.
En stund senare dricker Lena och jag kaffe. Jag har dukat på två flyttkartonger, som står ovanpå två andra flyttkartonger.
”Vad många dom är”, säger Lena.
”Det kanske är tecken på effektivitet”, säger jag.
”Jag såg ”Fuskbyggarna” på 4:an i går”, säger Lena.
”Och?”
”Jag är bara lite orolig.”
”Det här är ett bra gäng. Sergej är noggrann”, säger jag.
”Du kanske skulle få fram… på något sätt… att du är journalist”, säger Lena.
”Jag är pensionär!”, säger jag.
Lenas svar dränks av en slagborr.
Portugisen sticker in huvudet innanför plasten. Han är elektriker och påminner om Stefan Löfven. Boxarnäsa.
”Förlåt”, säger han. ”Hur många GB ska du ha på fiberdragningen till teven?”
”Äh… vadå?”
”Ska du ha värstinguppkoppling eller vanligt tevetittande?”
”Vi ska bara titta på teve”, säger Lena innan jag hinner svara.
”Då blir det 10 GB”, säger portugisen och ploppar ut huvudet från plasten.
Jag suckar och golvläggaren drar igång sågen i det som en gång var vårt vardagsrum.
Bestämmer mig för att ta en dusch och få en aning lugn i badrummet. Men en av polackerna hinner före. Det lyser rött under handtaget.
En halvtimme senare sitter Lena och jag i bilen, på väg till landet.
Det är härligt med alla invandrare. Utan dem skulle Sverige stå still och det slulle inte bli några nya kök, eller hur?
Helt klart, dom gör ett fantastiskt jobb.