Min fru Lena, min dotter, dotterdotter och sonson är paketerade. Alla är fastspända och inkilade. Vi ska åka till landet på några dagars sportlov. I en halvtimme har vi packat kombin i snögloppet. Humöret är inte på topp. Men vi är lättade över att allt, inklusive barnvagnen, fick plats och jag ser med tillförsikt på resan och framtiden. Det är då det händer.
”Å, nej, inte nu!” utbrister dottern Karolina.
Uno, sonsonen, tittar upp från sin iPad och säger med bestämd röst.
”Jag vägrar att åka en millimeter om ni inte tar bort den där lukten!”
”Jag måste byta blöja”, säger Karolina med en nybliven mammas tålamod.
”Men var?” frågar min fru Lena uppgivet samtidigt som hon förstår att hon måste lämna sin plats. Passagerarsätet är enda lösningen.
Det är uteslutet att ta sig i snögloppet tillbaka till lägenheten. Barnvagnen ligger under all annan packning i bagageutrymmet.
”Var ligger blöjorna?” frågar Lena.
”I den gröna väskan där bak”, svarar Karolina.
”Å, nej”, tänker jag.
Jag biter ihop. Går ut i snögloppet. Öppnar dörren vid Uno, som gjort det bekvämt för sig och tagit av skor och jacka. Jag lyfter resolut ut honom för att släppa ut Karolina. Den skolöse 8-åringen tittar förskräckt på mig. Han hänger i mina armar och håller krampaktigt om sin iPad.
Lena tar hushållsrullen i dörrfacket och täcker passagerarsätet med papper. Karolina går runt bilen och frigör sin dotter från bilstolen, tar ut henne i snögloppet och lägger henne snabbt på hushållspapperet.
”Å, nej. När Tove gör någonting gör hon det med besked”, suckar hon samtidigt som stora, blöta snöflingor landar på Toves blottade mage. Hon gurglar och ler. Hon är för övrigt den enda som gör det, ler alltså.
”Våtservetter”, ropar Karolina.
”Var?” frågar jag.
”I den svarta lilla väskan framför Toves barnstol”, säger Karolina.
Jag står fortfarande med 8-åringen i famnen. Han huttrar i sin nu blöta, tunna tröja.
”Är detta ett skämt?” frågar han sarkastiskt.
Jag dumpar honom i förarsätet. Öppnar sedan bakluckan. Poff! Kläder och lite annat smått och gott ”rinner” ner på den blöta asfalten. Jag hittar den gröna väskan och lyckas få tag på en blöja. Överlämnar den till min fru som håller den tätt mot sitt bröst, hon skyddar den heroiskt med sin kropp mot ovädret.
”Våtservetter nu!” ropar Karolina med en biton av stress i rösten.
Jag rotar i den svarta väskan, hittar nappflaska, barnkläder, snuttefilt, en elefant som man kan spela på, vällingpulver, mangobanan på burk, hårtork, kaffefilter och ett par kanintofflor . Men inga våtservetter.
”Våtservetter nu!” upprepar Karolina, nu med militärisk disciplin i den höjda rösten.
Förbipasserande kastar oroliga blickar åt vårt håll.
När jag är på väg att ge upp mitt letande kommer en främmande dam fram och tittar osäkert på mig.
”Den här ramlade ur er bil”, säger hon och lämnar snabbt över en plastpåse innan hon skyndar iväg.
Påsen är fylld med våtservetter.
När den lilla barnstjärten är torkad, servetterad och blöjad intar vi på nytt våra platser. Tove spänns fast och gurglar, mycket nöjd. Jag vrider om startnyckeln och hoppet om en lugnare framtid återvänder. Då påkallar Uno vår uppmärksamhet.
”Jag behöver kissa”, säger han och skrattar.
8-åringar har onekligen sinne för humor.
Hahaha! Ja, visst är det mysigt att åka till landet!
Ja, efteråt är det hur kul som helst.
Tänk vad mycket roliga överraskningar vardagen har att bjuda på.
Ja, det skulle bli rätt trist utan de där lilla extra.
Min 8 åriga son känner delvis igen sej.
Det är klart han gör, han var ju drabbad.