Skogsbocken i min trädgård

Foto: Peter Dahlgren

Plötsligt stod den där i trädgården på landet och skällde, den nordnorska skogsbocken. Den har inte varit synlig i Sverige sedan början av förra seklet. August Strindberg skriver om den i sin roman ”Svarta handskar”. Han skriver: ”En kvinna som Siri får då aldrig nog, inte ens en skogsbock skulle göra henne tillfredsställd”.  Jag lyckades slita fram min kamera och ta den här bilden. Som du förstår är den unik. Här i Gävledala finns både björn, lo och varg. Och nu också skogsbock, bockum varaiandum, (den vandrande bocken) som den heter på latin. Det är ovanligt att den söker sig till bebyggda trakter. Den trivs bäst djupt inne i skogen där den lever på fjolårskottar från gran och lärkträd. Den här bocken letar troligen efter en hona och ett revir. Min granne, en bit bort, har får. Det har förekommit att skogsbocken har parat sig med fårtackor. Kanske är det därför den  har lockats till byn. Skogsbocken är skygg och väljer oftast att dra sig tillbaka om den får syn på människor. Men det har hänt att den har angripit människor, särskilt om den har blivit störd under sitt kottätande. Och då har man inte en chans. Skogsbocken är snabb och dess horn är inte att leka med. Det påstås att den ibland har givit sig på pensionärer, vittnen från mitten av 1800-talet har berättat om gamlingar som har blivit stångade under bär och svampplockning. När jag visade mig i dörren skällde den hotfullt, sedan vände den om och försvann in i skogen. En fantastisk upplevelse.