Foto: Peter Dahlgren
Någonting har hänt. Jag beter mig annorlunda. Ingen skulle bli förvånad om jag blev hämtad.
Det började för någon månad sedan, mitt nya beteende. Min fru, mina barn och våra vänner tittar på mig med stegrande förvåning.
Jag har givetvis själv funderat mycket över vad som har hänt. Jag har övervägt att söka vård men är som sagt rädd för att de, män och kvinnor i vita rockar, ska ta hand om mig.
Jag är rädd för att en sköterska kommer att le mot mig och säga:
”Nu ska du vila lite.”
Jag googlar på nätet för att få en förklaring till om det jag gör har en plausibel förklaring. Mitt beteende är kanske naturligt för pensionärer eller för vita, lätt överviktiga, missförstådda män. Men jag får inga svar. Det är skrämmande. Tänk om det bara är jag. Om jag är unik med mitt beteende är jag ett villebråd. Vilken minut som helst skulle det kunna ringa på dörren. När jag öppnar står de där, tv-teamen, från hela världen. De vill filma pensionären med det märkliga beteendet. Sedan kan varenda kotte se det på YouTube. Hela världen skrattar.
”Kom och titta på pensionären som kryper!”
Jo, det är sant. Jag kryper.
På en filt i mitten av vårt vardagsrumsgolv sitter den enda människa som förstår. Hon ler och gurglar och försöker härma mig. Hon heter Tove och är drygt ett halvår.
Runt Tove kryper jag på alla fyra. Jag visar hur jag sätter den ena handen framför den andra och förklarar hur jag flyttar mina knän.
”Gör som jag Tove, höger hand framåt och sedan vänsterben, höger, vänster… ”
Sedan lägger jag mig väldigt nära det stackars barnet och frågar:
”Fattar du?”
Och när Tove ställer sig med raka armar applåderar jag och när baken åker upp hurrar jag. Och när hon flyttar fram ena handen blir jag helt crazy.
Toves mamma, min dotter, säger snälla saker till mig men jag ser oron i hennes ögon. Och vilken sekund som helst skulle hon kunna säga:
”Ska du inte vila lite?”
Ingen ska ta hand om dej. Vad tror du dom resurserna ska komma ifrån? Ju konstigare du blir ju mindre reaktion från omvärld och samhälle. Vi har inte råd/tid/lust att ta hand om knäppgökar. Det är när du blir i riktigt behov av vård om omsorg som du blir helt ensam. Kan vara en bra liten markör på ditt tillstånd. Är det någon som bryr sig om dej fortfarande? Om ja, tatlugnt…
Mina barnbarn bryr sig, vi är på samma nivå, så jag hoppas dom blir lite större och kan ta hand om mig innan jag får knäppgöksdiagnosen.
Ja, ni är sannerligen på samma nivå. Ta hand om dom nu istället… 😉
”Och vad gör din mamma då?” ”Hon jobbar!” ”Och din pappa?” ”Han kollar i sin navel.” ”Tur att jag finns då.” ”Ja, en vanlig människa.”