Tiggaren bakom ”muren”

Foto: Peter Dahlgren

I dag stannade jag. Det var någonting som fick mig att stanna, böja mig ner och skänka en tjuga. Kvinnan, som verkade rätt ung, lade handens vante mot hjärtat och sa ”Tack!” på svenska. 

Vanligtvis stannar jag aldrig hos de rumänska tiggarna i Stockholm, saktar aldrig in och ger något. Jag går förbi, kliver över, passerar. Jag kanske ger dem ett skevt leende där de sitter påpälsade på en filt och skramlar med några få kronor i en vit plastmugg. Men annars ingenting. Ingenting trots att jag har läst DN:s prisade reportageserie om de rumänska tiggarna. Trots att reportagen hjälpte mig att bli av med många fördomar så ger jag ingenting. Jag fortsätter att gå förbi. Jag är fortsatt misstänksam.

I somras passerade jag en svårt handikappad man på Sankt Eriksbron. Det var något fel på hans ena ben. Han gick böjd och stöttade sig på en käpp. Den höll han i ena handen. I den andra viftade han i luften med den vita plastmuggen. När jag passerade honom föll han ihop på trottoaren. Han låg där i smutsen och viftade med sin plastmugg. Jag tvekade samtidigt som andra fotgängare tittade bort när de passerade honom. Han dreglade och svamlade något när han sökte min blick. Så tog hans sig upp och vinglade mot mig. Jag skyndade på stegen. Vad kan jag göra?

Men den här gången stannade jag. Jag frågade kvinnan om hon inte frös i kylan. Hon log mot mig igen och sa tack en gång till. Jag försökte med engelska. Hon sa tack. Några rader på tyska. Hon sa tack. ”Fan också”, tänkte jag.

Det är som en jäkla mur. Jag vill ju veta. Jag skulle vilja ta med henne till ett kafé och bjuda på något varmt att dricka. Sedan skulle jag ställa alla mina frågor. Vad kommer hon ifrån? Hur tog hon sig hit? Vem betalade resan? Får hon behålla pengarna i sin plastmugg? Finns det någon i skuggan, någon eller några som snor merparten av hennes pengar. De där barnen på hennes foto, är det hennes? Är de verkligen sjuka? Tack!

”Do you understand. I want to know. Can´t you see. If I knew that the money I give you really came to the children, the kids on that photo in your knee, then I would give you a lot more…”

Tack! Fan också, hon fattade ingenting.

Jag reste mig upp, log mitt sneda leende och gick vidare.

Det är jäkligt frustrerande.