Medlemmarna i ABBA bodde då, 1974, i Vallentuna i två radhus. Det ena delades av Anni-Frid och Benny, det andra av Agnetha och Björn. Jag är proggare på den tiden och därför klädsamt ointresserad inför mötet med schlagergänget. Men bakom fasaden är jag entusiastisk.
Redaktionssekreteraren på Norrtelje Tidning, som också är proggare och definitivt ingen ABBA-fan säger att redaktionschefen, som gillar ABBA, vill ha ett mittuppslag. Många bilder, alltså. Men den måttligt engagerade redaktionssekreteraren tycker inte det är värt att skicka med en fotograf. Jag får plåta själv. Ett beslut som han senare skulle ångra. I egenskap av lokalredaktör var jag tvungen att fotografera och jag hade hjälpligt lärt mig att hantera en systemkamera. Men det blev sällan bra och det där med skärpa var inte riktigt min grej. Men mina protester hjälper inte. En av fotograferna på tidningen ger mig rådet att använda blixt, då blir det lättare att få bra skärpa.
Så här såg jag ut då. Bilden är från redaktionen på Norrtelje tidning.
När jag pratar med Agnetha i telefon slår mitt hjärta lite snabbare. Hon låter så trevlig och säger att jag gärna får komma hem till henne och Björn och göra ett reportage.
När hon öppnar radhusdörren ler hon rart och ber om ursäkt för att allt är lite rörigt, men det är ju mycket på gång. Förutom hennes bostonterrier är hon ensam hemma. Björn, Benny och Anni-Frid är i grannhuset och lägger ett riff. De ska komma senare.
Jag lägger kameraväskan på golvet och sätter mig vid köksbordet. Agnetha bjuder på te. Jag ställer lite frågor om hur det känns och så. Hon svarar tålmodigt medan hennes terrier rotar med nosen i min kameraväska. Jag frågar om jag kan få ta några bilder på henne i väntan på att de andra ska komma. Det är inga problem. Men, jo, det blir ett problem när jag upptäcker vad hennes terrier har gjort. Sladden till den viktiga blixten och ena hörnet av kameraväskan är söndertuggade av den irriterat olydiga hunden.
Agnetha sätter sig bredvid mig på golvet, tar upp sin hund och säger ”Fy!”. Hon gosar en stund med odjuret. Sedan vänder hon sig mot mig, lägger sin hand på min axel och säger ”Förlåt!” Jag ler matt och glömmer genast den trasiga sladden. Men så bryts förtrollningen när de andra kommer in i köket. Det blir lite pinsamt men Agnetha förklarar snabbt vad som har hänt.
Jag ställer mina frågor till de andra i ABBA och tar mina foton. Utan blixt. Senare tillbaka på redaktionen kommer fotografen ut ur mörkrummet efter att ha framkallat mina fotorullar. Jag ser på hans hållning, den hängigt uppgivna, att det inte har gått så bra.
”Hur allvarligt är det?” frågar jag.
”Det är jävligt allvarligt, det är livshotande. Men jag ska göra mitt bästa”, säger han.
Dagen efter möter jag redaktionschefen på morgonmötet. Han är känd för sin positiva läggning.
”Bra text”, säger han. Alla vid morgonmötet förstår varför han inte säger något mer och varför det inte blev något mittuppslag.
Jag försöker skylla på bostonterriern men får inga sympatier.. Betydligt bättre gick det ju för ABBA i SM och i EM i Brighton. Men den korta stunden på köksgolvet delar jag bara med Agnetha… och en ettrig, ouppfostrad terrier.
Text och foto: Peter Dahlgren