Dagen är alltså sen men Olof Palme har ett uppdrag kvar innan han får åka hem. Han ska träffa en japansk delegation på Grand. Han behöver fräscha till sig och byta skjorta. Men först skriver han under några papper på sitt rum. Vakten som passerar utanför ropar ”Hallå?” Olof Palme svarar ”Hallå!” En stund senare passerar en tjänsteman som ropar samma sak. Olof Palme svarar ”Hallå!” igen. Det där hallåandet var en rutin som de anställda på Rosenbad var införstådda med på den tiden. Alla som passerade statsministerns rum ropade när de passerade. Hallået betydde: ”Hej, Olof, är allting bra?” Svaret innebar att, ja, allting är bra. En liten säkerhetsåtgärd i Palmes kansli. Men att den säkerhetsregeln hade en klar brist skulle snart visa sig. Det skulle Olof Palme också få erfara denna oktoberdag 1982.
Olof Palme tittar på klockan. Han är sen. Han tar fram en ny skjorta ur sin garderob och skyndar ut ur rummet, passerar Fälldins kvarlämnade, tomma, kassaskåp och går in på toaletten för att tvätta sig. Han drar igen toalettdörren med en smäll. Denna smäll orsakar en lätt vibration i väggen, en vibration som också Fälldins kassaskåp känner av. Den väloljade, mycket tunga och gedigna kassaskåpsdörren, som inte är låst, glider tyst och långsamt upp. När den står på vid gavel tippar kassaskåpet bråkdelen av en millimeter men tillräckligt för att dörren ska kilas fast mot golvet. Dörren till Thorbjörn Fälldins kassaskåp blockerar nu all in och utgång från toaletten.
Nya skjortan är på. Olof Palme kollar en sista gång i spegeln och är redo för mötet med japanerna. Han öppnar toalettdörren med det blir genast tvärstopp. Mellan dörren och dörrkarmen är det blott en smal springa. Olof Palme är fast på sin egen toalett. Han trycker lätt på dörren, ingenting händer. Han knuffar med axeln, ingenting händer, använder hela sin tyngd, ingenting händer. Han tar spjärn med ena foten mot badrumsväggen och trycker med all sin kraft mot dörren. Ingenting händer. Olof Palme är sen, trött och nu börjar han också bli arg. Han tar toalettborsten och sticker ut den i springan, som är en dryg decimeter, och slår på Fälldins kassaskåpsdörr. Eftersom alla har gått hem är det ingen som hör den förtvivlade klangen när toalettborsten möter det svenska stålet. Olof Palme svär över sin företrädare men inser snart det meningslösa. Han måste få hjälp.
Statsministern ropar ”Hallå?” De första fem gångerna är det ingen som svarar. Den sjätte gången passerar en städare från Turkiet. Han har blivit informerad om säkerhetsrutinerna och svarar glatt ”Hallå!” och går vidare med sin städvagn till nästa korridor. Olof Palme blir alltmer desperat. Han slår allt hårdare och ropar allt högre. Till slut är det någon som hör mystiska ljud från statsministerns kansli. När vaktstyrkan kommer rusande möts de av en ståldörr så imponerande och tung att ingen av dem kan rubba den. Men till slut befrias Olof Palme från Thorbjörn Fälldins fälla.
När han kraftigt försenad kommer till Grand och den japanska delegationen är han inte arg längre. Han ser det komiska i situationen. Japanerna frågar förstås varför han är sen.
Vad Olof Palme svarade vet jag inte. Men jag kan tänka mig att han sa någonting om att svenskt stål har det som borgarna inte har, i alla fall inte då. Tyngd.
Den här historien berättades för mig av dåvarande pressekreteraren till Olof Palme. Då var jag reporter på TT och jag skrev storyn, som givetvis skulle ha blivit en blänkare i de flesta svenska tidningar på den tiden, ja, i alla fall de borgerliga. Men först måste Olof Palme ge sitt medgivande. Han fick läsa texten och efter en stunds funderande sa han, nej. TT:s ledning vågade inte trotsa Sveriges statsminister och förpassade artikeln till papperskorgen. Och det här är kanske inte den typen av artiklar som man tar strid för, det var nog TT:s ledning och jag överens om. Dessutom var det tuffa tider då, hösten 1982. Palme hade just gjort en insats som medlare i en konflikt mellan Iran och Irak. Han hade stora problem med ungdomsarbetslösheten och kämpade i en tid då de socialdemokratiska grundvärderingarna i samhället börja vittra sönder. Han ville inte bli skrattad åt. Inte då. Så här efteråt kan jag förstå det.
Peter Dahlgren
Vilken härlig story!