På Norrtelje Tidnings redaktion hörs ropen skalla. Högste chef på redaktionen denna söndag i februari 1973 är den administrative redaktionssekreteraren. En gammal man som ansvarar för Kort och Gott-sidan. Han är också tidningens kåsör och sitter och skriver en lättsam historia till måndagstidningen.
Själv är jag reporter och dyker upp till kvällspasset. Jag förklarar för den äldre redaktionssekreteraren att det har varit en demonstration och att jag har intervjuat några i tåget och talat med polisen. Jag skulle kunna slänga ihop några rader. Redaktionssekreteraren säger att han inte är intresserad av demonstrationer, särskilt inte om deltagarna består av kommunister.
Jag argumenterar och lägger hela min 23-åriga pondus bakom orden. Då dyker Greta upp, Greta Pettersson, 64, kommunreporter på tidningen sedan andra världskriget. Hon ser på mig med avsmak och säger att den enda demonstration som tidningen skriver om är den som sker på första maj och som leds av det socialdemokratiska partiets lokala ordförande. Jag hävdar att den här demonstrationen är viktig och har allmänintresse.
När Norrtäljes invånare slår upp sin tidning dagen därpå står det inte en rad om demonstrationen. På måndagsmorgonens redaktionsmöte är stämningen upprörd bland de yngre journalisterna. Men Greta Pettersson står på sig och betonar att journalistik handlar om att välja bort. Redaktionschefen, som tillhör de yngre, vill inte skapa en konflikt och slätar över. Chefredaktören, vars ambition är att bli citerad i tidningskrönikan i Dagens Eko, engagerar sig i inrikespolitiska frågor av betydelse och tycker inte att en lokal demonstration är något att lägga krut på.
En kollega i min ålder med FNL-märket på kavajuppslaget föreslår utbildning för att lösa problemet. Vi skulle kunna bjuda in Jan Guillou, han på tidningen Folket i Bild/Kulturfront. Många på tidningen och i Norrtälje hjälper till att på ledig tid sälja Folket i Bild/Kulturfront. Guillou skulle kunna berätta om tidningen och om vad som sker därborta i Vietnam. Greta fnyser men den yngre generationen tycker om idén.
Några veckor senare, när våren anlänt och vinden lagt sig, sitter vi ett gäng unga entusiaster på en gräsmatta vid Norrtäljeån och lyssnar på Jan som berättar om framgångarna med Folket i Bild och om USA:s angreppskrig på ett litet fattigt folk. Jag berättar om konflikten på tidningen.
”Skapa opinion, stå på er”, säger han.
”Motståndet är respekterat och kraftfullt”, säger jag.
”Gör revolution”, säger Jan Guillou.
I slutet på maj samma år går ett nytt demonstrationståg genom staden. Solen lyser värmande och Jan Guillou är känd över hela Sverige för sitt och Peter Bratts avslöjande om IB-affären, (IB stod för Informationsbyrån, ett hemligt militärt underrättelse- och kontraspionageorgan underställt ÖB). Jans råd till oss får därmed ytterligare kraft och det sista motståndet på redaktionen kapitulerar. Artikeln om det lokala demonstrationståget publiceras i tidningen med en rubrik på ettan. Revolutionen eller snarare reformationen är ett faktum. Tack Jan!
Peter Dahlgren
Intressant att läsa. Jag var på sporten då och efterträdde Greta som kommun- och landstingsreporter. Men du har bättre minne än jag.
Vilket minne du har Peter, häftigt! Jag tror gräsmattan var vår på Gröna gränd, där jag och Runar bodde tillsammans med Lennart och Inger och vår gemensamma hund – bordercollien ”Republikens ära”. Jag minns samtalen med Jan Guillou på kvällen i vårt kök. Ibland tänker jag på Greta, ovanligt att en kvinna hade hennes befattning. Du skriver att hon var kommunreporter sen andra världskriget – så mycket hon hade hunnit att vara med om! Jag sörjer att jag inte frågade mer…jag var mer upptagen av oss unga och vad vi ville.