December. 2014. Regn. Två plusgrader.
Jag går till systembolaget för att köpa glögg. Vinden är ilsken och regnet piskar. Stegen är tunga. Jag har svårt för dessa tider. Jag har svårt för tider som är varken eller. Jag minns min barndom med meterhög snö redan i början av november. Skidor bakom radhuset. Snöbollskrig. Och en värld runt omkring, proppad med godsaker, förväntningar och nya upptäckter.
Kanske drömmer jag bara. Har den tiden verkligen existerat? Har det funnits en tid då vinter var vinter. Och då menar jag år efter år. Pålitligt som klockan. Inte som nutidens ibland, kanske. Och har det verkligen funnits en tid då framtiden bara var en rund varm sol?
Jag köper glögg för den kommer att värma mig och jag kanske kan pressa fram lite vinter- och julstämning. Jag kanske rent av blir på lite bättre humör. Återfår lite positivt tänkande och förhoppningar inför framtiden. Men när jag kommer ut från systembolaget sitter hon där och ser på mig och genast får vinden och regnet sällskap av misären.
Hon pressar fram ett leende.
”Hej, hej”.
Hon sitter på en vikt filt vid en husvägg. Hon är påbyltad med tröjor, jacka och schalar. Hon har stora varma ögon och hennes kinder är blöta av regnet. Jag får lust att stanna och prata med henne. Jag letar i fickan och hittar två kronor. Jag lägger dem i hennes plastmugg där det redan ligger tre kronor. Klockan är fyra och hon har nu fem kronor i sin framsträckta mugg.
Hon säger ”Tack!” och gör korstecknet och hon lägger huvudet lite på sned och ler igen. Och det känns som om hennes leende är äkta. Eller är det kanske bara så att jag vill att det ska vara äkta? Jag undrar hur hon mår, hur det kommer sig att hon sitter på en blöt filt i en stad vars namn hon inte ens kan uttala och jag vill veta vad hon får i sin plastmugg på en dag. Jag har så många frågor. Jag försöker med engelska. Men hon förstår inte. Eller snarare… hon vill att jag ska tro att hon inte förstår.
”Hej, hej”, och ”Tack!” Mer än så blir det inte.
Jag vinkar till henne och hon vinkar tillbaka.
Där går jag på en regnvåt trottoar i Stockholm i december och undrar vad som har hänt med den värld som vid denna årstid brukade vara så vit och fluffig och så full av hopp och framtidstro. Innan jag är hemma har jag passerat ytterligare tre kvinnor som sitter på blöta filtar vid husväggar och utanför affärer.
Kanske kan några glas med varm glögg trots allt göra det lite lättare.
Lättare att förstå.