Jag står i de anklagades bås i Södra Roslags Tingsrätt. Åklagaren rabblar en paragraf och avslutar med att yrka på fängelse. Rättens ordförande frågar om jag har något att säga. Jag nickar och håller ett långt anförande. Jag noterar att två av nämndemännen sitter och sover. Jag hinner knappt prata till punkt innan domaren slår klubban i bordet och dömer mig. Året är 1970. Jag är ung och kaxig och The Beatles sjunger Let It Be.
Det började1969. Efter fyra månader på I 5 i Östersund, sökte jag vapenfri tjänst. Det var en brutal tid. Sovjetunionen hade invaderat dåvarande Tjeckoslovakien. I tidningar och på tv kunde jag se bilder på människor som lade rosor på de sovjetiska tanksen. Men diktaturen förstod inte det språket och ockupationen var ett faktum. Jag förstod att om de där människorna hade försvarat sig med vapen så hade blodbadet varit ett faktum. Jag insåg då att en ros är ett effektivare vapen mot en stormakt och förtryckare än en AK 4. Det tjeckoslovakiska folkets kamp utan vapen påverkade mig. Jag hade fått nog av det militära, som jag fann föråldrat och fördomsfullt. På den här tiden var dessa tankar oftast lika med fängelse.
Före rättegången 1970 får jag träffa ett hovrättsråd på hans kontor i Stockholm. Han pratar med utpräglat markerade i:n. Det är han som avgör hur domen i tingsrätten ska bli. Det är han som skriver rapporten. Han gör bedömningen. Menar jag allvar eller inte med min vägran att bära vapen. Det vill säga om jag är så religiös att jag inte ens skulle försvara min egen familj om någon hotar att skjuta dem. Jag säger att jag nog skulle skjuta den jäveln först. Det är fel svar.
Sammanlagt döms jag två gånger och får sitta tre månader i fängelse för att jag föredrar rosor före AK 4:or.
Detta är preskriberat. Men tänk om det fanns ett register med mitt namn och adress. Låt oss säga att en ung familj vill köpa lägenheten mittemot min. När de läser en sajt på nätet att deras blivande granne har suttit i fängelse, ja, då kanske de tvekar. Och vad hade Svt:s chefer tänkt när jag sökte jobbet som programledare. ”Hm, fängelsekund. Nja, en programledare måste stå fri från alla misstankar. Bäst att ta någon annan.”
Kanske är det inte för sent. En gång dömd alltid dömd. Pensionsmyndigheten borde nog dra in min pension. Det är omoraliskt att ge skattepengar till brottslingar. Eller hur?
Minns den där tiden, att sitta i fängelse med en blomma i knapphålet var ju nästand mode då. Det var väl en del av frigörelsen från auktoriteterna. Risken för att bli uthängd fanns ju inte då.