Bild

På puben med Katarina (Samtal från en okänd, del V)

Skrolla ner för att läsa de första avsnitten av Samtal från en okänd.

Jag visste ingenting. Ändå hade jag bestämt mig för att resa och jag hade skrivit på ett avtal där jag band ris åt egen rygg. Det var korkat. Det var min nyfikenhet och otålighet som än en gång hade spelat mig ett spratt.

Jag måste helt enkelt få mer kunskap om vad jag gav mig in på. Det måste ju finnas någon person som kunde berätta om professorn. Vem var Sven-Åke Persson? Professorn själv hade svarat på min nyfikenhet med ”Det får du veta senare” eller ”Det blir en senare fråga”.
Jag tittade på Strindberg och kände mig ynkligt liten. Men så var det som om vi ändå fick kontakt.
”Dagmar”, sa jag högt.
Dagmar! Hon måste ju veta allt om professorn. Jag måste prata med Dagmar.
Jag återvände till Drottninggatan 81 B. Slog koden och halvsprang upp för de två trapporna. För andra gången denna dag ringde jag på dörren. Ingen öppnade. Jag ringde igen. Tystnad. Igen. Nej, ingen öppnade. Kanske hade hon slutat för dagen och redan hunnit lämna lägenheten. Jag var ganska säker på att hon inte bodde där. Det var högst osannolikt.

Besviken gick jag ner för trapporna och ut på Drottninggatan. Vad skulle jag göra nu? Jag visste ju lika lite om Dagmar som jag visste om professorn. I minst tio minuter stod jag utanför 81 B och kände mig villrådig. Då kom plötsligt en medelålders kvinna ut genom porten. Hon såg inte alls ut som en hushållerska från 40-talet, det här var en modern kvinna i moderna kläder, snygga glasögon och kortklippt cendréfärgat hår. Om jag inte hade stått så nära porten hade jag aldrig upptäckt att det var Dagmar.
”Dagmar?” sa jag.
”Jag kunde inte öppna, jag hade redan bytt om. Jag får endast öppna dörren som Dagmar. Min rätta identitet är hemlig”, sa hon.
”Det där kräver en förklaring”, sa jag.
”Jag vet, men inte här”, sa hon samtidigt som hon pekade mot puben The Queen´s Head i hörnet mot Tegnérgatan.
”Kom!” sa hon och gick före över gatan mot puben.

Mid 9993
Dagmars riktiga namn var Katarina. Jag har varit tvungen att manipulera bilden för att inte avslöja hennes identitet.

När vi satt vid ett litet bord med var sin sejdel ljus öl tittade hon urskuldande på mig.
”Tycker du om öl?” frågade jag.
”Det går an. Men det är mer lokalen. Det är tyst och fridfullt här.”
”Går du ofta hit?”
Hon skakade på huvudet.
”Någon gång ibland. Dom har goda sandwichar här.”
”Så du heter inte Dagmar?”
”Du måste lova mig att det här samtalet stannar mellan oss”, sa hon.
Jag nickade.
Jag kan råka illa ut… och du också om du pratar bredvid mun.”
”Jag lovar”, sa jag.
Det var ett löfte som jag senare skulle ångra, men det visste jag ju inte då.
”Jag heter Katarina och är 54 år. Jag är skådespelerska och lever som Dagmar tre dagar i veckan. Det är ett av mina jobb och jag får bra betalt för att göra min roll professionellt, tiga om mitt verkliga jag och för att aldrig berätta för någon om mitt uppdrag som hushållerska. Jag bor några stenkast härifrån och jag har jobbat hos Sven-Åke i femton år.
”Femton år?”
”Jag har det som ett mycket lönsamt extraknäck. Jag har under återkommande perioder av brist på andra arbeten kunnat leva gott på min roll som hushållerska.”

Jag tog en djup klunk av den kalla ölen och tittade på Katarina. Det jag hade fått veta var överraskande men kändes nästan som en lättnad.
”Så allt är en galen teater och professorn är den knäppskalle jag trodde att han var”, sa jag.
Katarina böjde sig fram över det lilla bordet och tittade på mig med en blick av medlidande.
”Det är ingen galen teater. Allt professorn har sagt är sant. Och det du komma att få uppleva kommer att förändra dig. Allt i ditt liv kommer att bli annorlunda”, sa Katarina med en knappt hörbar röst.
Jag mådde illa igen.

Det kommer mer!

Peter, bocken och lite vårpippis

Jag har vinden mot mig. Det är därför jag kommer så nära. Så vi står där och glor på varandra. Spontant vill jag säga att han är söt. Men det vore att förolämpa honom. Så jag säger:
”Tjenare, hur är läget?”
Bocken
Jag kan nästan höra hur hans hjärna arbetar: ”Vän eller fiende? Spring eller stanna? Leva eller dö? Spring, spring, spring….”
Och det gör han.
Bocken II
En del annat kul på landet. Svartvita flugsnapparen har kommit. Han bråkar som vanligt med de inhemska. Men nötväckan ger han sig inte på och inte heller den större hackspetten, som inte är så stor egentligen. Och den lilla grå, lövsångare kanske, gömmer sig snabbt i buskarna.
Svartvit
Herr svartvit
Svartvit hona
Fru savartvit
Hackis
Större hackspett, kul typ som gillar att leka tittut
Nötis
Nötväckan, tuff övervintrande snygging.
lövis
Liten och grå men bedårande

Myra (Samtal från en okänd, del IV)

Skrolla ner för att hitta del I, II och III

Jag stod i Drottninggatsbacken och stirrade på port 81 B, den port jag nyss kommit ut från. Det jag nyss hade upplevt på två trappor kändes som en dröm. Jag kunde ha gått därifrån som om ingenting hade hänt om det inte vore för det faktum att jag höll i en plastmapp med fyra A4-papper i min hand och hade en flygbiljett i min innerficka, tur och retur Befrielsen. Professor Sven-Åke Persson hade dessutom originalet till det avtal jag skrivit under, ett avtal där jag förband mig att hämta hem en ung kvinna, Myra, från ett land jag aldrig besökt och som jag inte trodde existerade i verkligheten.
Nu undrar du förstås hur jag kan skriva det här, det som du just nu läser. Jag riskerade ju att råka illa ut om jag publicerade det jag hade fått veta. Att avslöja det nu vore att gå händelserna i förväg. Så småningom får du svaret.
Jag gick runt knuten vid Strindbergsmuséet, vidare upp till Tegnérlunden där jag satte mig på en bänk bredvid August själv.
”Vad fan ska jag göra”, frågade jag halvhögt.
Strindberg tittade på mig med en sträng blick. Det var uppenbart att han inte var intresserad. Det här var mitt problem. Jag tog ut papperna ur plastmappen och läste Sven-Åke Perssons uppdragsbeskrivningen.
IMG_0115
Myra

”Du ska resa från Arlanda med flight XX09, planet står på en separat gateway dit du blir transporterad med förbundna ögon. Av säkerhetsskäl. Bindeln avlägsnas först när ni når route 3, vilket är planets koordination för Befrielsen. När ni landat kommer du att tas emot av Loli Hunteri, hon kommer att ge svar på alla dina frågor och föra dig till den plats där Myra finns. Vad jag kan berätta är att Myra hålls kvar i Befrielsen mot sin vilja. Anledningen är att en man har tingat henne för giftermål. Befrielsens lagar säger att tingade kvinnor, med ett undantag, inte får lämna landet. Endast hennes far eller mor får begära utresa. I ditt uppdrag ingår att uppträda som hennes far. Loli Hunteri kommer att förse dig med alla nödvändiga papper. Du får ett samtal två dagar innan du ska resa. Lycka till!”
IMG_0023
Befrielsen

Bland papperna fanns också ett foto på Myra, troligen taget genom ett fönster med imma. Fotot var bränt i ena kanten. Märkligt. Och om möjligt ännu märkligare var ett foto på Befrielsen. En mycket underlig bild på vad som såg ut som några berg. Jag hade givetvis frågat Sven-Åke Persson vad bilden föreställde.
”Det är ett märkligt land”, hade han svarat. ”Svaren får du när du är på plats.”
Frågan var nu om jag skulle ge mig ut på det här äventyret. Om jag hade varit som Myra, i tjugoårsåldern, hade jag nog inte tvekat. Men skulle jag, 68 år gammal med två hjärtinfarkter i bagaget, verkligen utsätta mig för det här äventyret. Allt sunt förnuft sade nej. Men redan där, på bänken bredvid August Strindberg, visste jag att jag var för nyfiken för att avstå.

Jag återkommer med fortsättningen

Avtalet (del III i ”Samtal från en okänd”)

Skrolla ner för att läsa del I och II

Jag började skratta, ett osäkert, nervöst skratt
Situationen var både overklig och komisk. Den Einsteinliknande professorn och hushållerskan som framstod som en karikatyr på urtypen för svenska hushållerskor var verkligen skrattretande. Kanske var alltihop ett practical joke.

”Det där myntet är inget bevis”, sa jag. ”Vad säger att inte det också är av plast liksom det jag fick av min far.”
Sven-Åke Persson log överseende.
”Det här myntet har undersökts i laboratorium av svensk expertis. Det finns fakta lagrade i en hemlig databas. När du accepterat mitt uppdrag ska jag visa dig dokument som bekräftar att myntet betår av en kemisk sammansättning som är okänd på jorden. Jag vet att ditt mynt är av samma material.
”Låt oss anta att du har rätt. Jag tror fortfarande att det är fråga om ett dålig skämt, om du ursäktar. Men om du har rätt, varför berättade inte min far om myntets mystik och historia för mig?” frågade jag.
IMG_1640
Mynt av den märkliga metallen alma

”Din far var en skeptiker, han var inte invigd, kände inte till myntets historia, inte heller din farfars bakgrund. Albin visade sina anteckningar för honom en gång. Men din pappa hade ingen förståelse, han avfärdade alltihop som en gammal mans fantasier. Om han hade fått vetskap skulle han läcka, vi resonerade så och höll honom därför utanför.”
”Vilka vi?”
”Det återkommer jag till.”
”Å varför har du väntat med att ta kontakt med mig, jag närmar mig 70?”
”Jag har haft andra alternativa lösningar som tyvärr inte har slagit väl ut. Det är bara du kvar. ”
”Och vad är det som säger dig att inte jag är en skeptiker och en icke troende, som min far?” frågade jag.
”När du skrev din bok förstod jag att du var rätt person.”
Jag suckade och stirrade på professorn som inte släppte mig med blicken.
”Om jag googlar på det här, på dig och på almaforskning, vad hittar jag då?” frågade jag.
”Ingenting.”
”Vem mer än du känner till den här metallen och att den kommer från Befrielsen?”
”Det är som du förstår hemligstämplat. Men om du accepterar mitt uppdrag ska jag presentera dig för några forskare”, sa professorn.
Jag satt tyst igen, blängde på fatet med småkakor. Och där och då, i den blommiga soffan bestämde jag mig. Jag skulle visa den gamle gubben att det är vanskligt att driva med journalister, oavsett om de är pensionerade eller ej.
”Så vad är det för uppdrag du talar om?”
”Först måste du skriva på ett avtal”, sa professorn och höjde rösten. ”Dagmar, kom med avtalet”, ropade han med hög och förvånansvärt klar röst.
Innan jag hann dra in andan stod hon framför mig och höll fram ett papper. Jag läste. Där stod bland annat att jag med min underskrift gav mitt juridiskt bindande löfte att aldrig, verbalt eller i text, berätta om mötet med professorn eller de uppdrag jag skulle få.
IMG_1635
Ströguldet, titeln på min nästa bok. Hur kunde professorn känna till den?

”Så om jag skriver på kan jag inte ångra mig?”
”Jo, du kan ångra dig. Då skiljs vi åt och vi har aldrig träffats. Det enda som din underskrift betyder då är att du aldrig får yppa det du du har fått veta.”
”Vad händer då, om jag publicerar det jag vet?”
”Det vill du inte veta”, sa professorn och nu var både rösten och blicken knivskarpa.
Jag rös och skrev på.
När han såg min underskrift släppte spänningen och han sken upp som en sol.
”Uppdraget består i att resa till Befrielsen och hämta hem mitt barnbarn, Myra”, sa han.
Jag fick en ny chock. Myra var namnet på huvudpersonen i min uppföljande bok ”Ströguldet”, en bok som ännu inte publicerats, inte var färdigskriven och som bara jag själv kände till.

Fortsättning följer!

Professorn (Samtal från en okänd, del II)

Läs del I först. Skrolla ner.

Tisdag. Klockan slog tre när jag stod utanför porten till Drottninggatan 81 B. Då fick jag ett nytt sug i mellangärdet med efterföljande andningsproblem. Det var ju på den här adressen, två trappor upp, som min pappa hade haft sitt kontor på 60-talet. Som liten grabb sprang jag genom den där porten många gånger. Jag borde ha kommit ihåg.
Med viss tvekan gick jag in och läste på anslagstavlan, Sven-Åke Persson, 2 tr.

81b 2
Drottninggatan 81 B i Stockholm

Det fanns hiss men jag valde trapporna. Läste Persson på en av dörrarna och ringde på. En kvinna i femtioårsåldern öppnade. Hon bar en svart serveringsklänning med vitt förkläde och på huvudet en vit liten hätta på de uppsatta grånande håret, en hushållerska från gångna sekel. Hon gjorde en gest åt mig att kliva in och höll genast fram en galge till min jacka. Det var som att kliva in i en svensk fyrtiotalsfilm regisserad av Hasse Ekman.
”Jag söker…”
”Professor Persson väntar er i vardagsrummet”, avbröt hon och hängde upp min jacka.
Professor, tänkte jag. Det hade jag inte väntat mig. Å andra sidan var det ingen försäkran om att Sven-Åke var vid sina sinnen. Världen saknar ju inte galna professorer.
Jag tittade mig omkring men kände inte igen mig. Lägenheten hade gjorts om sedan min pappa hade sitt kontor där. Väggar hade slagits ut och nya hade sats upp.
Sven-Åke Persson satt nedsjunken i en engelsk fåtölj i halvcirkeln i ett burspråk. Han log med plirande små ögon i ett smalt ansikte på en mager kropp. Håret var vitt och spretigt. Jag kom att tänka på den smale komikern Stan Laurel i Helan och Halvan.
”Du får ursäkta att jag inte reser mig upp, jag har svårt för det nu för tiden”, sa han.
Jag fick fram och tog hans smala hand. Han gjorde en gest åt mig att sätta mig ner i en stor blommig soffa mitt emot honom.
”Önskas något att dricka?” frågade kvinnan från ett annat sekel. ”Kaffe eller te?”
”En kopp kaffe vore gott”, sa jag.
”Så du är professor och har hushållerska? frågade jag när hon hade lämnat rummet.
”Dagmar har varit med mig i snart femtio år. Hon är guld värd. Jag klarar mig inte utan henne. Det kan tyckas lite gammaldags men jag är ju gammal, från en annan tid.”
Dagmar 2
Hushållerskan, Dagmar.

”Professor i vad?” frågade jag.
”Jag har forskat i universums och jordens tillkomst ur ett mytologiskt perspektiv”, sa han.
”Jag som trodde att mytologi handlade om sagor, gudasagor”, sa jag och tänkte att professorn kanske blivit så gammal att han förväxlade sin forskning med verkligheten.
”Mytologi har många grenar”, sa han torrt.
”Varför är jag här?” frågade jag.
Dagmar kom in i rummet med en bricka på vilken det stod en blommig kopp på fat, kaffekanna, en liten silversked, en gräddsnipa samt ett snirklat silverfat på fot med tre sorters kakor. Hon ställde brickan på ett litet bord framför soffan.
”Varsågod”, sa hon och lämnade rummet med ett vänligt leende.
Herregud, tänkte jag. Är detta verkligen sant?
Professorn svarade nu på min fråga.
”Jag ska erbjuda dig ett uppdrag, en mycket viktigt uppdrag men samtidigt mycket spännande.”
”Ett uppdrag?”
”Ja, du är den ende person som kan få det här uppdraget. Du är den ende, i egenskap av släkting till Albin, som kan bli godkänd” sa Sven-Åke med antydan till ett leende.
Jag suckade.
”Godkänd av vem då?”
”Jag återkommer till det.”
”Det här känns overkligt och uppriktigt sagt är jag väldigt tveksam till… ja, till allt det här”, sa jag och slog ut med handen i en svepande rörelse. ”Hur kände du min pappa, du bor där han en gång hade sitt kontor?”
”Jag lärde känna din far genom min farfars kontakt med din farfar. Jag köpte lägenheten av honom när han sålde i början på åttiotalet. Vi träffades vid några högtider, i övrigt hade vi inte mycket kontakt.”
”Jag kan inte minnas att han nämnde ditt namn någon gång. Vad jag minns köptes hans företag inklusive den här lägenheten upp av ett internationellt konsortium.”
Einstein 1
Professor Sven-Åke Persson

”Det är mycket du inte vet”, sa Sven-Åke Persson med antydan till skärpa i rösten. ”Låt oss ta ett steg i taget”, lade han till med en vänligare ton.
”Då kanske du kan börja med att bevisa vad myntet, det som jag fick av min far, är gjort av”, sa jag.
Sven-Åke Persson såg på mig med ett litet leende som provocerade. Han stoppade handen i fickan och med sina långa senig fingrar fiskade han upp ett likadant mynt som min far gav mig.
”Du har redan fått svaret”, sa han.
Myntet blänkte till mellan hans tumme och pekfinger.
”Alma!” sa jag.
”Det är någonting du har kännt till under lång tid, eller hur? Innerst inne. Du har bara inte haft modet att erkänna det för dig själv. Du är rädd för sanningen”, sa Sven-Åker Persson.
Jag satt tyst med en halv dröm i munnen. Jag tuggade långsamt och sköljde ner med ett pinsamt svagt kaffe i en alldeles för liten kopp.
Alma, en mycket stark och otroligt lätt metall i min egen påhittade berättelse hade plötsligt blivit verklig. Detta faktum skulle förändra mitt liv.

Fortsättning följer. Skrolla ner för del I.

Samtal från en okänd

Hans namn är Sven-Åke Persson. Han ringde upp mig på mobilen.
”Du vet inte vem jag är. Vi har aldrig träffats, aldrig tidigare pratat med varandra.”
Så sa han.

”Vad vill du då?” frågade jag.
Han var tyst en stund.
”Jag har läst din bok, den om det fria landet, ”Befrielsen”, jag har läst Jakten på Gråmännen”, sa han.
karta
Farfars karta

”Jaha, det var roligt att höra.”
”Roligt? Jag är inte så säker på det. När du får veta det som jag vet kanske det inte blir så roligt.”
Nu var det min tur att vara tyst, avvaktande och misstänksam.
”Vad är det du vet?” frågade jag.
”Du har baserat din bok, din berättelse, din fantasia, på några få dokument, några få anteckningar från din farfar och en karta, eller hur?”
”Ähh..ja.”
”Å så har du fantiserat kring denna karta och dessa rader. Det du har skrivit är inte sant men det är heller inte osant. Det är inget mästerverk men heller ingen parantes. Boken har en nyckel till något fantastiskt. Något som världen inte känner till… och, i ärlighetens namn, kanske inte vill känna till.”
Min kritiska hållning till obekräftade uppgifter slog nu till med full kraft. Vem var egentligen den här Sven-Åke Persson? En man med tomtar på loftet?
”Kom till saken, vad vill du?” sa jag med tydlig irritation.
”Vi måste träffas, jag har saker jag vill visa dig.”
”Vadå för saker?”
”Det kan jag omöjligt avslöja på telefon.”
”Du får ursäkta, men det du sagt låter inte så seriöst och jag vill ogärna kasta bort min tid…”
Han avbröt mig.
”Din farfar hette Albin och min farfar, Luther, var godvän med honom. De hade en hemlighet tillsammans”, sa Sven-Åke.
”Vad då för hemlighet?”
”Befrielsen, det fria landet.”
”Jag förstår inte?”
”Nej, det är därför vi måste träffas. Jag är gammal, fyller snart 90. Jag kommer att dö snart. Innan jag dör måste jag berätta det jag vet och visa några bilder. Du får sedan bestämma vad du vill göra med det du får veta. Min berättelse är mitt arv till dig.”
Nu visste jag varken ut eller in. Antingen var Sven Åke Persson en man med livlig fantasi, i värsta fall en galning… eller så hade han verkligen någonting att berätta. Han visste ju vem min farfar var. Journalisten inom mig vaknade till liv. Det här kunde vara en bra story. Det kunde knappast skada att träffa honom. Jag är ju pensionär och har gott om tid.
farfar
Farfar Albin till vänster och pappa Uno till höger

”Du måste ge mig något mer, något som övertygar mig om att du inte är… äh, inte är en knäppskalle”, sa jag.
”Ha, ha… är det vad du tror, att jag är en knäppskalle? Nåja, det är väl kanske inte så konstigt.”
En lång tystnad. Jag kunde höra Sven-Åkes andetag.
”När du var liten fick du ett mynt av din far, eller hur? Han sa att myntet var av silver och hade hemliga krafter, att det var ett arv från din farfar, Albin.”
”Ja, det stämmer, jag har fortfarande kvar det där myntet, men det är inte silver. Det är lätt som plast”, sa jag.
”Nej, silver är det inte. Jag vet vad det där myntet är gjort av”, sa Sven-Åke.
Jag funderade ett tag och fick sedan en obehaglig rysning. Jag visste svaret men ställde ändå frågan.
”Vad är det gjort av?”
Hans svar var som en näve i mellangärdet. Jag tappade andan och blev illamående.
”Jag bor i Stockholm, på Drottninggatan 81 B. Kom på tisdag klockan tre. Kom innan det är för sent”, sa Sven-Åke Persson och bröt samtalet.

Jag återkommer när jag har besökt Sven-Åke.

Låt invandrare avlasta sjukvården

sjukvård
Jag såg och lyssnade till partiledardebatten i SVT i går. Det talades mycket om sjukvårdskrisen i Sverige, om bristen på sjuksköterskor och långa vårdköer. Som vanligt övertrumfade partiledarna varandra i löften om hur mycket just deras parti ska satsa på sjukvården… någon gång, om de får majoritet… vi får se efter valet.
I dag läser jag en insändare i Dagens Nyheter, skriven av en man som i oktober förra året fick beskedet att han har en allvarlig prostatacancer som måste behandlas. Väntetiden på behandling är sju månader, ja, just det, 7 månader. Han skriver:
”Nu sitter jag och väntar i ett depressivt, dödsångestfyllt tillstånd med ett vagt löfte om ytterligare en provtagning innan sommaren. Jag när en ödmjuk förhoppning att min cancer, på grund av den orimliga tidsutdräkten, inte har spritt sig. Hur ska det gå? Den som lever får se.”
Detta är Sverige 2017, en gång ett föregångsland också inom sjukvården med vårdgarantier och löften om tidsbegränsade väntetider.
”Vårdköerna ökar och du borde ligga sömnlös om nätterna, Stefan Löven”, sa centerledaren Annie Lööf.
Sedan fortsatte käbblet om skattehöjningar och skattelättnader och vilket parti eller konstellation som satsar mest på sjukvården. Medan debatten fortgår dör människor i de svenska sjukvårdsköerna. Något måste göras nu.
En första åtgärd, som Alliansen har olika förslag på, är att avlasta sjuksköterskorna så att de får arbeta med det som de har utbildning för.
Ge lågutbildade, nu arbetslösa, invandrare jobb inom vården för enklare arbeten, ta in tusentals för en lägre lön. Vården kommer då att få ny energi och de lågutbildade invandrarna får en fot in på svensk arbetsmarknad. Gör det nu!
Lika lön är bra. Men det är bättre att människor överlever än att avstå från satsningar av rädsla för att facket ska ta illa upp.

Mopsen Stewie möter Alva

”Kinesen”, mopsen och smålänningen Stewie, är misstänksamt nyfiken och skeptiskt förundrad över nykomling, Alva. Ännu ett människobarn som luktar gott men som inte har vare sig godis eller tuggpinnar att bjuda på. De är olika som natt och dag men en sak har de gemensamt, de älskar att sova.
Kinesen
Alva sover lugnast med någon form av huvudbonad, det inger en slags trygghet. Stewie vill gärna lägga huvudet på eller mycket nära någons fot. Närhet är förutsättning för en god sömn. En annan likhet med nykomlingen är längtan efter mat. Stewie fördrar emellertid fast föda.
Alva
Stewie är en pussgris vilket har fått Alvas storasyster, Tove, att inta en avvaktande ställning. Hon vill själv bestämma av vem och när hon vill bli pussad. Det är en inställning som Stewie har svårt att förstå. Varför säga nej till kärlek? När det gäller Alva råder totalt pussförbud för Stewie. Det är förbryllande eftersom Tove får pussa Alva och inte sällan gör det. Hur går detta ihop med människors ständiga prat om rättvisa?
Tovis
Uno, Stewies lillhusse, får ibland för sig att Stewie ska bäras. Det är dock uppenbart att smålänningen Stewie är aningen för tung för Uno varför bärandet sällan blir en minnesvärd upplevelse. Vuxna bär aldrig Stewie. Däremot kånkar de ständigt omkring på Alva. Också det känns märkligt.
Uno
Stewie, kinesen, är inte överdrivet förtjust i att bli kallad kinesen. Han är ju trots allt från Småland och har rätt lite med sitt ursprung att göra. Det är dessutom ett smeknamn som man av olika skäl, inte minst kulturella, kan vara skeptiskt mot. Det är bara Alvas morfar som kallar Stewie för kinesen. Det säger nog mer om Alvas morfar än om kinesen, den smålänning som tänker förbli skeptisk till människor och till livet i allmänhet.

Omväxling vid träsket

Äntligen vår och lite värme. Jag sitter på en sten vid en fågelsjö några rondeller och ett par stenkast från Sankt Eriksplan. Kameran med stora objektivet laddad. Jag äter ett äpple och väntar. Förutom fåglarnas vårkvitter är det tyst och lugnt. Inte en mobiltelefon så långt ögat når. En hel vinter har jag väntat på den här stunden, att få sitta på en sten i värmen vid ett träsk. Min fru konstaterar att det är något fel på mig och mina barn är oförstående. Men jag är lycklig. Först kommer fiskgjusen, seglar snabbt förbi ovanför mitt huvud. Ställer mig upp och får en bild sedan är den borta.
DSC_0274
Sedan händer ingenting. Men jag vet att det lönar sig att vänta. Då sätter sig gulärlan på en stolpe en bit bort och sjunger för mig. Den är verkligen gul och grymt charmig.
DSC_0285
Någonting skrämmer ärlan. Det är inte jag. Jag har fått en ny besökare, fältharen. Den sitter en bit bort från mig och sniffar. Är jag vän eller fiende? Konstaterar att den är stor och jag kommer att tänka på att den påminner om en känguru. Om den ställde sig upp på bakbenen och sträckte ut frambenen skulle vi vara lika långa, å då snackar vi 1.90.
DSC_0077
En skugga på marken och haren försvinner snabbt. Det är kärrhöken. På jakt efter någon gnagare, dock betydligt mindre än fältharen.
DSC_0044
Nej, jag börjar bli kaffesugen. Kan vara hemma på Sankt Eriksplan på 40 min. På vägen till bilen ser jag en prick på en trädgren. Tar några bilder. Det är först hemma vid datorn som jag ser att det är min första buskskvätta. Wow! Vilken dag. Å jag som trodde att buskskvätta var ett skämt. Å så lite fika på det.
DSC_0019

Minuter av skräck

Några minuter innan lastbilen mejar ner människor på Drottninggatan är min son, Jonas, på väg till en butik på Gamla Brogatan, två kvarter från Åhléns. Han går exakt samma väg som lastbilen tog. I butiken väntar hans mamma, min fru Lena. En stund efter att han kommit fram ser han och Lena hur människor i panik springer förbi utanför fönstren. Några kommer in i butiken. De berättar om det fasansfulla de blivit vittnen till.
Samtidigt, någon minut efter att bilen kört in och kraschat i Åhléns kommer min dotter, Karolina, upp på Kungsgatan från Hötorgets tunnelbanestation. Hon har sin dotter, Tove, 3 år, med sig. Hon ska också träffa Lena i butiken på Gamla Brogatan. Hon möts av springande människor med skräck i blicken. Hon söker skydd inne på ett kafé i närheten. Panikslagna människor söker skydd också där. Treåriga Tove håller sin mamma hårt i handen när hon hör människor berätta om en lastbil som krossat och dödat människor.
Samtidigt försöker Lena, som vet att Karolina och Tove är på väg till butiken, att nå Karolina på telefon. Hon svarar inte och Lena känner paniken komma. Hon vet ju att hennes dotter och barnbarn kommer att gå Drottninggatan. Är de i säkerhet? Kom de före eller efter lastbilen? Till slut får de kontakt och Lena kan andas ut. Karolina ser en polis utanför kaféets fönster, hon öppnar dörren och frågar om det är säkert att gå ut. Polismannen svarar att hon och de andra så fort som möjligt ska bege sig bort från centrum. Hon tar Tove på ryggen och springer i panik, hon springer längs Sveavägen bort från centrum.
Mina anhöriga hade turen med sig den här gången och klarade sig. Många andra hade inte den turen. Därför får jag en besk smak munnen när jag i dag läser DN:s ledare:
”… När röken sakta skingras stod det klart: illgärningsmännen, vilka perversa mål de än hade, misslyckades ännu en gång…”
Men det är dessvärre inte sant. Jag önskar att det vore det, men nej. Min dotter kommer aldrig att glömma den dag när hon i panik sprang på Sveavägen med sin dotter på ryggen. Min fru Lena kommer aldrig att glömma minuterna innan hon hörde sin dotters röst i telefonen. Min son Jonas kommer inte att kunna släppa tankarna på vad som hade kunnat hända om han gått på Drottninggatan några minuter senare.
Vi kommer över chocken, kämpa vidare för demokrati och öppenhet, vi ger inte vika för galningar och terror. Men den man som körde lastbilen har skadat så många fler än offren för lastbilens framfart. Han har förstört något hos var och en av oss. Tryggheten. Och jag undrar hur treåriga Tove kommer att påverkas av det hon såg och hörde.
”Stockholm knäcker ni inte”, skriver DN. Nej, men stockholmarna har förlorat en del av sin frihet.
680

2 of 25
123456