Tänkt dig ett samhälle för hundratusentals invånare. Ett hem som med stor möda byggts upp år efter år efter år. Ett samhälle och hem som bebos av flitiga, lojala arbetar och en älskad regent, en drottning. Föreställ dig att detta välordnade samhälle plötsligt utsätts för en attack så förödande att ingenting blir kvar. Tänk dig att denna attack utförs av en enda angripare. Det du nu ser framför dig är inte en fantasi. Det är verklighet och…
…denne angripare är jag.
Och nu kommer hämnden. Bli därför inte förvånad om detta är det sista jag skriver. Jag står nämligen ensam mot tiotusentals uppretade arbetare. Inte en avundsvärd situation, eller hur?
Det började för några år sedan när mina barn reagerade på att jag hade en motorväg i trädgården, ja, flera faktiskt. Alla starkt trafikerade. Det var där mina barnbarn lekte. Så jag uppmanades att förstöra det samhälle dit motorvägarna ledde. Jag funderade länge och beslöt mig till slut för att flytta samhället. Då skulle givetvis motorvägarna försvinna.
Förra hösten tog jag skottkärran och en spade. Jag spadade samhället i skottkärran och körde bort till buskarna vid åkern på andra sidan vägen. Där tippade jag. Sedan krattade jag platsen där samhället hade legat för att dölja alla spår.
Inget liv, inga motorvägar. Jag var nöjd. Barnbarnen kunde säkert leka vidare. Och ingen, eller kanske bara några hundra, hade skadats eller dött vid flytten.
I våras kom chocken. Den plats där samhället legat var på nytt full av liv och rörelse. Ur hål från underjorden myllrade det upp arbetare. Samhället skulle byggas upp igen. Jag krattade för att visa vem som bestämde. Det hjälpte inte. Jag grävde. Det hjälpte inte. Sprutade vatten. Löjligt! Så fattade jag beslutet.
Gift!
Pulver och gasattacker. Många dog men nya arbetar myllrade upp ur hålen. Så kom den slutgiltiga attacken. Jag ställde gräsklipparen över det forna samhället och ”råkade” spilla lite gräsklipparbensin. Tusentals dog.
Det myllrade inte längre.
I går, när jag besökte landet kände jag att någonting inte stämde. När jag såg mig omkring var det som om gräset rörde på sig. Aldrig tidigare hade jag sett så många motorvägar mot ett enda mål. Mitt hus.
Jag tog genast fram gräsklipparen och klippte i lägsta läge. Efteråt pustade jag ut med en kall öl i köket. Det var då jag såg dem…
Tjugofem uppretade arbetare på mitt köksgolv, tjugosex, trettio, trettioåtta….. sextiotvå………..
”Hur känns det nu, looser?”