Det här är Sture. En skeptiker. Det kanske du kan se på blicken.
Sture är en strävhårig tax och en av mina vänners hund. En oftast glad och social hund som kommer överens med de flesta i sin omgivning. En del människor är han mer förtjust i än andra, så som de flesta hundar brukar vara. Mot mig är han skeptisk. Kanske beror det på att jag ska fotografera honom hela tiden. Kanske tycker han illa om fotografer. Eller så ogillar han när jag lägger mig på alla fyra och försöker inleda ett samtal. Kanske tycker han att jag är löjlig.
Kanske tycker Sture att män i min ålder inte ska krypa på alla fyra och försöka ställa sig in. Förmodligen gör inte hans matte det. Han får ligga i hennes knä men hon kryper inte för honom. Och kanske tycker Sture att det blir än värre när jag försöker vara lite filosofisk där nere på golvnivå.
”Ja, du Sture”, kan jag säga. ”Hur är livet? Har du det bra? Hur är det egentligen att vara en strävhårig tax… i dagens samhälle?” kan jag fråga.
Oftast slutar Sture att lyssna där, när han förstår vartåt det barkar. Jag hinner aldrig utveckla mitt resonemang. Sture suckar och går sin väg, helt enkelt. Att bli övergiven av en hund när man ligger på alla fyra och försöker inleda ett samtal är lite pinsamt. En äldre man på alla fyra i ett kök är iögonfallande om hunden har gått och man är ensam kvar. Det vet Sture. Men det skiter han i. Han är helt enkelt inte intresserad av mitt prat.
När någon av mina andra vänner skyndar fram och frågar om jag ramlat efter ett blodtrycksfall kan Sture stå en bit bort och småle. Det är inte så att Sture är elak, han är bara trött på sådana som jag, som försöker ställa sig in trots att vi inte umgås regelbundet.
Det kan också vara så att Sture inte vill bli fotograferad när han inte är nyfriserad. Det kan vara på det viset att Sture är mån om att se bra ut på fotografi, kanske är det så att Sture är fåfäng. Hur det förhåller sig med det vet jag inte. Men en sak vet jag.
Sture är en skeptiker.