Han har kommit nu, invandraren. En av många.
Jag har fixat och donat. Byggt nytt och fixat det gamla. Här finns plats för alla, nästan alla. De som kommer för sent får ta sig vidare. Det är inget märkvärdigt med det. Så är det varje år. Här hjälper vi varandra. Har inte jag plats så hjälper någon annan till. Någon annan, någon annan stans. Jag säger till när det är fullt. Jag tycker att det är juste.
Så borde det vara i den stora världen också. Det där med att dela ansvar.
Jag har byggt nytt och restaurerat gammalt. En del boningar är kanske inte senaste mode. Men det duger. Och grejen är att jag erbjuder alla som jag har plats för ett juste boende. Det borde dom göra i den stora världen också. De som kommer mår bättre då.
Jag behandlar alla lika, året-runt-boende och nyinflyttade. De som har överlevt vintern här är lika utmattade som de som tagit sig över haven. Det förstår alla. Tror jag.
Ja, han har kommit nu. Och i år har jag fixat ett nytt hus åt honom och hans sambo. Han har fått bo i ruckel i många år och aldrig klagat så i år var det hans tur.
Många är avundssjuka på honom, men så är det ju alltid. Huvudsaken är att det blir rättvist. På sikt. Nästa år får någon annan ett nytt hus.
I år flugsnapparen. Nästa år talgoxen. Utländskt och svenskt i lagom blandning. Det tror jag på.