Semlan som förändrade livet

Jag läste om Mor Idas bageri i Oxie i Malmö. Ida Kristensson tänkte att tjejer ibland inte vill ha så stora semlor, inte så mycket grädde. Hon gjorde därför lite mindre semlor och kallade dem ”Tjejsemlor”.
Det tog hus i helvete. Feministerna på de fria medierna tog fram kavalleriet. Kvinnor tog till orda i Sydsvenskan. ”Ska vi inte få njuta utan att få dåligt samvete?” ”Det är viktigt att vi vuxna får fundera och tänka över vilka fördomar det finns i samhället och vilka effekter de får.” ”Jag vill inte att mina barn ska se det här.” Ida Kristensson kröp skamsen till korset och döpte om semlorna till ”Minisemlor”. Ordningen återställd.

Samma dag som jag läst om Mor Idas semlor går jag till affären för att köpa kvällsmat. Snart förstår jag att livet nu har förändrats.

Någon gång då och då är det gott med en biff. En polsk familj har ett charkuteri i mina kvarter, en liten affär med de möraste biffar. Min fru tycker också om biff, om det inte blir för ofta och om biffen inte är för stor.

I affären lutar jag mig över disken och säger diskret till den polske innehavaren att jag vill ha två biffar, en vanlig och en lite mindre. Han ler och innan jag hinner stoppa honom säger han högt:
”En killbiff och en tjejbiff, ska bli!”
Det blir tyst i butiken. Några kvinnor tittar med kalla smala ögon på mig. Jag ryser av olust och rädsla.

Jag svettas. Tänk om kvinnorna i butiken är radikala feminister, rättrogna. Då blir jag förmodligen jagad ner i Karlbergskanalen. De kommer att skrika efter mig och mina biffar: ”Gubbchauvinist, förrädare, kvinnohatare!”

Jag betalar för mina biffar och skyndar ut ur butiken, går med snabba steg längs husväggarna. Jag gör mig så liten som möjligt. Halvspringer. Passerar Ica. Hade tänkt köpa några tulpaner till min fru. Men någonting inom mig skriker NEJ. Köpa blommor till en kvinna, typiskt för en man i det patriarkaliska samhället. Va? Ska kvinnor särbehandlas med ”små” biffar och rosa blommor.

Jag skyndar hem, springer upp för trapporna och innanför dörren står min fru. Hon tittar undrande på mig. Jags erkänner omedelbart.
”Jag har köpt en tjejbiff till dig”, säger jag med gråten i halsen.
”Vad gulligt”, säger hon.
Ja, då lugnar jag ner mig och återtar kontrollen över mig själv. Senare tillagar jag tjejbiffen med extra kärlek. Men för säkerhets skull har jag dragit för gardinerna. Vem vet vad som lurar därute.