Jag fick henne till slut. Min utter.
Den här tjejen har blåst mig så många gånger att det har uppstått en slags hatkärlek mellan oss. Jag utgår från att denna utter är en hon. Hur skulle jag annars förklara att jag blir lurad hela tiden. Hon är helt enkelt smartare än vad jag är. Hon är snabb som blixten och älskar att reta mig. När jag sänker kameran poppar hennes lilla huvud upp bland isblocken. När jag höjer kameran ser jag bara vatten.
Så här har vi hållit på i två års tid. Varje gång jag kommer till forsarna vid Färnebofjärdens Nationalpark är jag full av förväntan. Den här gången ska jag fånga henne på film och få några riktiga höjdarbilder. Det är alltid min tanke. Men när mina fötter är på väg att frysa till is och jag tvingas återvända till bilen hör jag hennes retfulla skratt bakom mig. Så har det varit.
Men inte längre. Nu är hon min. Äntligen! Se filmen här nedan!