Den här gången var det min tur att bli utvald. Plötsligt står han där i min demokrati, långt innanför integritetsgränsen. Han står där med alla sina anhängare. Jantedraken.
Det känns som när jag var tonåring och hade fest i huset när föräldrarna var borta. Det närmaste kompisgänget var bjudna. Men ryktet spred sig och plötligt var huset fullt till bristningsgränsen av främlingar, personer som tog för sig, förstörde och var hotfulla. Och när mina föräldrar kom hem var det jag som fick skiten.
Ockupation
Eller som en ockupation av en främmande makt. Allt normalt beteende upphör när främlingarna tar kommandot. Nu är det deras regler, deras syn på världen som gäller. Mina synpunkter lyssnar de inte på. De lägger ord i min mun och påstår att jag gjort saker som aldrig har inträffat.
Som soldater i en militärdiktatur som anklagar mig för omstörtande verksamhet därför att jag har berättat sanningen. Den sanning som är obehaglig och som därför måste misstänkliggöras, helst tystas. Ett effektivt sätt är att om och om igen hävda att sanningen är lögn. Att jag är en lögnare.
Syndabock
Syftet är att göra mig till syndabock. För om det jag påstår vore sant, varför agerade jag inte då. Varför observerade jag bara?
Förr, när jag var ung, hände det inte sällan att någon, ofta en vuxen, sa: ”Du ska inte tro att du är något!” Jantelagen. Den lagen skulle vi begrava, även om den var fiktiv. Den då så auktoritära vuxenvärlden skulle inte få trycka ner oss bara för att vi var unga. Vi skulle kämpa för rättvisa, för att alla skulle bli bedömda likvärdigt, oavsett ålder, kön eller hudfärg.
Respekt
Drömmen var en öppen och fri debatt, olika åsikter, för och emot. Men viktigast av allt var: Respekt.
Alla skulle bemötas med respekt, även dem vi inte gillade. Den demokratin ville jag och mina kompisar leva i. Men någonstans på vägen gick det fel.
Jantedraken kom upp ur sin håla igen. Större, våldsammare och hungrigare än någonsin.
Du har kanske, som jag, råkat ut för honom när han böjer sig ner och viskar i ditt öra med sin svavelosande mun:
”Du är en patetisk liten skit, du är inget värd, du är feg och ful. Du är ett missfoster.”
Hej Peter,
hoppas allt är fint med dig.
Jag pluggar journalistik och skulle vilja komma i kontakt med dig.
Kan inte du höra av dig till mig på bjork.alexander@hotmail.com.
Allt det bästa,
Alexander Björk
Ta en timeout. Självförakt och hybris ligger onaturligt nära varandra när man blir äldre. För de flesta är fotobloggande med ambitiösa texter (ofta för att man inte tycker Twitter och Facebook räcker till) direkt förnedrande för både omgivning och privat självbild. Snart får du kanske andra, fräscha perspektiv och kan ta nya tag.
Lycka till.
Trevligt at du läser mina texter, Vickan. Jag misstänker dock att du har förväxlat självförakt med självironi. Att se på sig själv och sin omvärld med lite distans mår man bra av. Och att vara ambitiös, att arbeta hårt och vara målinriktad, har i min värld aldrig varit något negativt.
Lyssna inte till draken!
Jag har lärt mig att handskas med draken, Ola. Jag kliar den under hakan och berättar en sedelärande historia.
Jag känner så väl igen mej i det du skriver.
Det händer mej ofta. Och, nån dag kanske jag blivit så känslokall att jag inte tar åt mej av det.
Jag är så van vid att stå där och få skulden för det jag påvisade för att jag såg och berättade.
Och att få erfara att jag som budbärare alltid eller oftast ska halshuggas.
Men… det ligger i min natur att likt den där gubben med tyngden i den rundade botten resa mej var gång som jag knuffas omkull.
Lite mer luggsliten varje gång, bara… 😉
Det är tyvärr för få som vågar kliva ur ledet eller höja rösten och säga sin åsikt. Det är viktigt i en demokrati att alla har en röst och vågar använda den. Att du reser dig upp gång på gång tyder väl på envishet men framförallt mod.