Tove står där i sin något för stora ”Kinatröja” och tittar på mig med en fråga i ögonen.
”Får jag ha den här?”
Och jag ler och säger: ”Oh, har du hittat min kameraladdare. Visst, den får du låna.”
Och så sträcker hon ut sin hand och greppar mitt pekfinger.
Vi ska på promenad.
Hon försöker få sladden till laddaren över sin ena axel, så som hennes mamma gör med remmen till sin väska. Det misslyckas. Men det gör ingenting. Inte så länge hon får bära en fyrkantig plastsak med svans.
Vi går runt köksbordet, stannar vid ett skåp. Dörren till skåpet öppnas och stängs fyra gånger.
Vi går ett varv till. Jag är lätt böjd och råkar trampa på svansen. Då tappar hon laddaren och tittar uppfordrande på mig. Hon böjer sig ner och plockar upp den utan att släppa mitt finger.
Ett varv till. Öppna, stänga.
Sedan pratar hon högt och länge på ett språk som bara hon själv och en mycket liten krets i hennes närhet förstår.
Jag svarar och säger att jag håller med och berömmer henne för att det hon säger verkar klokt och noga övervägt. Då ler hon stort och visar sin fyra tänder.
Vi går till hallen, in i badrummet och så duschen. Jag drar för glasdörren och knackar på glaset. Hon skrattar och jag släpper ut henne. Ut, in, stänga dörren, knacka, ut, in, stänga dörren, knacka. 8 gånger. Sedan får hon en puss på glaset. Hon gurglar av skratt tills det inte får plats med mer pussmärken.
I vardagsrummet stannar hon framför teven. Hon pekar på Stefan Löfven som håller presskonferens. Länge tittar hon. Plötsligt släpper hon kameraladdaren och sätter sin lilla svettiga hand i ansiktet på den blivande statsministern och ropar högt:
”Jalahoahovmmmäle!”
Jag sätter mig på golvet bredvid mitt barnbarn, en lite tjej i en för stor tröja, ger henne en kram och tänker att det hon sa mycket väl kunde vara något av det klokaste som har sagts om politik på mycket länge.