Hej, Jag är en nektarin och ligger här i en skål med andra nektariner och några äpplen. Jag är bekymrad över sakernas tillstånd.
Som du kanske kan ana eller se så håller jag på att bli gammal. Vi nektariner lever ju ett ganska kort liv, Ja, alltså, tiden är ju kort, tiden då vi är så här inbjudande och oemotståndliga i vår glänsande rödgula färg och i vårt fasta, nästan lite knapriga kött. Snabbt blir vår yta, vårt skal, en aning löst och till slut skrynkligt och vårt kött för sött och övermoget. Det går fort över, tiden från att vara eftertraktad till att bli ratad. Men att bli förbisedd kort efter att jag har fått en plats i den här skålen. Det förstår jag inte.
Jag har tänkt mycket på det här. Om du tycker dig se att jag fäller en tår så har du helt rätt. Det är ibland svårt att förstå hur det kommer sig att det som i går representerade det goda och den ljusa framtiden plötsligt ratas, det förkastas långt innan det blivit övermoget och gammalt. Istället väljer man något som redan är övermoget och som aldrig kan få sin fräschör tillbaka.
Kan du förklara det?
Du vet ju att även den godaste av nektariner kan ha sina fel, en skada i skalet, ett ”blåmärke” från ett fall eller några hack, sådana som jag har. Men trots det smakar jag underbart. Nu blir jag ersatt av ett äpple, en fallfrukt med sin storhetstid i ett annat sekel.
Som du vet har ett äpple många kärnor med olika viljor. Jag har en kärna. När du väljer mig blir det ingen konflikt. Detta vet du, trots det valde du äpplet.
Det har jag mycket svårt att förstå.
ps. Jag vet, det är mörkblå plommon som är innefrukten denna höst. De som går åt snabbt men som ingen vill prata om. Men de finns inte i denna skål. Och det är ju trots allt äpplet, som är störst… fast jag ställer ändå frågan. Är ett äpple verkligen större än en nektarin? ds