DN bättre än hostmedicin

Jag kämpar just nu med den tredje hostan den här vintern/våren. Hostorna och den bakterihärd där de föds har helt enkelt valt ut mig. När jag befriats från den ena och drar in luft i lungorna har nästa redan börjat gro. Den jag har nu är, tror jag, uppblandad med en vårallergi. Det gör inte saken bättre.
”Gå till vårdcentralen!” säger min fru.
Men det gör jag inte. Varför ska jag göra det. Där får man bara en trött blick och en hostmedicin som aldrig hjälper. Och i väntrummet tillsammans med en massa andra hostande stockholmare skulle jag säkerligen få embryot till en fjärde hosta.

Det enda som hjälper en aning mot hostattackerna är att bli distraherad eller engagerad i något. Jag hostar mindre när jag inte hela tiden tänker på att jag hostar. Det är därför jag läser DN. Det är lätt att bli förbannad när man läser den tidningen men, det måste erkännas, det händer att jag blir glad också.

Efter en ny hostattack tar jag fram DN:s kulturdel för att reta upp mig själv. Jag blir irriterad redan när jag tittar på första sidan. Bild på DN:s egen medarbetare Erik Helmerson. Han är aktuell med sin tredje roman. Vill man få reklam för sina egna böcker ska man jobba på DN, där har redaktionsledningen inga skrupler. De slår gärna på trumman för sina egna medarbetare.

Är jag småaktig nu? Jag menar, många av DN:s medarbetare är utmärkta författare. Det är bara det att jag vet hur svårt förlagen har att få någon av sina böcker recenserade i DN. En förlagsredaktör sa till mig. ”DN? att få en bok recenserad där är lika lätt som att vinna högsta vinstgen på lotto.”

Låt mig bara lägga till en not i marginalen. ”Jag gillar Helmerson. Han är ofta klockren med sina texter.” Så att ingen ska missförstå.
Jag blir alltså inte tillräckligt irriterad för att glömma min hosta. När jag vänder sida och läser en krönika av Kristofer Ahlström, då händer något märkligt, lite skrämmande faktiskt. Rubriken är ”Uppdrag granskning får mig att minnas min egen vilja att slåss.”

Krönikan handlar om den kapade kampen (?). Jag blir varken arg, glad eller ledsen. Jag läser den två gånger. Jag begriper ingenting. Jag förstår inte vad han vill, åt vilket håll han strävar eller varför han överhuvudtaget skrev det han skrev. Krönika är obegriplig. Eller, skrämmande tanke, tänk om min intellektuella kapacitet inte räcker till för att förstå. Jag börjar svettas och får en astmatisk hostattack. Rusar in till min fru. Hon har också läst krönikan.
”Lugn”, säger hon. ”Jag begrep inte heller någonting.”

Jag går över till det glättade magasinet, Dagens Nyheter. Lördag. Där finner jag det som räddar min dag. Där hittar jag Sista ordet av Bengt Ohlsson. Han skriver om hur han löste problemet med att ha för många plastkort. På banken blev ha övertalad att välja ”Platinumkortet”. Jag glömmer totalt min hosta och låter mig omfamnas av Ohlssons språk och ironi. Allt faller på plats. Jag drar in luft i lungorna utan att få en efterföljande attack.
Han borde ha blivit läkare, den grabben.