Jag minns Pragvåren 1968. Alexander Dubcek var ny generalsekreterare i dåvarande tjeckoslovakiska kommunistpartiet. Han startade genast ett reformprogram med bl a pressfrihet och de första skisserna på ett demokratiskt flerpartisystem. Med de demokratiska tongångarna vågade människor yttra sig och media publicerade antisovjetisk propaganda. Modiga författare skrev antisovjetiska manifest.
Sovjetunionens dåvarande ledare Leonid Bresjnev visade genast sina labbar och huggtänder. Först hotade han och höll upp sin doktrin. Den innebar att de dåvarande satellitstaterna måste anpassa sina nationella intressen efter kommunistpartiet i Sovjetunionen. Men demokratiprocessen var stark i Tjeckoslovakien.
I augusti fick björnen nog och Tjeckoslovakien invaderades av trupper från Sovjetunionen, Polen, Ungern och Bulgarien. Cirka 5 000 stridsvagnar och flera hundra tusen soldater marscherade över gränsen.
Kritiken från väst var lam. Ingen vågade utmana Sovjetunionen.
Nu händer samma sak igen. Ukraina törstar efter demokrati och jagar bort sin korrumperade ledare. Då, 1968, som nu, vill en majoritet av folket ha en förändring. De vill ha frihet och demokrati.
Nu som då reser sig björnen, Vladimir Putin, och visar labbarna. Stridsvagnarna är nyoljade och rullar mot den ukrainska gränsen. Ryska soldater finns redan inne i landet.
Då var jag tjugo år, nu är jag 65. Var tog perestrojkan vägen? Jag som trodde att Michail Gorbatjov var början på en process som skulle leda till demokrati. Så otroligt naivt!
Men jag drömmer fortfarande. Jag drömmer att Ryssland, detta fantastiska land, någon gång får nog. Det börjar som en liten bäck…