Svt:s sportjournalist Jonas Karlsson skriver i dag en tankeväckande krönika inför OS. ”Det känns osmakligt”, skriver han. Och han berättar om det som flertalet avs oss redan känner till. Förra gången var det i Peking, nu i Sotji: mutor, arbete utan lön, förföljelse av oliktänkande, censur misshandel, tortyr, död.
Med risk för sin egen säkerhet tar sig journalister och representanter från olika människorättsorganisationer in på minerat område och avslöjar sanningar bakom IOK:s vackra ord om idrotten som förenar och bygger broar, sanningen bakom de pråliga fasaderna och anläggningarna.
”IOK måste vara det organ som agerar. Den sorgliga sanningen är att delegaterna knappt ens reagerar”, skriver Jonas Karlsson.
Så börjar idrottsfesten, för ca 340 miljarder, och vi sitter där i våra tv-soffor eller på läktarna och har trevligt. Döda, torterade, misshandlade, fängslade, ruinerade, våldtagna. Ja, ja, världen är för djävlig. Så vi tar ett stort kliv över allt det där otrevliga.
”Sanningen är att ett olympiskt spel är honung i förtryckarnas mun”, skriver Jonas Karlsson.
Han skriver det som så många av oss instämmer i. Men han nämner inte ordet bojkott. Kanske finns inte det på agendan för en sportjournalist. Jag som är en novis på det sportsliga området tänker: Är inte det rimligt? Att bojkotta härskaren Putins spel? För den enskilde idrottsutövaren, även om det finns exempel i historien, är det förmodligen näst intill omöjligt. Vad skulle hända med idrottskarriären då? Men för ett demokratiskt land som Sverige skulle det kanske fungera.
Svårt att finna en lösning på det här problemet när de onda står mot de goda. Jag tror det är IOK som måste bearbetas.
Det tror faktiskt jag också.