Barnvagnsterroristerna

Jag ser de unga kvinnorna med sina barnvagnar på långt håll när vi går mot varandra på Sankt Eriksgatan. Framför mig tvingas den ena pensionären efter den andra ut på cykelbanan. En man med käpp blir så när överkörd av ett cykelbud. Jag spänner mig, drar in magen och bestämmer mig.

Jag ska inte väja!

Närmare och närmare. En äldre kvinna räddar sig i sista stund in i en port. En cykel som står lutad mot en husvägg faller omkull när trion passerat. De väjer inte för någonting.

Nu är det bara 50 meter mellan oss. Jag biter ihop, kisar med min stålgrå Clintonblick. Jag får en smak av metall i munnen när jag tänker på den konfrontation som väntar. Mentalt förvandlar jag mina 65 år till 45, nja, 55 då.

Historien fladdrar förbi. Jag tänker på Sovjetunionens invasion av dåvarande Tjeckoslovakien. Hur människor lade rosor på stridsvagnarna. 25 meter. Jag börjar svettas. En tvillingvagn är inte att leka med. Den kommer att träffa mig på smalbenen, där jag är som mest oskyddad. Jag överväger att rädda mig genom att ta min flykt in i närmaste affär. Men jag stålsätter mig. Ingen ska kalla mig för feg. Jag må vara en privilegierad pensionär. Men feg är jag inte.

Vi är väldigt nära nu. Kvinnorna bakom barnvagnarna pratar och skrattar. De ser mig men av deras blickar förstår jag att de förväntar sig att jag ska kliva ner på cykelbanan, som alla andra gamlingar, för att ge plats. Men så ser det min Clintonblick och några millimeter framför mina smalben tvärstannar stridsvagnarna. Kvinnan med tvillingarna blir så överraskad av mitt mod att hon tappar sin mobil. Hon stirrar på mig med en blick som kan döda.

”Vad gör du gubbe?” väser hon.

Om jag hade haft en ros hade jag överlämnat den nu. Det hade varit coolt.

”Jag går”, svarar jag med en kall, mörk röst.

”Vilka piller går du på?” frågar en av de andra tjejerna kaxigt.

”Killerpills”, säger jag iskallt.

Min stålgrå blick väjer inte, den tränger obevekligt in i den unga kvinnans huvud och sprider avsedd skräck.

Hon går fram med sin vagn så att det bildas en passage, en pensionärslucka. Jag väljer den och passerar med ett iskallt leende.

När jag gått en bit knyter jag näven och vrålar utan ljud:

”Yes!”