Foto: Peter Dahlgren
Det här är stort. Av en ren händelse råkar jag få se när Karl-Petter, Stefan och Magdalena går in i det lilla huset. Det hus som du kan se på bilden. Jag smyger närmare och tittar på skylten. (S)ekretariat, läser jag. Aha! Jag har av en slump hittat socialdemokraternas hemliga valhus. Det här är partiets hjärta inför valrörelsen.
Jag tänker att nu har jag min chans att Wallraffa, att få kännedom om det som alla journalister vill veta, hur sossarna ska vinna valet.
Så jag går in genom den lilla dörren. Kommer in i ett litet förrum där en ung tjej sitter vid ett litet bord. Hon tittar misstänksamt på mig.
”Vad kommer du ifrån?” frågar hon
Jag blir lite ställd och tänker att nu blir jag utslängd. Får lite panik och tänker mig inte för.
”Gagnef”, drar jag till med.
Hon slår in en kod på sin dator och läser, förmodligen ett register över de socialdemokrater som har en så hög position att de har tillträde till Sekretariatet.
”Hm, Gagnef…”
Spänt läge. Jag inser att det var korkat av mig att dra till med en sådan liten ort.
Då ringen hennes mobil.
”Nä, men hej Göran, sweethart…”, svarar hon. Och nu har hon helt andra intressen.
Hon viftar åt mig att gå in.
I owe you one, Göran.
I det lilla rummet står stolarna i täta rader och längst fram en liten upphöjning, en scen. Där står två män i 35-årsåldern i kostym och med löst knutna slipsar. Den ena är blond och den andre rakad. De är valstrategerna.
På de två första stolsraderna sitter Magdalena, Mikael, Carin, Veronica, Stefan och Karl-Petter. Den sistnämnde lutar sig mot väggen och det ser ut som om han sover.
Jag sätter mig längst bak. Några stolar från mig, men på samma rad, längst bak, känner jag igen Mona, hon glor i en ipad.
”Okej, du var bra sist i Agenda, Magdalena. Nu har du börjat fatta att vi ska sätta all kraft på att misstänkliggöra kärnan i Alliansens politik, ekonomin”, säger den blonde.
Magdalena suckar.
”Men det känns konstigt, det är ju ett faktum att Sverige har klarat sig bäst i Europa tack vare en ansvarstagande ekonomisk politik”, säger hon.
”Inte det där snacket nu igen, Magdalena. Vi har statistik som vi kan vrida till och med den kan vi sänka Borg”, säger den blonde.
”Men vi socialdemokrater har ju, när vi hade makten, också stärkt köpkraften genom att underlätta ekonomiskt för medelklassen” knorrar Magdalena.
”Skit i det nu”, säger den rakade.
”Just det”, säger den blonde.
Mikael räcker upp handen.
”Å hur tyckte ni att jag skötte mig i riksdagsdebatten. Var jag inte bra när jag var inne på att Sverige är på väg att bli Europas nya Grekland?”
”Nja, vi måste tänka på trovärdigheten” säger Stefan.
”Nä, du va skitbra”, säger den rakade. ”Upprepar man en lögn tillräckligt många gånger så… ja, ni vet.”
”Ja, det är grymt, men sådan är politiken”, säger den blonde.
Mona suckar.
”Vi fortsätter så här och anklagar Borg för att han inte kan matte”, säger den blonde.
Carin fnissar. Veronica tvittrar och är i sin värld. Karl-Petter mumlar ”Full sysselsättning” mellan snarkningarna.
”Och så jobben, fortsätt med att anklaga regeringen för att skicka ut människor i arbetslöshet, det är bra”, säger den rakade.
”Jättebra”, säger den blonde.
”Vi måste vara seriösa”, säger Stefan
”Ja, ja”, suckar den blonde
”Sanningen är ju att med ett Europa i kris så drabbar det Sverige oavsett regering”, försöker Magdalena.
”Det där hörde vi inte”, säger den rakade.
”Nej, ingen hörde”, säger den blonde
Mona lägger ipaden på en stol bredvid sig. På skärmen kan jag läsa en rubrik ”Därför valde Nyamko Sabuni liberalismen”.
Mona räcker upp handen. Ingen bryr sig. Hon ställer sig upp.
”Lyft fram invandrarfrågorna och feminismen”, säger hon
Den blonde och den rakade tittar på varandra. Båda skrattar.
Carin blir sur.
”Varför skrattar ni åt feminismen, det är en viktig fråga.”
Nu vaknar Karl-Petter.
”Nej, det går inte. Tar vi upp invandrarfrågorna får vi det där med att vi vill stoppa arbetsinvandringen i halsen och ovanpå det Sverigedemokraterna. Och feminismen, nej det vill inte våra arbetslösa manliga jobbare höra talas om. Dom har nog med konkurrens som det är.”
”Det ligger något i det”, säger Stefan och får en karamell av Karl-Petter. ”Men vi ska värna kvinnorna”, lägger han till.
”Men vi måste nog tala om hur vi ska finansiera vår politik”, säger Magdalena.
”Skattehöjningar”, säger Carin
”Fast inte i Stockholm”, säger Veronica. ”Stockholmarna är så känsliga för sånt där.”
”Vi får inte skrämma bort medelklassen”, säger Stefan. ”Vi kan höja, men bara lite och så kör vi på det där med skolorna, bara lite vinst, ja, då kanske det blir pengar över?”
Mona suckar.
”Vem ska vi regera med?” frågar hon.
”Du vill ha vänsterpartiet, va?”, skrattar den blonde.
”He, he, he”, instämmer den rakade.
Stefan räcker upp handen
”Jag vill ha folkpartiet, mmm… eller miljöpartiet, ja, eller alla som vill. Ja, utom moderaterna och Sverigedemokraterna… väl. Vi ska vara som en enda stor familj, över block och sten”, säger Stefan.
Alla är tysta.
Då öppnas dörren och tjejen med mobiltelefonen stirrar på mig.
”Gagnef? Tror du jag är dum eller?”
Minuten efteråt ligger jag i snön utanför dörren.
Mona kikar ut och tittar på mig.
”Kram min vän, jag vet hur det är där ute i kylan.”
OBS! Ovanstående är ironi och de nämnda personerna är bara namn i den här berättelsen, typ.
Fantastiskt! Varför inte skriva en bok i samma stil, Peter. Den skulle bli läst.
Tack Ola, vänliga ord. Jag har faktisk fixat ihop en liten bok med mina vinterbilder, du vet en sån där man gör på datorn. Jag ska ge den till några av vännerna i byn Vreta, där bilderna är tagna.