Unga män rullar barnvagnar genom Vasaparken. Fyra av fem sms:ar. De går ofta ensamma. Unga mammor däremot, går med en eller flera väninnor, ofta med barnvagnarna i bredd. Kvinnorna har ofta roligt på den där promenaden medan männen ser ut som om de hellre skulle vilja göra någonting annat. Men vad är de som dessa män skriver i sina sms? Och vem skriver de till?
Jag drar mig till minnes en situation på den nyhetsredaktion där jag jobbade på 70-talet, ja just det, för 40 år sedan.
Min fru ringer och säger att jag måste hämta vår son på dagis. Han har fått feber. Hon har mycket längre restid än jag till dagis så det där naturligt att jag åker.
Jag går in till min redaktionschef och säger:
”Jonas har blivit sjuk. Jag måste åka.”
”Men du ska ju leverera den där artikeln om…”
”Jag vet, men det går tyvärr inte.”
Då kommer frågan som kom att bli en klassiker. En fråga som vi på redaktionen flitigt skulle citera åratal framåt.
Redaktionschefen tittar surt på mig och säger:
”Har inte du en fru?”
Vi skämtade alltså senare glatt om denna fråga. Så fort någon av de manliga reportrarna kom in på redaktionen och sa något om att åka hem så svarade vi unisont:
”Har inte du en fru?”
Så var det på 70-talet, då på stenåldern, före den tekniska revolutionen. Men hur är det nu?
”Jonas har blivit sjuk. Jag måste åka.”
”Javisst, åk hem! Men du är väl uppkopplad? Skicka ett sms när du är klar!”
Så jag vet vad de gör, de unga männen som sms:ar i Vasaparken. De skriver till redaktionschefen och säger att artikeln är levererad. När barnet i barnvagnen gråter sjunger de den enda vaggvisa de kan:
Vyssan lull, koka kittelen full.
Pappa jobbar direkt från mobilen
Han vaggar dig ibland
Men mest så mejlar han
Om du gråter får mamma ta över
Vyssan lull, koka kittelen full.
Pappa pratar i nya mobilen
Och blir du ledsen då
Så hojtar han, Hallå!
”Måste jobba för att skaffa klöver!”