Mot betalning

Foto: Peter Dahlgren

”Vilken var den första kvinna som uppfann att man kunde sälja sin gunst? Och vem upptäckte att mannen ville köpa? Det var äktenskapets och prostitutionens stiftare. Och det påstods att Gud stiftat äktenskapet!”

Det här är ett citat ur August Strindbergs novell ”Mot betalning”. Den handlar om en kvinna som vill stoppa prostitutionen och säljer sin kropp för att lyckas. Novellen är intressant just för att den visar att den debatt som förs nu ingalunda är ny.

Helén är huvudperson i Strindbergs novell. Hon sympatiserade med blåstrumporna, borgerliga feminister med liberala idéer vid tiden för franska revolutionen. Helén var dotter till en general. Hon var van att befalla och bli lydd. Hon insåg tidigt att hon inte ville bli ett bihang eller en salongsprydnad åt en man. Hon ansåg kvinnokönet överlägset och att män var lägre företeelser. Hon hade motvilja mot kvinnliga sysselsättningar och hon kunde inte förstå hur en kvinna kunde lämna sig åt en man.

När fadern dog fick hon arbete som hovfröken. Men för en dåtida feminist var det inte så lyckat. Hertiginnan som hon arbetade åt gav henne sparken. Helén föll i den sociala hierarkin och måste hitta en lösning för att behålla sin trovärdighet. Hon fann att gifta fruar hade frihet. De kunde gå ”lösa” på gatan och hade alltid betjänten, mannen, som vakade över dem. Hon hittar en docent i etik, Albert, sedermera professor och riksdagsman. Han var ful men det gjorde henne ingenting eftersom hon inte hade en tanke på att låta honom komma till henne. Men starkare var hennes dröm om att förbjuda prostitutionen. Hon drömde om triumfen att vara den första som kunde ingripa i lagstiftningen.

Citat ur novellen:

”Albert, började hon, du vill nog göra mig och den sak jag tjänar en tjänst.”

”Vad är det för sak?” frågade han kort och torrt, ty nu visste han sig ha övertaget.

”Du vill nog göra något för den förtryckta kvinnan? Inte sant!”

”Var är den förtryckta kvinnan?”

”Vad? Du har övergivit vår stora sak? Du har svikit oss.”

”Vad är det för sak?”

”Kvinnosaken!”

”Jag känner inte någon sådan.”

”Du känner inte någon sådan? Du! O! Är icke folkets kvinna i den mest övergivna belägenhet?”

”Nej, jag kan icke se, att hon är mera förtryckt än folkets man. Befria honom från exploatörerna, och hans kvinna skall vara befriad.”

”Men de olyckliga som måste sälja sig… och de usla männen … ”

”Som äro så usla att de betala! Har du sett någon man ta betalt för ett nöje som båda njuta?”

”Det är inte frågan om det; men det är frågan om att lagen är orättvis som straffar den ena men icke den andra.”

”Det är ingen orättvisa. Den ena har förnedrat sig till en källa för smitta genom att sälja sig: staten behandlar henne som en galen hund. När du träffar en man, som förnedrat sig så djupt; nåväl, sätt honom under polisen också! Ack, ni rena änglar, som förakta mannen såsom ett orenare djur, ni! Vad vill du av mig? Vad vill du jag skall göra?” 

Slut citat.

Helén insåg att för att lyckas måste hon köpa sin triumf. Hon gav sig därför åt sin man. Rusig av lycka bar han hennes motion till riksdagshuset. Men när hon fått sin vilja stängde hon på nytt sin dörr. Han ville då säga henne att prostitutionen aldrig kunde avskaffas så länge kvinna fann sin fördel vid att sälja sig…. men…

”Han visste att han skulle krypa efter henne, och tigga om hennes gunst, att han skulle fortfara att vara hennes slav och gång på gång sälja sin själ, så som hon sin kropp. Han visste att han skulle göra det ty han älskade henne!”

Då var det kvinnor som straffades i samband med prostitution, nu är det män. Så kanske Helén fick sin triumf till slut.

Glöm nu inte. Det här är Strindbergs syn på saken. Inte min.