Maybritt, 92, sitter ensam i sin trea i Täby utanför Stockholm. Lägenheten är fin, hon bor på 15:de våningen med balkong i söder och en fantastisk utsikt. I klart väder kan hon se Globen. Hon har det som kallas för frihet. Hon har ålderskrämpor och minnesluckor men kan hjälpligt klara sig själv. Hon har det så som myndigheterna och regeringen och äldreminister Maria Larsson vill att hon ska ha det. Hon får bestämma över sitt liv. Men hur har hon det i sin frihet? Hur mår hon i sin ensamhet?
”Jag mår bra, jag klagar inte”, säger hon när hennes barn kommer på besök.
Hennes dotter, Lena, ägnar en stor del av sin frihet åt att se till att Maybritts frihet inte blir outhärdlig. Lena ordnar med läkarbesök, följer med och pratar med läkaren, kollar medicinerna och recepten. Hon ordnar med rullator, fixar färdtjänst, ringer banken, betalar räkningar och förhandlar med hemtjänsten. Hon beställer larm och spisvakt, ringer rörmokaren och kollar att Maybritt har mat i kylskåpet.
”Ska jag förnya prenumerationen på din tidning”, frågar Lena.
”Nej, vad är det för mening med det. Jag ska ju dö snart”, svarar Maybritt.
Lena ser att hennes mamma inte mår bra. Ibland är Maybritt helt borta av alla sömntabletter. Men hon håller skenet uppe.
”Jag mår bra, jag klagar inte!”
Majbritt är en av många i samma situation. Beklagligt. Det kallas frihet men är egentligen inget annat än kommunala besparingar.