Posts by: Peter

Professorn (Samtal från en okänd, del II)

Läs del I först. Skrolla ner.

Tisdag. Klockan slog tre när jag stod utanför porten till Drottninggatan 81 B. Då fick jag ett nytt sug i mellangärdet med efterföljande andningsproblem. Det var ju på den här adressen, två trappor upp, som min pappa hade haft sitt kontor på 60-talet. Som liten grabb sprang jag genom den där porten många gånger. Jag borde ha kommit ihåg.
Med viss tvekan gick jag in och läste på anslagstavlan, Sven-Åke Persson, 2 tr.

81b 2
Drottninggatan 81 B i Stockholm

Det fanns hiss men jag valde trapporna. Läste Persson på en av dörrarna och ringde på. En kvinna i femtioårsåldern öppnade. Hon bar en svart serveringsklänning med vitt förkläde och på huvudet en vit liten hätta på de uppsatta grånande håret, en hushållerska från gångna sekel. Hon gjorde en gest åt mig att kliva in och höll genast fram en galge till min jacka. Det var som att kliva in i en svensk fyrtiotalsfilm regisserad av Hasse Ekman.
”Jag söker…”
”Professor Persson väntar er i vardagsrummet”, avbröt hon och hängde upp min jacka.
Professor, tänkte jag. Det hade jag inte väntat mig. Å andra sidan var det ingen försäkran om att Sven-Åke var vid sina sinnen. Världen saknar ju inte galna professorer.
Jag tittade mig omkring men kände inte igen mig. Lägenheten hade gjorts om sedan min pappa hade sitt kontor där. Väggar hade slagits ut och nya hade sats upp.
Sven-Åke Persson satt nedsjunken i en engelsk fåtölj i halvcirkeln i ett burspråk. Han log med plirande små ögon i ett smalt ansikte på en mager kropp. Håret var vitt och spretigt. Jag kom att tänka på den smale komikern Stan Laurel i Helan och Halvan.
”Du får ursäkta att jag inte reser mig upp, jag har svårt för det nu för tiden”, sa han.
Jag fick fram och tog hans smala hand. Han gjorde en gest åt mig att sätta mig ner i en stor blommig soffa mitt emot honom.
”Önskas något att dricka?” frågade kvinnan från ett annat sekel. ”Kaffe eller te?”
”En kopp kaffe vore gott”, sa jag.
”Så du är professor och har hushållerska? frågade jag när hon hade lämnat rummet.
”Dagmar har varit med mig i snart femtio år. Hon är guld värd. Jag klarar mig inte utan henne. Det kan tyckas lite gammaldags men jag är ju gammal, från en annan tid.”
Dagmar 2
Hushållerskan, Dagmar.

”Professor i vad?” frågade jag.
”Jag har forskat i universums och jordens tillkomst ur ett mytologiskt perspektiv”, sa han.
”Jag som trodde att mytologi handlade om sagor, gudasagor”, sa jag och tänkte att professorn kanske blivit så gammal att han förväxlade sin forskning med verkligheten.
”Mytologi har många grenar”, sa han torrt.
”Varför är jag här?” frågade jag.
Dagmar kom in i rummet med en bricka på vilken det stod en blommig kopp på fat, kaffekanna, en liten silversked, en gräddsnipa samt ett snirklat silverfat på fot med tre sorters kakor. Hon ställde brickan på ett litet bord framför soffan.
”Varsågod”, sa hon och lämnade rummet med ett vänligt leende.
Herregud, tänkte jag. Är detta verkligen sant?
Professorn svarade nu på min fråga.
”Jag ska erbjuda dig ett uppdrag, en mycket viktigt uppdrag men samtidigt mycket spännande.”
”Ett uppdrag?”
”Ja, du är den ende person som kan få det här uppdraget. Du är den ende, i egenskap av släkting till Albin, som kan bli godkänd” sa Sven-Åke med antydan till ett leende.
Jag suckade.
”Godkänd av vem då?”
”Jag återkommer till det.”
”Det här känns overkligt och uppriktigt sagt är jag väldigt tveksam till… ja, till allt det här”, sa jag och slog ut med handen i en svepande rörelse. ”Hur kände du min pappa, du bor där han en gång hade sitt kontor?”
”Jag lärde känna din far genom min farfars kontakt med din farfar. Jag köpte lägenheten av honom när han sålde i början på åttiotalet. Vi träffades vid några högtider, i övrigt hade vi inte mycket kontakt.”
”Jag kan inte minnas att han nämnde ditt namn någon gång. Vad jag minns köptes hans företag inklusive den här lägenheten upp av ett internationellt konsortium.”
Einstein 1
Professor Sven-Åke Persson

”Det är mycket du inte vet”, sa Sven-Åke Persson med antydan till skärpa i rösten. ”Låt oss ta ett steg i taget”, lade han till med en vänligare ton.
”Då kanske du kan börja med att bevisa vad myntet, det som jag fick av min far, är gjort av”, sa jag.
Sven-Åke Persson såg på mig med ett litet leende som provocerade. Han stoppade handen i fickan och med sina långa senig fingrar fiskade han upp ett likadant mynt som min far gav mig.
”Du har redan fått svaret”, sa han.
Myntet blänkte till mellan hans tumme och pekfinger.
”Alma!” sa jag.
”Det är någonting du har kännt till under lång tid, eller hur? Innerst inne. Du har bara inte haft modet att erkänna det för dig själv. Du är rädd för sanningen”, sa Sven-Åker Persson.
Jag satt tyst med en halv dröm i munnen. Jag tuggade långsamt och sköljde ner med ett pinsamt svagt kaffe i en alldeles för liten kopp.
Alma, en mycket stark och otroligt lätt metall i min egen påhittade berättelse hade plötsligt blivit verklig. Detta faktum skulle förändra mitt liv.

Fortsättning följer. Skrolla ner för del I.

Samtal från en okänd

Hans namn är Sven-Åke Persson. Han ringde upp mig på mobilen.
”Du vet inte vem jag är. Vi har aldrig träffats, aldrig tidigare pratat med varandra.”
Så sa han.

”Vad vill du då?” frågade jag.
Han var tyst en stund.
”Jag har läst din bok, den om det fria landet, ”Befrielsen”, jag har läst Jakten på Gråmännen”, sa han.
karta
Farfars karta

”Jaha, det var roligt att höra.”
”Roligt? Jag är inte så säker på det. När du får veta det som jag vet kanske det inte blir så roligt.”
Nu var det min tur att vara tyst, avvaktande och misstänksam.
”Vad är det du vet?” frågade jag.
”Du har baserat din bok, din berättelse, din fantasia, på några få dokument, några få anteckningar från din farfar och en karta, eller hur?”
”Ähh..ja.”
”Å så har du fantiserat kring denna karta och dessa rader. Det du har skrivit är inte sant men det är heller inte osant. Det är inget mästerverk men heller ingen parantes. Boken har en nyckel till något fantastiskt. Något som världen inte känner till… och, i ärlighetens namn, kanske inte vill känna till.”
Min kritiska hållning till obekräftade uppgifter slog nu till med full kraft. Vem var egentligen den här Sven-Åke Persson? En man med tomtar på loftet?
”Kom till saken, vad vill du?” sa jag med tydlig irritation.
”Vi måste träffas, jag har saker jag vill visa dig.”
”Vadå för saker?”
”Det kan jag omöjligt avslöja på telefon.”
”Du får ursäkta, men det du sagt låter inte så seriöst och jag vill ogärna kasta bort min tid…”
Han avbröt mig.
”Din farfar hette Albin och min farfar, Luther, var godvän med honom. De hade en hemlighet tillsammans”, sa Sven-Åke.
”Vad då för hemlighet?”
”Befrielsen, det fria landet.”
”Jag förstår inte?”
”Nej, det är därför vi måste träffas. Jag är gammal, fyller snart 90. Jag kommer att dö snart. Innan jag dör måste jag berätta det jag vet och visa några bilder. Du får sedan bestämma vad du vill göra med det du får veta. Min berättelse är mitt arv till dig.”
Nu visste jag varken ut eller in. Antingen var Sven Åke Persson en man med livlig fantasi, i värsta fall en galning… eller så hade han verkligen någonting att berätta. Han visste ju vem min farfar var. Journalisten inom mig vaknade till liv. Det här kunde vara en bra story. Det kunde knappast skada att träffa honom. Jag är ju pensionär och har gott om tid.
farfar
Farfar Albin till vänster och pappa Uno till höger

”Du måste ge mig något mer, något som övertygar mig om att du inte är… äh, inte är en knäppskalle”, sa jag.
”Ha, ha… är det vad du tror, att jag är en knäppskalle? Nåja, det är väl kanske inte så konstigt.”
En lång tystnad. Jag kunde höra Sven-Åkes andetag.
”När du var liten fick du ett mynt av din far, eller hur? Han sa att myntet var av silver och hade hemliga krafter, att det var ett arv från din farfar, Albin.”
”Ja, det stämmer, jag har fortfarande kvar det där myntet, men det är inte silver. Det är lätt som plast”, sa jag.
”Nej, silver är det inte. Jag vet vad det där myntet är gjort av”, sa Sven-Åke.
Jag funderade ett tag och fick sedan en obehaglig rysning. Jag visste svaret men ställde ändå frågan.
”Vad är det gjort av?”
Hans svar var som en näve i mellangärdet. Jag tappade andan och blev illamående.
”Jag bor i Stockholm, på Drottninggatan 81 B. Kom på tisdag klockan tre. Kom innan det är för sent”, sa Sven-Åke Persson och bröt samtalet.

Jag återkommer när jag har besökt Sven-Åke.

Låt invandrare avlasta sjukvården

sjukvård
Jag såg och lyssnade till partiledardebatten i SVT i går. Det talades mycket om sjukvårdskrisen i Sverige, om bristen på sjuksköterskor och långa vårdköer. Som vanligt övertrumfade partiledarna varandra i löften om hur mycket just deras parti ska satsa på sjukvården… någon gång, om de får majoritet… vi får se efter valet.
I dag läser jag en insändare i Dagens Nyheter, skriven av en man som i oktober förra året fick beskedet att han har en allvarlig prostatacancer som måste behandlas. Väntetiden på behandling är sju månader, ja, just det, 7 månader. Han skriver:
”Nu sitter jag och väntar i ett depressivt, dödsångestfyllt tillstånd med ett vagt löfte om ytterligare en provtagning innan sommaren. Jag när en ödmjuk förhoppning att min cancer, på grund av den orimliga tidsutdräkten, inte har spritt sig. Hur ska det gå? Den som lever får se.”
Detta är Sverige 2017, en gång ett föregångsland också inom sjukvården med vårdgarantier och löften om tidsbegränsade väntetider.
”Vårdköerna ökar och du borde ligga sömnlös om nätterna, Stefan Löven”, sa centerledaren Annie Lööf.
Sedan fortsatte käbblet om skattehöjningar och skattelättnader och vilket parti eller konstellation som satsar mest på sjukvården. Medan debatten fortgår dör människor i de svenska sjukvårdsköerna. Något måste göras nu.
En första åtgärd, som Alliansen har olika förslag på, är att avlasta sjuksköterskorna så att de får arbeta med det som de har utbildning för.
Ge lågutbildade, nu arbetslösa, invandrare jobb inom vården för enklare arbeten, ta in tusentals för en lägre lön. Vården kommer då att få ny energi och de lågutbildade invandrarna får en fot in på svensk arbetsmarknad. Gör det nu!
Lika lön är bra. Men det är bättre att människor överlever än att avstå från satsningar av rädsla för att facket ska ta illa upp.

Jag håller med Alex Schulman i hans krönika i Expressen: ”Det är inte åldersfascism att byta programledare efter 21 år.”
SVT:s Marianne Rundström och Claes Elfsberg klagar ständigt över att det måste sluta jobba vid pensionsgränsen 67 år. Ja, Rundström har varit programledare för Gomorron Sverige i 21 år. Claes Elfsberg har jobbat 40 år på samma arbetsplats. Det är två bra programledare och journalister men SVT behöver förnyelse. Sluta snacka om åldersfascism. Att sluta vid 67 kanske till och med är i senaste laget. Ge de unga chansen att komma fram med nya idéer och modernt tänkande.

– Gå i pension och släpp fram de unga! –

Mopsen Stewie möter Alva

”Kinesen”, mopsen och smålänningen Stewie, är misstänksamt nyfiken och skeptiskt förundrad över nykomling, Alva. Ännu ett människobarn som luktar gott men som inte har vare sig godis eller tuggpinnar att bjuda på. De är olika som natt och dag men en sak har de gemensamt, de älskar att sova.
Kinesen
Alva sover lugnast med någon form av huvudbonad, det inger en slags trygghet. Stewie vill gärna lägga huvudet på eller mycket nära någons fot. Närhet är förutsättning för en god sömn. En annan likhet med nykomlingen är längtan efter mat. Stewie fördrar emellertid fast föda.
Alva
Stewie är en pussgris vilket har fått Alvas storasyster, Tove, att inta en avvaktande ställning. Hon vill själv bestämma av vem och när hon vill bli pussad. Det är en inställning som Stewie har svårt att förstå. Varför säga nej till kärlek? När det gäller Alva råder totalt pussförbud för Stewie. Det är förbryllande eftersom Tove får pussa Alva och inte sällan gör det. Hur går detta ihop med människors ständiga prat om rättvisa?
Tovis
Uno, Stewies lillhusse, får ibland för sig att Stewie ska bäras. Det är dock uppenbart att smålänningen Stewie är aningen för tung för Uno varför bärandet sällan blir en minnesvärd upplevelse. Vuxna bär aldrig Stewie. Däremot kånkar de ständigt omkring på Alva. Också det känns märkligt.
Uno
Stewie, kinesen, är inte överdrivet förtjust i att bli kallad kinesen. Han är ju trots allt från Småland och har rätt lite med sitt ursprung att göra. Det är dessutom ett smeknamn som man av olika skäl, inte minst kulturella, kan vara skeptiskt mot. Det är bara Alvas morfar som kallar Stewie för kinesen. Det säger nog mer om Alvas morfar än om kinesen, den smålänning som tänker förbli skeptisk till människor och till livet i allmänhet.

Omväxling vid träsket

Äntligen vår och lite värme. Jag sitter på en sten vid en fågelsjö några rondeller och ett par stenkast från Sankt Eriksplan. Kameran med stora objektivet laddad. Jag äter ett äpple och väntar. Förutom fåglarnas vårkvitter är det tyst och lugnt. Inte en mobiltelefon så långt ögat når. En hel vinter har jag väntat på den här stunden, att få sitta på en sten i värmen vid ett träsk. Min fru konstaterar att det är något fel på mig och mina barn är oförstående. Men jag är lycklig. Först kommer fiskgjusen, seglar snabbt förbi ovanför mitt huvud. Ställer mig upp och får en bild sedan är den borta.
DSC_0274
Sedan händer ingenting. Men jag vet att det lönar sig att vänta. Då sätter sig gulärlan på en stolpe en bit bort och sjunger för mig. Den är verkligen gul och grymt charmig.
DSC_0285
Någonting skrämmer ärlan. Det är inte jag. Jag har fått en ny besökare, fältharen. Den sitter en bit bort från mig och sniffar. Är jag vän eller fiende? Konstaterar att den är stor och jag kommer att tänka på att den påminner om en känguru. Om den ställde sig upp på bakbenen och sträckte ut frambenen skulle vi vara lika långa, å då snackar vi 1.90.
DSC_0077
En skugga på marken och haren försvinner snabbt. Det är kärrhöken. På jakt efter någon gnagare, dock betydligt mindre än fältharen.
DSC_0044
Nej, jag börjar bli kaffesugen. Kan vara hemma på Sankt Eriksplan på 40 min. På vägen till bilen ser jag en prick på en trädgren. Tar några bilder. Det är först hemma vid datorn som jag ser att det är min första buskskvätta. Wow! Vilken dag. Å jag som trodde att buskskvätta var ett skämt. Å så lite fika på det.
DSC_0019

Minuter av skräck

Några minuter innan lastbilen mejar ner människor på Drottninggatan är min son, Jonas, på väg till en butik på Gamla Brogatan, två kvarter från Åhléns. Han går exakt samma väg som lastbilen tog. I butiken väntar hans mamma, min fru Lena. En stund efter att han kommit fram ser han och Lena hur människor i panik springer förbi utanför fönstren. Några kommer in i butiken. De berättar om det fasansfulla de blivit vittnen till.
Samtidigt, någon minut efter att bilen kört in och kraschat i Åhléns kommer min dotter, Karolina, upp på Kungsgatan från Hötorgets tunnelbanestation. Hon har sin dotter, Tove, 3 år, med sig. Hon ska också träffa Lena i butiken på Gamla Brogatan. Hon möts av springande människor med skräck i blicken. Hon söker skydd inne på ett kafé i närheten. Panikslagna människor söker skydd också där. Treåriga Tove håller sin mamma hårt i handen när hon hör människor berätta om en lastbil som krossat och dödat människor.
Samtidigt försöker Lena, som vet att Karolina och Tove är på väg till butiken, att nå Karolina på telefon. Hon svarar inte och Lena känner paniken komma. Hon vet ju att hennes dotter och barnbarn kommer att gå Drottninggatan. Är de i säkerhet? Kom de före eller efter lastbilen? Till slut får de kontakt och Lena kan andas ut. Karolina ser en polis utanför kaféets fönster, hon öppnar dörren och frågar om det är säkert att gå ut. Polismannen svarar att hon och de andra så fort som möjligt ska bege sig bort från centrum. Hon tar Tove på ryggen och springer i panik, hon springer längs Sveavägen bort från centrum.
Mina anhöriga hade turen med sig den här gången och klarade sig. Många andra hade inte den turen. Därför får jag en besk smak munnen när jag i dag läser DN:s ledare:
”… När röken sakta skingras stod det klart: illgärningsmännen, vilka perversa mål de än hade, misslyckades ännu en gång…”
Men det är dessvärre inte sant. Jag önskar att det vore det, men nej. Min dotter kommer aldrig att glömma den dag när hon i panik sprang på Sveavägen med sin dotter på ryggen. Min fru Lena kommer aldrig att glömma minuterna innan hon hörde sin dotters röst i telefonen. Min son Jonas kommer inte att kunna släppa tankarna på vad som hade kunnat hända om han gått på Drottninggatan några minuter senare.
Vi kommer över chocken, kämpa vidare för demokrati och öppenhet, vi ger inte vika för galningar och terror. Men den man som körde lastbilen har skadat så många fler än offren för lastbilens framfart. Han har förstört något hos var och en av oss. Tryggheten. Och jag undrar hur treåriga Tove kommer att påverkas av det hon såg och hörde.
”Stockholm knäcker ni inte”, skriver DN. Nej, men stockholmarna har förlorat en del av sin frihet.
680

Slut med suget

images
Förhållandevis sent i livet har jag nu bestämt mig för att det är slut med ”suget” i magen. Nej, det här handlar inte om hunger, mat eller mättnad. Det handlar om bilkörning. När jag 1968 började köra bil kände jag inte till suget. Jag körde då en plåtlåda, Renault 4, den med en paraplykrycka som växelspak. Den var fantastisk att lasta men något sug fanns där definitivt inte. Det gick nästan att springa om den, så klen var accelerationen.
Nu, så där en femton bilar senare, vet jag vad sug är och hur svårt det är att leva utan det. Många män, jo, särkilt män, är offer för det där suget. För många är suget värre än begäret efter nikotin eller alkohol. Tanken att leva utan suget kan få den tuffaste man att tappa lusten, att få ångest och ifrågasätta meningen med livet.
Mitt sug pikade när jag körde en Alfa Romeo i slutet på 90-talet. Jag talar alltså om det där sug som uppstår i magtrakten när du trycker gasen i botten på en bil med många hästkrafter, det där suget du känner när du växlar ner i en kurva och sedan i utgången av kurvan gasar och känner hur bilen suger sig ut ur böjen. Det är underbart, nästan lika bra som sex. För att få en ännu bättre sugorgasm körde jag under några år motorcykel. Det var grymt.
Nu är det slut med det, suget alltså. Min nuvarande suv med härliga 184 hästar, som jag älskar att köra har jag bytt in mot en 120-hästars familjebil med sju säten, för att få plats med barnbarnen, och en miljövänlig, långsam attityd, en slags buss i modern utformning. Och jag gör det på eget initiativ. Jag står alltså inte under hot eller utpressning.
images-1
Jag måste erkänna att mitt beslut också är en slags enmansprotest mot alla unga män (och några äldre som påminner om mig) i sina motorstarka Audi, som skiter i hastighetsbegränsningar och alltid ska vara först. Dessa vägens terrorister borde straffas med var sin Renault 4 med paraplykrycka livet ut. Jag vill alltså köra långsammare för att visa att jag inte är som dom.
När jag var drygt 40 slutade jag röka. Den processen var plågsam och tog flera år. Nu är det lika svårt. Jag pendlar mellan djup sugdepression och hopp om en tillfredställelse i ett lugnare antisugliv. Min förhoppning är att glädjen över att få köra barnbarnen i en trygg och lugn antisugfart ska överbrygga suget efter suget.

Den är här nu

Den är ute nu, Svensk Bokhandels sommarkatalog. Min annons ser ut så här:
svb-annons-åttondel-dahlgren
Om du vill köpa ett ex går du in på Solentro – Böcker o Priser – Bokhandel – Sök upp min bok – Beställ.
Läs recensioner här nedan.

”Springtime”

Hon, barnbarn tre, kom på vårens födelsedag, vårdagjämningen. Hon fick nr: 20836. Jag kallar henne tills vidare för ”Springtime”. Tycker att det passar. Mor och barn mår bra.
IMG_0056

3 of 40
1234567