Fluffigheten återställd och min fru ler igen

IMG_1088
Nej, det här är inte reklam, det är heller inte skryt. Det är ett sätt att rädda ett äktenskap.
Nej, jag har inte tappat förståndet, jag har bara insett vad en vass brödkniv kan göra för husfriden.
Så här ligger det till.
Ett av det återkommande stora konfliktskapande ämnena i Lenas och mitt förhållande har handlat om hur man skär bröd, eller snarare hur man skär bröd med en slö brödkniv. Jag har i decennier anklagats för att förstöra bröden, jag har gjort livet till en plåga för min fru när jag skurit först. För att få igenom den slöa brödkniven genom de färska brödet lade jag min hand på brödet och pressade. Jag fick då ett platt bröd som var lättare att skära med den slöa kniven. Min fru skar tålmodigt i en evighetslång tid men utan att trycka på brödet. När jag skar förstördes brödets fluffighet. När min fru skar, evighetslänge, bibehölls brödets fluff.
Efter det att jag hade skurit brödet med den slöa kniven försökte jag återställa brödets fluffighet genom att skaka på, alternativt dra i det. Ibland lyckades jag återställa brödet i sitt nästan ursprunglig skick. Men då visade det sig att snittytan var sned. När min fru skar nästa brödskiva kunde hon inte få en normal rak skiva. Detta gjorde henne galen.
Jag tror att hon då och då har tänkt så här: ”Varför ska jag leva med en man som inte kan skära en rak brödskiva, en man som förstör glädjen i att äta färskt, fluffigt bröd?”
Så plötsligt efter decennier av brödångest så händer det. En av Lenas väninnor ger oss en liten present.
En vass brödkniv.
Kanske har Lena pratat med henne om att lämna mig, vem vill leva med en brödsabotör? Eller så har hon, väninnan, sett mig skära bröd. Det spelar ingen roll. För nu är livet annorlunda.
Jag kan nu skära ett färskt fluffigt bröd med en hand. Kniven glider genom brödet som om det vore smör. Och snittytan är lika rak som linjalen jag en gång hade i skolan. Min fru ler åt mig igen. De känns som om jag har fått ett nytt liv. Jag är nästan lycklig.

Ormvråken och gulparven

Plötsligt är han bara där. Ormvråken. Stannar upp, liksom hovrar. Han letar väl efter något byte, tänker jag, en liten sork eller något annat smaskigt.
örno3
Så vrider han på huvudet och den knivskarpa blicken fokuserar sitt byte. Men han stirrar ju på mig. (Stirrar fåglar?) Här står jag mitt på en åker och han fokusera på mig. Känns så där.
örn
Sedan går allt väldigt fort. Och jag inser snart att han har valt ett betydligt mindre byte än mig, en gulsparv. Hur det gick för gulsparven vet jag inte, kanske hann den undan. Jo, jag bestämmer mig, den hann undan.
Ormvråk
Men när jag ser bilden på jakten får jag något helt annat i skallen. Jag kanske är lite larvig nu, men man blir lite knepig i ensamheten på en sunkig åker.
Tänk dig att den lilla gulsparven är Sverige och ormvråken är Ryssland. Det är ungefär så det ser ut i verkligheten, storhetsmässigt alltså. Se på bilden och tänk på det våra politiker har sagt om att bygga vårt försvar. Det där med att vi ska klara oss själva, kanske bygga en allians med Finland, en gulsparv till.
DSC_0051
Skulle det inte kännas bättre om vi fick hjälp av örnen, som just här kollar på mig från ca 800 meters höjd. Den är minst två gånger så stor som vråken och det går nog ett par hundra gulsparvar på en örn. Jag tror jag ska skicka gulsparvsbilden till Steffe så får han något att tänka på över jul.

En flirt med pärlugglan

November och 12 grader varmt. Det känns märkligt. Till och med djuren verkar tycka att det är konstigt, att det är fel.

Det är tyst där jag går på grusvägarna och över åkrarna några stenkast från Dalälven i Gästrikland. Inga småfåglar som kvittrar, inga djur över huvud taget. De ligger väl i sina hålor och bon, sitter i buskar och i skydd av fjolårsgräs och väntar på bättre tider.
DSC_0168
Det är då jag hör ett susande läte bakom ryggen. Snabbt upp med kameran, men jag har svårt att hänga med. Hon är så snabb, pärlugglan. Men av någon anledning stannar hon upp drygt 50 meter bort, sätter sig på nocken till en gammal lada. Hon tittar på mig, nyfiken.

Hon låter mig ta ett par bilder innan hon flyger vidare. Hon ser stor ut på bilden men i verkligheten är hon liten, ca 25 cm lång, den näst minsta i det svenska ugglesläktet. Eftersom pärlugglan bara är aktiv på natten är jag förvånad över att hon visar sig. Känns konstigt, det också. Kanske tyckte hon bara synd om mig, en stackars människa med en kamera som inte har något att fotografera.

Och visste är jag tacksam för att hon stannade. Söt är hon också, som ett litet gossetroll. Hon räddade min dag. Å så flirtade hon med mig, såg tydligt hur hon blinkade med sina stora ögon.
DSC_0172
Om någon förståsigpåare hävdar att ugglan är en han så tänker jag inte lyssna. En hanuggla skulle aldrig stanna, burra upp sig och blinka, i alla fall inte åt mig. No way!

Konsten att missa en havsörn

Det är grått och fuktigt när jag går över fälten och åkrarna i Vreta i Gästrikland. I ena handen har jag kameran med teleobjektivet, i den andra stativet. Längre bort, i kanten mot skogen, ser jag rådjuren. Det är många i år och min granne, Gunnar, säger att det beror på att det finns lodjur i skogen. Då söker sig rådjuren till ängarna i närheten av bebyggelsen där det är tryggare.
Rådjur
Rådjuren är oroliga
Men jag ser också ett gäng kråkfåglar som kraxar och beter sig vid ett avrinningsdike cirka 400 meter bort. Jag anar skator och kråkor men också korpar och när några passerar över mitt huvud på väg till sina kompisar förstår jag att någonting är på gång.
Jag tittar i kamerasiktet och ser korparna flyga upp och ner i diket, men jag ser också någonting annat, någonting som är större än en korp. Jag anar en rovfågel men den är dold av buskage och högt gräs.
Korp
Korpen varnar
Jag ökar på mina steg men ju närmare jag kommer ju skränigare blir fåglarna. Jag stannar men är fortfarande för långt från målet för att få bra bilder. Ytterligare några korpar flyger över mitt huvud och varnar.
Jag tar upp kameran och tar bilder på allt som flyger där borta vid diket. Då ser jag den plötsligt, rovfågeln. De flyger lågt och jag får ingen skärpa i kameran. Det är för mycket buskar och träd i vägen. När rovfågeln lyfter över skogen länge bort ser jag den imponerande vingbredden, men nu är den för långt bort.
havsörn
Korpen till vänster är stor. Örnen är betydligt större.
När jag tittar på de suddiga bilderna i kameran svär jag för mig själv.
Jag har just missat min första havsörn.

örn2
Havsörnen flyger bort mot skogen
När jag en stund senare kommer fram till diket ser jag rådjurskadavret som örnen och korparna kalasat på. Jag tar mig fram till en liten ö av buskar och träd och sätter kameran på stativet. I två timmar väntar jag. Korparna skrattar åt mig och örnen som säkert förstår korparnas prat visar sig inte. När mörkret sänker sig ger jag upp. Jag är besviken men samtidigt pirrar det i mig. Om en havsörn häckar i närheten komma vi att ses igen.
örn3
Vi kommer att ses igen, örnen och jag

”Bara purjolök…”

purjolök
Det händer ibland att jag sjunger, lite för mig själv eller för mina barnbarn. Ibland sjunger jag om det jag håller på med.

”Jag sopar bort en liten tuss, liten tuss, liten tuss.
För detta vill jag h en puss, ha en puss, ha en puss…. osv”

9-åringen brukar då ge mig den där blicken som betyder:
”Farfar du är pinsam… fast lite rolig.”

2-åringen däremot älskar mina små sånger.
”Mer, morfar, mer…”

Men ibland kan det bli lite jobbigt. Som när jag står och sjunger en strof från Povel Ramel till en tom barnvagn.

Jag är i lekparken tillsammans med 2-åringen och hennes mamma. Står i mina egna tankar samtidigt som jag sjunger:

”I varenda jäkla krök döljer sig en purjolök,
Bara purjolök, bara purjolök…
Purjolök på längden och på tväääären…”

Två unga kvinnor stirrar misstänksamt på mig och skyndar snabbt bort med sina barnvagnar. Samtidigt ser jag 2-åringen med sin mamma borta vid gungorna. Jag står alltså och sjunger, relativt högt, för en tom barnvagn.

Tittar mig generat omkring och kommer att tänka på Stellan Skarsgård som jag just har tittat på i polisserien ”River”. I serien talar han, ofta på offentliga platser, med sin döda före detta kollega.

Ska de hämta mig nu?

På vägen hem hör jag 2-åringen:

”Bala pujolök, bala pujolök….”

Det går dåligt nu!

Sverige
Vi sitter alla i båten. Men var är kaptenen?

Regeringen riskerar att spricka, Alliansen likaså och ute i samhället råder ett förstadium till kaos. Borta är politikernas pompösa och självsäkra uttalanden. Nu fattar man beslut i strid med sina egna ideologier, vi ser uppgivenhet och sorg, till och med tårar.

Hur blev det så?

Det blev så därför att vi saknar ledarskap och mod i svensk partipolitik. Nuvarande situation är politikernas eget fel. Därför att i det för några månader sedan så självsäkra saknades verklighetsförankring. Statsministern levererade ideologiska drömmar men läste inte av den verklighet han stod i. Moderatledaren var, då, bunden vid sin föregångares löften.

Det viktigaste misstaget som politikerna har gjort, i båda blocken, är att inte lyssna på väljarna. Ingen fingertoppskänsla. I stort sett samtliga partier har man med feghetens förtecken, blundat för sanningar och låtsats döva för folkets upprördhets-mummel. Och vad värre är. Politikerna har satt sig över spelreglerna för den svenska demokratin. Beröringsskräcken med Sverigedemokraterna är ett exempel där de andra partierna har satt sina egna ideologier före demokratin. En stor del av svenska folket, även de som är trogna sina partier och som inte har gått över vallgraven till SD, har länge varnat sina politiska företrädare.

Demokrati är folkstyre. Nä, det är inte å enkelt. Men det är grunden. Det är denna självklarhet som politikerna har övergivit. Den politiker som hade lagt örat till verkligheten hade kunnat höra följande:

”Vi vill ha humanitet och solidaritet, men inte dumdristighet. Vi öppnar våra hjärtan men vi stänger inte av våra hjärnor. Vi vill dela vårt välstånd men inte skänka bort det. Av er, våra företrädare, kräver vi mod, inte nonchalans. Det är här i mittens rike, där alla har en röst, här där kulturer, religioner och kön blandas, det är här vi vill leva.”

Om det hade förts diskussioner i ett tidigare skede med alla partier om den kommande flyktingströmmen, ja, då hade kanske vice statsministern Åsa Romson kunnat se sina väljare i ögonen och sluppit att nu vända bort ansiktet i tårar. För ett par månader sedan hade hon då kunnat säga:

”Vi har tvingats kompromissa med partier vi inte tycker om. Vi har tvingats att göra ingrepp i en av våra hjärtefrågor. Men vi står för demokrati och där vänder man ingen ryggen. Vi talar med alla och vi lyssnar på det svenska folket även om det vi hör inte alltid går vår väg.”

Nej, vi, svenska folket, har inte de politiker vi förtjänar. Vi behöver ledarskap. Ge oss det!

Vad är du rädd för?

Erotic3
Rädsla! Varför är så många så rädda nu för tiden? Jag tänker då inte bara på rädslan inför krig, för terrorister, för miljöhoten eller för att dö i en hemsk sjukdom. Jag menar den allmänna rädslan i samhället. Rädsla för att göra fel, säga fel saker, umgås med fel människor, rösta på fel parti eller till och med dricka fel drinkar.

På arbetsplatserna är många rädda för att påpeka orättvisor, kräva jämlika löner eller ifrågasätt beslut.

Jag märker det på mina egna barn. Trots att de har trygga, säkra jobb är de på sin vakt. Och inte sällan får jag höra:
”Men pappa, så där kan du ju inte säga.”
”Farsan, för i helvete, skärp dig!”

Till och med på dagis, förlåt, förskolan, märker jag rädslan. När jag hämtade min dotterdotter och utropade när vi kramades: ”Vilken söt klänning du har i dag”. Då fick jag en vänlig men tydlig tillrättavisning av en av dagisfröknarna, förlåt, pedagogerna. ”Vi försöker undvika den typen av kommentarer. Många tycker att de stärker könsfördomarna”.

Va? Vad är de rädda för. Är de övervakade av någon rättrogen feministisk storasyster. Jag som trodde att det viktigaste är att barnen känner sig älskade.

Jag har sedan 70-talet (jag vet, när man nämner det decenniet får många unga rysningar) men tro inte att jag är rädd för det. Alltså, redan då började min kamp (tja, kamp är väl att ta i men va fan…) min kamp för jämlikhet mellan könen. Då var vi för och mot men ingen, jag säger ingen, var rädd för att ha en åsikt.

I dag är många hellre tysta än säger något som kan uppfattas som fel. ”Tänk om jag, i min grupp, har fel åsikt. Då är det lika bra att ta livet av sig”.

Är det kapitalismen, va?… som har snärjt sig in i våra själar, är det så? Var lönsam, le och säg rätt saker, var framgångsrik, avvik inte….Eller är det ondskan? Gör du fel är du slut, vi ser dig, tro inget annat. Gå i grupp, stå i led, håll käften!

Jag vet. Vi 40-talister gick in på ett jobb, visade vår meritlista och blev fast anställda. Folkhemmet Sverige var då alltjämt rikt och omfamnande. Det är annorlunda nu. Folkhemmet, där alla fick vara med och ha synpunkter, både Albert Bonnier och metallarbetaren Sven Larsson, står sedan länge i ruiner. Det är numer kallt och den som inte säger ja har ingenting att säga till om.

Jo, jag förstår om man blir osäker då, att man blir försiktig och att man kan känna rädsla för att göra fel, för att inte vara tillräckligt bra, för att förlora jobbet.

Samtidigt står vänstern på sin kant och skriker. På andra sidan står högern och visar fingret. Mitt emellan, i etablissemanget, finns de flesta. Där är kreativiteten och beslutsamheten så försiktig att de knappt märks. Där finns rädslan.

Men ett helt liv i rädsla är inget liv. Så gör något. Sök gemenskap, prata ihop er. Ge järnet!
Nu jävlar ska vi ha lika löner för kvinnor och män! Vi 40-talister borde ha fixat det för länge sedan. Jo, vi misslyckades. Nu får ni unga slutföra jobbet. Men då måste ni först göra er av med er rädsla.
Gör det!

Sanna Lundell vill ha en miljon av sin särbo Mikael Persbrandt för att föda och ta hand om ett barn till. Det motsvarar ett års förlorad inkomst före och efter förlossningen, hävdar hon. Lyckas hon får man väl bara gratulera. Värre blir det väl för barnet. Svårt att känna sig efterlängtad med vetskapen om att man aldrig hade blivit född om inte morsan fått en miljon.

– En miljon för att föda –

”Mot randen till kollaps”

Förlorare
Förlorare?

Socialdemokraternas och de borgerliga partiernas tafatthet och misslyckade politik i den nu akuta flyktingfrågan I Sverige får allt större uppmärksamhet i väst, också i USA. I ansedda tidningar och tidskrifter hopas frågetecknen kring den svenska flyktingpolitiken, eller snarare bristen på politik. Jag har valt en artikel i The New York Times av Benjamin R. Teitelbaum, lärare i utrikespolitik vid universitetet i Colorado. Han är också Norden-expert. Han skriver:

”Sverige har i likhet med Tyskland och Österrike överskattat sin förmåga i flyktingfrågan. Följden av denna missbedömning kommer inte bara att påverka Sveriges välfärdssystem utan också, tragiskt nog, landets biståndspolitik och globala humanism.”

Teitelbaum konstaterar att 20 procent av årets budget för humanitärt bistånd har förts över till inhemska migrationsmyndigheter och mer blir det nästa år. Följden av denna politik, skriver Teitelbaum, kommer att innebära osäkerhet och förtvivlan hos de nödställda i världen, en förtvivlan liknande den som flyktingsituationen orsakar i Sverige. Enligt Teitelbaum har Sverige valt att satsa pengar på dem i nöd som har tillräckligt med pengar och är starka nog att ta sig till Sverige medan man tar bort pengar från dem som är fast i sin misär och inte har möjlighet eller pengar att förändra sin situation. En förbryllande politik, menar han.

”Den verkliga mardrömmen för svensk politik är inte att den nu också omfattar ett ”continental-style far-right party”, Sverigedemokratderna*, (*min not), som landet tidigare trodde sig vara immun mot”, skriver Teitelbaum. ”Det är snarare det faktum att mittenpartierna (socialdemokraterna och de borgerliga, min not) har givit upp alla kritiska perspektiv på immigration till ett parti med vilket de varken samarbetar eller kan tänka sig att acceptera. Om en klarare och mer dynamisk offentlig diskussion hade skett i Sverige de senaste månaderna, en diskussion som hade bekräftat både behovet av humanism och begränsningarna i Sveriges infrastruktur, ja, då kanske en mer hållbar immigrationspolitik hade uppstått. I stället verkar det som om nuvarande olycksaliga politik inte kommer att ändras förrän Sverige har fört sig själv mot randen till kollaps.”

Om detta kan man ha många åsikter. En sak är klar. Svensk migrationspolitik imponerar inte på omvärlden.

Vinnare
Vinnare?

Ryktesspridare

pgm
I dessa allvarliga tider är det viktigare än någonsin att massmedia ger oss korrekt information, väl underbyggda fakta.

Alltid, men kanske speciellt nu, är det mycket viktigt att agnarna skiljs från vetet. Att lögner filtreras bort, att det finns mod och kunskap att sortera bort obekräftade uppgifter. Att det oftast är bättre att vänta med en osäker nyhet än att köra på.

Det vi ser nu är tyvärr motsatsen. Media och dess journalister är de som i många fall är de stora ryktesspridarna. Värst är teveredaktionerna som öser obekräftade uppgifter över oss. Och när de inte får tag på en expert, som i bästa fall kan bringa lite klarhet, envisas de med att släpa in sina kollegor, som oftast inte vet mycket mer än du som tittar. De har visserligen tillgång till nyhetsbyråernas material som pumpas ut fortlöpande. Men vad är rykten och vad är sanning i deras material?
Det låter ofta så här:

Pgm:
”Här kommer nu uppgifter från AFP att x-brigaden kan ligga bakom attentatet.”
Sidekick:
”Jaha, Reuters talar om att y-fronten är inblandade.”
Pgm:
”200 döda”, enligt CNN
Sidekick:
”24, enligt säkerhetstjänstens hemsida.
Pgm:
”Vad ska man dra för slutsatser av det här?
Sidekick:
”Svårt att säga….”
Pgm:
”Vi ska betona att detta är obekräftade uppgifter….”

Genom att avsluta med ”detta är obekräftade uppgifter” så gör man skvallret legitimt. Det är på något sätt ok att skvallra så länge man hänvisar till andra. ”Om det är fel så är det i alla fall inte mitt fel”.

Jag vet att direktsändningar är en svår konst. Har suttit i åtskilliga under mina tio år på Rapport och jag har gjort exakt de som jag här kritiserar. Jag lider med mina tidigare arbetskamrater på Svt när jag ser villrådigheten i deras ögon. Jag kan nästan hör vrålet i deras intre. ”Hjälp mig, ge mig fakta eller öppna en lucka och låt mig försvinna”. Jag har själv stirrat tomt i tevekameror medan jag hört min egen röst tugga på. Tittare har sett min hjälplöshet och min okunnighet har lyst som en lanterna i mörkret.

Men sedan jag slutade för fyra år sedan har ny teknik ökat hastigheten, konkurrensen från kvällstidningarnas tv-sändningar har tillkommit samtidigt som nedskärningar drabbat kvalitet och därmed trovärdighet. Nu är fler i direktsändning, fler tjattrar i direktsändning, fler sprider rykten.

Det är klart att det finns lysande exempel på motsatsen där t ex utrikeskorrespondenter med tyngd, kunskap och erfarenhet ger djup åt sändningarna. Men det som borde vara standard är allt oftare undantag.

Än en gång. Det är inte journalisterna som är sämre eller mindre begåvade i dag. Tvärtom. Talangerna är fler, kunskapsnivån högre. Bristen på kvalitet heter nedskärningar. När allt färre ska gör mer blir det inte bra. Ny teknik hjälper men kan inte ersätta bra journalistik. Bevisen ser vi varje dag.

Jag menar att det vi nu ser, det håller inte. Jag lider när public service krackelerar. Vad är då lösningen? SVT kommer aldrig att få resurser som räcker till hög kvalitet på alla nu verksamma nyhetsplattformar. Så skär bort. Satsa på färre. Ha modet att bli smalare men riktigt jäkla bra. Där de finns kvalitet där finns också tittare. Vi 40-talister, har kanske checkat ut, men vi finns med ett bra tag till, framför teveapparaterna. Och vi är vana vid kvalitet. Sviker ni oss gör vi uppror!

9 of 41
5678910111213