SVT svek sina tittare!

attentat-paris
I fredags kväll, när Paris attackerades av terrorister, svek SVT sina tittare. Det är sällan som jag har känt mig så besviken på min forna arbetsplats.
Jag syftar på tevesändningarna. På webben, svt.se, var det mycket bättre. Själv följde jag livesändningarna på CNN. Gång på gång klickade jag över till SVT. Ingenting. Ingenting. Och så vaknade TV 4 och långt senare, en evighet för en nyhetsjournalist, vevade SVT igång.

Detta schabbel, denna seghet från SVT är betydligt allvarligare än ett enstaka misstag. Här gick någonting i kras, någonting som kommer att vara mycket svårt att laga. Samtidigt visar nämligen kvällstidningarna sin spjutspets.

Kvällstidningarnas live-teve-sändningar var inledningsvis snabbare, bättre och mer informativa än SVT och TV 4, de ”riktiga” tevekanalerna. Och det har givit resultat. Jag kan nu läsa i Resumé att Aftonbladet och Expressen slog rekord denna kväll. Aftonbladet redovisar 5,6 miljoner startade strömmar för fredag-söndag. Nytt rekord. Expressen var inte lång efter. Dessa redaktioner, som för inte alls så länge sedan, av tevejournalister, betraktades som amatörteve, har nu slagit knock out på både SVT och TV 4.

Aftonbladets tv-chef Jan Scherman säger till Resumé: ”Den här helgen markerar vår position som primär nyhetskälla”. Dessvärre tror jag att han har rätt.

SVT:s styrka har sedan lång tid tillbaka varit dess pålitlighet, snabbhet och professionalism vid stora nyhetshändelser. Nu kom tevekanalen långt efter de andra. När SVT till slut fick fart på sändningarna var redaktionen ljusår efter de andra huvudkonkurrenterna. Det tog timmar innan SVT var på banan.

Det är inte medarbetarnas fel, ingen skugga ska falla på dem, att det blev så fel. Jag kunde nästan se frustrationen i mina före detta arbetskamraters ögon. Men inte ens de bästa journalister kan rädda situationen utan de resurser som krävs, resurser som är ett måste.

Det är inte SVT:s journalister som har svikit sina tittare. Det är deras chefer och den beslutande högsta ledningen.

Vid nästa stora nyhetshändelse på obekväm arbetstid, ja, då är det väl lika bra att välja Aftonbladet från början. Eller?

En kanon i väntrummet

Kanon
Det står en kanon i väntrummet hos min tandläkare. Det gör ming nervös.

För att du ska förstå min oro måste jag gå tillbaks i tiden ett antal år. Ganska många år, drygt 30.
Det var då jag mötte Chris för första gången. Jag hade tandläkarskräck då när jag var 30 plus. En kompis rekommenderade Chris. Han sa att hon hade botat hans tandläkarskräck och att hon dessutom, förutom att vara en skicklig tandläkare, också var Stockholms snyggast tandläkare. Hon hade stora bruna ögon, röda läppar, vackra former, svart glänsande hår och ett leende som hörde hemma i Hollywood.
Klart att jag blev intresserad. (Du måste förstå att detta var i en tid då mäns drömmar fortfarande var eftertraktade och respekterade.)

När jag sjönk ner i hennes tandläkarstol, då för drygt 30 år sedan, och tittade på de färggranna fjärilarna som hängde i taket samtidigt som hon med sin sensuella röst berättade exakt vad hon ville göra med mig, då försvann all rädsla och jag kände mig befriad, nästan lycklig. Det har jag gjort sedan dess.

Det klart, tänker jag nu, att man tycker om någon som befriar en från obehag och smärta. Jag kommer till henne med tandvärk och går därifrån utan, jag kommer dit med en sprucken tand och går därifrån med en hel. Jag går dit med mörka tankar och går därifrån med optimism och framtidstro.

När vi är klara ser hon på mig med sina bruna ögon och ler med sina röda (kissable) läppar och säger att: ”Jaha, då ses vi om ett år. Men händer det något så ring mig, du har ju mitt nummer”.

Så här har det varit år efter år. När tandläkarbesöket närmat sig har jag känt tillfredställelse. En längtan över att få sätt mig i stolen bredvid henne och få bli behandlad.

Men sedan några besök tillbaka har jag noterat att fjärilarna i taket är borta och att hon allt oftare bär munskydd, ibland har det hänt att hon fällt ner en plastskärm för sina ögon innan hon borrar.
Och i väntrummet står kanonen. Det är en kraftfull pjäs, minst en meter lång. Vad betyder det?

Det händer allt oftare att jag får häftiga drömmar. I triumf tänder hon en sticka och fyrar av kanonen, riktad mot mig. Jag kramar kanonkulan och far iväg ut i universum där mina tänder, en efter en, faller ner med ett ljus som efter ett stjärnfall. När jag vaknar och tar ut min bettskena, som Chris har låtit tillverka bara för mig, så bultar mitt hjärta.

Nu kanske du förstår att jag är orolig.

Vem sätter nålen i ballongen?

Huuus2
Journalisterna, mina forna kollegor, flåsar med tungan i backen:
”Nu kommer den eller hur, kraschen, bostadskraschen, ballongen spricker och tusentals barnfamiljer med stora lån får sina drömmar krossade, eller hur? Nu kommer den va? Kraschen?”
Politikerna vrider obekvämt på sig:
”Nja, marknaden är överhettad men…”
Journalisterna:
”Ja, men då blir det väl en krasch, eller hur?”
Politikerna…:
”Vi följer utvecklingen…”
J:
”Följer? Vad gör ni? Nu när det är krasch…nästan…snart?”
P:
”Vi är ju överens om amorteringsverktyget….”
J:
”Men kraschen är ju här nu. Räntorna då… när smäller det?
P:
Går vi för snabbt fram kan vi skapa en oönskad utveckling… men vi följer….”
J:
”Följer fram till kraschen, den kommer ju nu eller hur? Eller hur?”
P:
”Vi storsatsar på nybyggnation men vill ta hänsyn till människor ekonomi…..”
J:
”Hur många kommer att falla, ja, hur många barnfamiljer kommer att krossas av kraschen?”
P:
”Vi ska undvika en…”
J:
…krasch, men det är ju redan en krasch, det säger ju konjunkturinstitutet… nästan. Snart, i morgon?
P:
”Vi följer…”
J:
Säg att det blir en krasch, SNÄLLA. Det är en bostadskrasch. Det är KATASTROF… SÄG DET…SNÄLLA”

Jag undrar lite över vilka det är som skapar kriserna i vårt samhälle. Vilken journalist blir först med nålen i ballongen.

”Spår överallt”

IMG_0935

Den här teckningen ”Spår överallt” fick jag i 67-årspresent av mitt barnbarn Tove, 2 år. För en tid sedan dog vår katt Zelda. Hon, katten, hade precis börjat acceptera Tove, om än med viss tvekan. Det är inte så kul för en gammal sjuk dam att bli dragen i svansen. Nu när katten är borta finns bara spåren kvar.

Byggjobbarna

Under några år har jag fotat en hel del på byggarbetsplatser i Stockholm. Jag har fotat män, 75 procent invandrare, som bygger det nya Stockholm. Män som lever i medieskugga, män som ingen talar om. Män som har gjort jobbet när direktörer och politiker får klippa band och ta åt sig äran. Jag har gjort ett musikaliskt bildcollage om dessa män.

Zelda

Zelda-2
Hon blev 17 år, Zelda. Och hon fick en fin sista sommar. Hon var en bra kompis, lite tillbakadragen men de som förtjänade hennes förtroende fick en kär och trogen vän. Tack för allt, min vän!

Refugees

Det är bara en låt. För mig är det en låt om hopp och förtvivlan. Det är en instrumental beskrivning av människor på flykt. För mig.

En pojke, en dröm, en fotboll

Han är fokuserad när han jagar bollen. Det är han som bestämmer. Med full kontroll kan ingen stoppa honom. Han ska dribbla sig fram över hela planen och sätta den i nätet bakom Real Madrids målvakt i Champions League. Det är målet. Det är drömmen. En pojkes dröm. Unos.

Unoboll 2

Han är nyckelspelare, troligen i Bayern München. Han är känd för sin snabbhet och för sin tekniska skicklighet. Han är omtyckt och respekterad. Och dyr.

Unoboll 3

Han är nio år. Så det är en bit kvar. Framför honom väntar många, långa år av träning på dåligt gräs, från junior i de lägsta divisionerna till tonåring och plats i de ”vuxnas” lag. Så den tuffa tiden från C till B och så A-laget. Så allsvenskan, sedan landslaget.

Unoboll 5

När Uno dribblar sig förbi äppelträdet, fintar över några prästkragar och avslutar med ett hårt skott mot syrénhäcken, ja då vet han…

Unoboll 4

En dag ska han se skräcken i ögonen på Real Madrids målvakt. En dag ska han sätta den i krysset.

9 of 40
5678910111213