”Mot randen till kollaps”

Förlorare
Förlorare?

Socialdemokraternas och de borgerliga partiernas tafatthet och misslyckade politik i den nu akuta flyktingfrågan I Sverige får allt större uppmärksamhet i väst, också i USA. I ansedda tidningar och tidskrifter hopas frågetecknen kring den svenska flyktingpolitiken, eller snarare bristen på politik. Jag har valt en artikel i The New York Times av Benjamin R. Teitelbaum, lärare i utrikespolitik vid universitetet i Colorado. Han är också Norden-expert. Han skriver:

”Sverige har i likhet med Tyskland och Österrike överskattat sin förmåga i flyktingfrågan. Följden av denna missbedömning kommer inte bara att påverka Sveriges välfärdssystem utan också, tragiskt nog, landets biståndspolitik och globala humanism.”

Teitelbaum konstaterar att 20 procent av årets budget för humanitärt bistånd har förts över till inhemska migrationsmyndigheter och mer blir det nästa år. Följden av denna politik, skriver Teitelbaum, kommer att innebära osäkerhet och förtvivlan hos de nödställda i världen, en förtvivlan liknande den som flyktingsituationen orsakar i Sverige. Enligt Teitelbaum har Sverige valt att satsa pengar på dem i nöd som har tillräckligt med pengar och är starka nog att ta sig till Sverige medan man tar bort pengar från dem som är fast i sin misär och inte har möjlighet eller pengar att förändra sin situation. En förbryllande politik, menar han.

”Den verkliga mardrömmen för svensk politik är inte att den nu också omfattar ett ”continental-style far-right party”, Sverigedemokratderna*, (*min not), som landet tidigare trodde sig vara immun mot”, skriver Teitelbaum. ”Det är snarare det faktum att mittenpartierna (socialdemokraterna och de borgerliga, min not) har givit upp alla kritiska perspektiv på immigration till ett parti med vilket de varken samarbetar eller kan tänka sig att acceptera. Om en klarare och mer dynamisk offentlig diskussion hade skett i Sverige de senaste månaderna, en diskussion som hade bekräftat både behovet av humanism och begränsningarna i Sveriges infrastruktur, ja, då kanske en mer hållbar immigrationspolitik hade uppstått. I stället verkar det som om nuvarande olycksaliga politik inte kommer att ändras förrän Sverige har fört sig själv mot randen till kollaps.”

Om detta kan man ha många åsikter. En sak är klar. Svensk migrationspolitik imponerar inte på omvärlden.

Vinnare
Vinnare?

Ryktesspridare

pgm
I dessa allvarliga tider är det viktigare än någonsin att massmedia ger oss korrekt information, väl underbyggda fakta.

Alltid, men kanske speciellt nu, är det mycket viktigt att agnarna skiljs från vetet. Att lögner filtreras bort, att det finns mod och kunskap att sortera bort obekräftade uppgifter. Att det oftast är bättre att vänta med en osäker nyhet än att köra på.

Det vi ser nu är tyvärr motsatsen. Media och dess journalister är de som i många fall är de stora ryktesspridarna. Värst är teveredaktionerna som öser obekräftade uppgifter över oss. Och när de inte får tag på en expert, som i bästa fall kan bringa lite klarhet, envisas de med att släpa in sina kollegor, som oftast inte vet mycket mer än du som tittar. De har visserligen tillgång till nyhetsbyråernas material som pumpas ut fortlöpande. Men vad är rykten och vad är sanning i deras material?
Det låter ofta så här:

Pgm:
”Här kommer nu uppgifter från AFP att x-brigaden kan ligga bakom attentatet.”
Sidekick:
”Jaha, Reuters talar om att y-fronten är inblandade.”
Pgm:
”200 döda”, enligt CNN
Sidekick:
”24, enligt säkerhetstjänstens hemsida.
Pgm:
”Vad ska man dra för slutsatser av det här?
Sidekick:
”Svårt att säga….”
Pgm:
”Vi ska betona att detta är obekräftade uppgifter….”

Genom att avsluta med ”detta är obekräftade uppgifter” så gör man skvallret legitimt. Det är på något sätt ok att skvallra så länge man hänvisar till andra. ”Om det är fel så är det i alla fall inte mitt fel”.

Jag vet att direktsändningar är en svår konst. Har suttit i åtskilliga under mina tio år på Rapport och jag har gjort exakt de som jag här kritiserar. Jag lider med mina tidigare arbetskamrater på Svt när jag ser villrådigheten i deras ögon. Jag kan nästan hör vrålet i deras intre. ”Hjälp mig, ge mig fakta eller öppna en lucka och låt mig försvinna”. Jag har själv stirrat tomt i tevekameror medan jag hört min egen röst tugga på. Tittare har sett min hjälplöshet och min okunnighet har lyst som en lanterna i mörkret.

Men sedan jag slutade för fyra år sedan har ny teknik ökat hastigheten, konkurrensen från kvällstidningarnas tv-sändningar har tillkommit samtidigt som nedskärningar drabbat kvalitet och därmed trovärdighet. Nu är fler i direktsändning, fler tjattrar i direktsändning, fler sprider rykten.

Det är klart att det finns lysande exempel på motsatsen där t ex utrikeskorrespondenter med tyngd, kunskap och erfarenhet ger djup åt sändningarna. Men det som borde vara standard är allt oftare undantag.

Än en gång. Det är inte journalisterna som är sämre eller mindre begåvade i dag. Tvärtom. Talangerna är fler, kunskapsnivån högre. Bristen på kvalitet heter nedskärningar. När allt färre ska gör mer blir det inte bra. Ny teknik hjälper men kan inte ersätta bra journalistik. Bevisen ser vi varje dag.

Jag menar att det vi nu ser, det håller inte. Jag lider när public service krackelerar. Vad är då lösningen? SVT kommer aldrig att få resurser som räcker till hög kvalitet på alla nu verksamma nyhetsplattformar. Så skär bort. Satsa på färre. Ha modet att bli smalare men riktigt jäkla bra. Där de finns kvalitet där finns också tittare. Vi 40-talister, har kanske checkat ut, men vi finns med ett bra tag till, framför teveapparaterna. Och vi är vana vid kvalitet. Sviker ni oss gör vi uppror!

Björklunds enfaldiga kamp mot hydran

IMG_4056
Folkpartiet Liberalernas ledare Jan Björklund vill bidra med svensktillverkade vapen i kampen mot IS. Den forne militären talar som en militär i termer av krig och mer hämnd. Och han är ju inte ensam. Till och med vår statsminister har vaknat ur sin 70-tals dvala och insett att ”vi”, dvs han själv och hans regering, inte riktigt har fattat vilken tidsålder vi lever i. De har totalt missat sin viktigaste politiska uppgift, att på allvar förebygga utanförskap.

Björklunds förslag att erbjuda vapen innan Frankrike och övriga EU enats om hur IS ska bekämpas känns fel. Helt korkat faktiskt. Det är inte omöjligt att Sverige tvingas delta militärt eller med svenska vapen som en del i kampen mot terrorismen. Men fokus borde ligga på något helt annat.

Björklund och de andra partiledarna borde tala mindre om krig och vapen och mer om hur vi kan förebygga att unga män och kvinnor ansluter sig till terrororganisationer. För sanningen är att vi aldrig kan bomba bort IS. Organisationen är som en hydra. Dödar man en cell växer en annan ut någon annan stans. Och de blir fler, en död, minst två nya.

Jo, det fria samhället, måste försvaras. Och i vissa fall måste vi skjuta först. Men det som regeringen och politiker i alla partier borde enas om är en gigantisk satsning i kampen mot utanförskapet i våra förorter. Unga män och kvinnor utan hopp att bli sedda, utan hopp om att få jobb eller bli integrerade, det är dem vi ska värna om. Dessa unga måste räddas innan de blir likgiltiga och hatiska.
Psykologin kan ju ett barn förstå. Om du får en utsträckt hand där i utanförskapets mardröm, en hand med pengar och erbjudanden om att bli sedd och få kämpa för något stort och meningsfullt, ja, då är det förståligt att du tar den utsträckta handen. För det finns inget meningsfullt alternativ.

Därför måste miljoner och åter miljoner satsas på utbildning och hjälp till jobb i dessa områden. Björklund borde ha sagt att nu ska de nya liberalerna krossa utanförskapet i Sverige. Nu ska ingen invandrare lämnas i rännstenen. Och statsministern borde ha haft modet att säga:

”Vi ska ta emot så många flyktingar vi bara kan. Men inte fler än att vi kan erbjuda dem en mänsklig tillvaro i Sverige. Det innebär tak över huvudet, utbildning, jobb och en garanti mot utanförskap. De vi inte klarar att ta emot är övriga Europas ansvar”.

Han skulle sedan ha dragit efter andan och visat på sin kreativitet och ledarskap. Han borde ha sagt:

”En för alla, alla för en. Regering har beslutat att satsa miljarder på förebyggande åtgärder i de fattigaste förorterna. Full integration före 2020”.

Det är i de bortglömda förorterna, i fattigdomen och hopplösheten, som det stora hotet finns.
Gör något åt det!

Solidarité

Hade det varit 70-tal nu, ja, då hade jag gjort en progglåt i solidaritet med Frankrike. Sedan hade jag och mitt dåvarande band, Ballad Singers, sökt upp någon sunkig bar, kanske ungdomsgård, och vrålat för full hals. Det hade låtit ungefär så här:

SVT svek sina tittare!

attentat-paris
I fredags kväll, när Paris attackerades av terrorister, svek SVT sina tittare. Det är sällan som jag har känt mig så besviken på min forna arbetsplats.
Jag syftar på tevesändningarna. På webben, svt.se, var det mycket bättre. Själv följde jag livesändningarna på CNN. Gång på gång klickade jag över till SVT. Ingenting. Ingenting. Och så vaknade TV 4 och långt senare, en evighet för en nyhetsjournalist, vevade SVT igång.

Detta schabbel, denna seghet från SVT är betydligt allvarligare än ett enstaka misstag. Här gick någonting i kras, någonting som kommer att vara mycket svårt att laga. Samtidigt visar nämligen kvällstidningarna sin spjutspets.

Kvällstidningarnas live-teve-sändningar var inledningsvis snabbare, bättre och mer informativa än SVT och TV 4, de ”riktiga” tevekanalerna. Och det har givit resultat. Jag kan nu läsa i Resumé att Aftonbladet och Expressen slog rekord denna kväll. Aftonbladet redovisar 5,6 miljoner startade strömmar för fredag-söndag. Nytt rekord. Expressen var inte lång efter. Dessa redaktioner, som för inte alls så länge sedan, av tevejournalister, betraktades som amatörteve, har nu slagit knock out på både SVT och TV 4.

Aftonbladets tv-chef Jan Scherman säger till Resumé: ”Den här helgen markerar vår position som primär nyhetskälla”. Dessvärre tror jag att han har rätt.

SVT:s styrka har sedan lång tid tillbaka varit dess pålitlighet, snabbhet och professionalism vid stora nyhetshändelser. Nu kom tevekanalen långt efter de andra. När SVT till slut fick fart på sändningarna var redaktionen ljusår efter de andra huvudkonkurrenterna. Det tog timmar innan SVT var på banan.

Det är inte medarbetarnas fel, ingen skugga ska falla på dem, att det blev så fel. Jag kunde nästan se frustrationen i mina före detta arbetskamraters ögon. Men inte ens de bästa journalister kan rädda situationen utan de resurser som krävs, resurser som är ett måste.

Det är inte SVT:s journalister som har svikit sina tittare. Det är deras chefer och den beslutande högsta ledningen.

Vid nästa stora nyhetshändelse på obekväm arbetstid, ja, då är det väl lika bra att välja Aftonbladet från början. Eller?

En kanon i väntrummet

Kanon
Det står en kanon i väntrummet hos min tandläkare. Det gör ming nervös.

För att du ska förstå min oro måste jag gå tillbaks i tiden ett antal år. Ganska många år, drygt 30.
Det var då jag mötte Chris för första gången. Jag hade tandläkarskräck då när jag var 30 plus. En kompis rekommenderade Chris. Han sa att hon hade botat hans tandläkarskräck och att hon dessutom, förutom att vara en skicklig tandläkare, också var Stockholms snyggast tandläkare. Hon hade stora bruna ögon, röda läppar, vackra former, svart glänsande hår och ett leende som hörde hemma i Hollywood.
Klart att jag blev intresserad. (Du måste förstå att detta var i en tid då mäns drömmar fortfarande var eftertraktade och respekterade.)

När jag sjönk ner i hennes tandläkarstol, då för drygt 30 år sedan, och tittade på de färggranna fjärilarna som hängde i taket samtidigt som hon med sin sensuella röst berättade exakt vad hon ville göra med mig, då försvann all rädsla och jag kände mig befriad, nästan lycklig. Det har jag gjort sedan dess.

Det klart, tänker jag nu, att man tycker om någon som befriar en från obehag och smärta. Jag kommer till henne med tandvärk och går därifrån utan, jag kommer dit med en sprucken tand och går därifrån med en hel. Jag går dit med mörka tankar och går därifrån med optimism och framtidstro.

När vi är klara ser hon på mig med sina bruna ögon och ler med sina röda (kissable) läppar och säger att: ”Jaha, då ses vi om ett år. Men händer det något så ring mig, du har ju mitt nummer”.

Så här har det varit år efter år. När tandläkarbesöket närmat sig har jag känt tillfredställelse. En längtan över att få sätt mig i stolen bredvid henne och få bli behandlad.

Men sedan några besök tillbaka har jag noterat att fjärilarna i taket är borta och att hon allt oftare bär munskydd, ibland har det hänt att hon fällt ner en plastskärm för sina ögon innan hon borrar.
Och i väntrummet står kanonen. Det är en kraftfull pjäs, minst en meter lång. Vad betyder det?

Det händer allt oftare att jag får häftiga drömmar. I triumf tänder hon en sticka och fyrar av kanonen, riktad mot mig. Jag kramar kanonkulan och far iväg ut i universum där mina tänder, en efter en, faller ner med ett ljus som efter ett stjärnfall. När jag vaknar och tar ut min bettskena, som Chris har låtit tillverka bara för mig, så bultar mitt hjärta.

Nu kanske du förstår att jag är orolig.

Vem sätter nålen i ballongen?

Huuus2
Journalisterna, mina forna kollegor, flåsar med tungan i backen:
”Nu kommer den eller hur, kraschen, bostadskraschen, ballongen spricker och tusentals barnfamiljer med stora lån får sina drömmar krossade, eller hur? Nu kommer den va? Kraschen?”
Politikerna vrider obekvämt på sig:
”Nja, marknaden är överhettad men…”
Journalisterna:
”Ja, men då blir det väl en krasch, eller hur?”
Politikerna…:
”Vi följer utvecklingen…”
J:
”Följer? Vad gör ni? Nu när det är krasch…nästan…snart?”
P:
”Vi är ju överens om amorteringsverktyget….”
J:
”Men kraschen är ju här nu. Räntorna då… när smäller det?
P:
Går vi för snabbt fram kan vi skapa en oönskad utveckling… men vi följer….”
J:
”Följer fram till kraschen, den kommer ju nu eller hur? Eller hur?”
P:
”Vi storsatsar på nybyggnation men vill ta hänsyn till människor ekonomi…..”
J:
”Hur många kommer att falla, ja, hur många barnfamiljer kommer att krossas av kraschen?”
P:
”Vi ska undvika en…”
J:
…krasch, men det är ju redan en krasch, det säger ju konjunkturinstitutet… nästan. Snart, i morgon?
P:
”Vi följer…”
J:
Säg att det blir en krasch, SNÄLLA. Det är en bostadskrasch. Det är KATASTROF… SÄG DET…SNÄLLA”

Jag undrar lite över vilka det är som skapar kriserna i vårt samhälle. Vilken journalist blir först med nålen i ballongen.

”Spår överallt”

IMG_0935

Den här teckningen ”Spår överallt” fick jag i 67-årspresent av mitt barnbarn Tove, 2 år. För en tid sedan dog vår katt Zelda. Hon, katten, hade precis börjat acceptera Tove, om än med viss tvekan. Det är inte så kul för en gammal sjuk dam att bli dragen i svansen. Nu när katten är borta finns bara spåren kvar.

Byggjobbarna

Under några år har jag fotat en hel del på byggarbetsplatser i Stockholm. Jag har fotat män, 75 procent invandrare, som bygger det nya Stockholm. Män som lever i medieskugga, män som ingen talar om. Män som har gjort jobbet när direktörer och politiker får klippa band och ta åt sig äran. Jag har gjort ett musikaliskt bildcollage om dessa män.

Zelda

Zelda-2
Hon blev 17 år, Zelda. Och hon fick en fin sista sommar. Hon var en bra kompis, lite tillbakadragen men de som förtjänade hennes förtroende fick en kär och trogen vän. Tack för allt, min vän!

8 of 39
456789101112