Studie i flygstilar

Bilderna är tagna vid fågelsjön Angarnssjöängen i Vallentuna. En plats särkilt omtyckt av kärrhöken.
Kärris
Min nya förälskelse, kärrhöken.
Trana
Trana söker tillstånd att landa.
Tofsvipa
Tofsvipa, en riktig akrobat i luften.
Kanadagäss
Kanadagäss söker vatten.
Grågås
Studie av grågås.
Kärris 2
Kärrhöken igen. Underbart!

Krickan, kärrhöken och havsörnen

Kricka
Jag satt där i snålblåsten och drömde om värme och soliga dagar när en en kricka susade förbi i hög hastighet. Varför så bråttom? Då såg jag kärrhöken ovanför huvudet på mig. Det är en vacker fågel. Å så tog jag en bild på den där pricken över skogen. Pricken visade sig vara en havsörn. Så långt borta men ändå…
kärrhök
havsörn 2

Grågässens parlandning

Jag gjorde en liten utflykt till fågelsjön Angarnssjöängen i Vallentuna. Det visade sig att fåglarna hade tävling i parlandning. De här grågässen vann överlägset.
Grågås 1
Landningsställen ut!
Grågås 2
Snygg landning. Formationen på vingarna gav många poäng.
Grågås 3
Den svåra inbromsningen, gick så där.
Grågås 4
Avslutningen. Ett stolt vinnarpar.

Gråhägern

En promenad ut till gråhägerns häckningsplats ute på Djurgården är ett måste för mig varje vår. I år givetvis med en extra härlig känsla. Jag älskar hägern, den är inte bara vacker att se på, den för också tankarna till till urminnes tider långt innan vi människor satte våra fötter på den här planeten. Det är lite dinosauriekänsla. Befjädrade dinosaurier lär ju ha funnits. Njut av de här bilderna.
Häger 1

Häger 2

Häger 3

Häger 4

Häger 5

Häger 6

Häger 7

Häger 8

Med kameran vid vattnet

Mås 1
Då är jag ute med kameran igen. Känslan att sitta där vid vattnet mitt i Stockholm är grym. Bara för några dagar sedan visste jag ju inte om jag skulle fixa det.
Mås 2
Vi skrattade tillsammans, skrattmåsen och jag. Och när hon hånade mig för att vara en landkrabba så gjorde det ingenting.
Mås 3
En ny vår och en kommande sommar. Det har alltid varit så självklart. När det inte är det längre blir det ju desto häftigare att sitta där på kajkanten.
Mås 4
Vi pratades vid en stund, skrattmåsen och jag. Det blev ett intressant samtal om livet. Jag som inte ens visste att jag kunde prata med måsar.

Första långpromenaden i vårsolen efter infarkten. Där går jag i mina nya pure boost, lite som på moln. Vilken känsla! Så fort går det inte än så länge men bara att få gå där i solen. Det är ju ingen självklarhet. Inte för mig.
Jag är redan lite lättare. Fyra kilo på en dryg vecka. Och andningen är lättare än på flera år. Jag tänker på grabbarna som räddade mitt liv, Niklas Dacke och Tomas Björkenstam på AISAB, ambulanssjukvården i Stockholm, och ler. Och i kväll ska jag laga en kikärtspasta i tomatsås med vitlöksrostad aubergine och mozzarella. Och så ett tempererat kolsyrat vatten till det. Kan det bli bättre?

– Det nya livet –

Handslag med döden

Då är jag hemma igen efter min andra hjärtinfarkt. Den här gången hängde det på håret.
I lördags, 2 april, blev jag plötligt andfådd när jag gick upp för trappan i farstun, en vag känsla av obehag. Ringde sjukvårdsupplysningen. Avvakta till måndag sa kvinnan i luren. Det var så nära en dödsdom man kan komma. På morgonen, söndag 3 april, vaknade jag strax före sex och kände att något var fel. Min fru ringde 112. Jag fick svåra smärtor. När Niklas Dacke, sjuksköterska på AISAB, ambulanssjukvården i Stockholm, kom med sin kollega till Sankt Eriksplan var jag dålig. De kopplade på mig all utrustning och så… stannade mitt hjärta. Sekunderna efteråt vaknade jag till liv efter akut insats me defibrillator. Jag hade skakat hand med döden.
Om inte Niklas och hans kompisar hade gjort rätt saker vid rätt tillfälle och i rätt tid hade jag inte skrivit det här nu.
Så Niklas och ni andra på AISAB som hjälpte till vid dramat, utan er hade jag varit död. Vad säger man? Tack! Lite futtigt, eller hur? Ni har min eviga kärlek, ni är mina och min familjs hjältar. Alltid.

Sedan då? De var fullt denna söndag på hjärtakuterna på Stockholms sjukhus. Ambulansen stod still utanför porten i flera minuter medan Niklas och hans kompis i ambulansen ringde runt för att får ett körbesked. Så åkte vi till Karolinska, nej, nobben. Men så kom klartecken från Danderyd och för full gas han vi in inom den utsatta tiden för akutvård. Läkare beredda, snabba ryck, in i armen med slangen och ut i hjärtat, två ballongsprängningar och stent. Jag var vaken hela tiden och jag hörde läkaren fråga:
”Känns det bättre nu?”
”Jag vet inte”, svarade jag.
Svaret berodde på att Niklas så när hade knäckt mina revben i uppliviningsjobbet, precis så som man ska göra. Men det känns efteråt.
Vila på Danderyd och senare på dagen transport till Sankt Göran, där jag hör hemma. Tyvärr är deras ”hjärtballongsprängningsavdelning” stängd på helger (varför då?) men akutvården på hjärtavdelningen är öppen. Där fick jag suverän vård av läkare och fantastiska sjuksyrror. Jag älskar er också!
Nu är jag hemma igen. Läkarna säger:
”Det här fixar vi!”
Och jag tror dem. Men någon lätt match är det inte. Det kommer att ta tid för mitt hjärta att återhämta sig. Så nu är det ett nytt liv. Ett smalt, kalorisnålt liv. Adjö alla goda viner, adjö alla mackor och goda bakverk, adjö till hamburgare och saftiga biffar, nej smör, nej såser, nej godis och chips, nej, nej, nej.
Välkommen sallader, välkommen vegetariska rätter, välkommen frukt och lite mörkt bröd, välkommen allt som inte innehåller en massa socker… just det, nästan allt i vår livsmedelsaffärer innehåller en jäkla massa socker, även det vi tror är nyttigt. Så det blir tufft. Å på allt detta en massa motion.
Det kommer att gå!

Detta är den fina och sanna historien i detta drama. Men där på Sankt Göran fick jag uppleva en annan dramatik som egentligen inte har med mitt hjärta att göra. Men som jag upplevde negativt.
Det ska jag återkomma till vid ett senare tillfälle.
Till mina fd kollegor på Rapport vill jag ge tipset. Granska hjärtsjukvården i Stockholm! Jag vet att ni har haft inslag, stockholmsnyheterna, om vilka delar av länet man ska bo i för att få snabb vård. Men det finns mer att granska, tro mig.

Jag mår, efter omständigheterna, bra. Ni blir inte av med än på ett tag.
Jag hör av mig.

Hälsningar Peter

Sugen på vin – Läs DN!

IMG_1108

Dagens Nyheter – tidningen som satsar mer på alkoholreklam än på journalistik. Nej, kanske inte riktigt sant. Men när det är mer vinreklam på ett uppslag än redaktionellt material så ser jag ett problem. Frågan är om jag vill ha en tidning som så oblygt säljer sitt goda rykte för att tjäna pengar.

En tidning måste få in reklampengar för att leva. Så är det ju, tyvärr. Men självklart finns det ett tak, en slags moral, även här. Och när en tidning, dag efter dag, sida up och sida ner, vräker ut alkoholreklam. Då ser jag ett problem, ett trovärdighetsproblem.

Jag älskar vin och accepterar att det också är tillåtet att göra reklam för alkohol. Men när en tidning ser ut som en reklambroschyr för systembolaget har någon på DN tappat omdömet.

När DN nu har usetts till årets redaktion och årets marknadsorganisation på Tidningsutgivarnas branschgala så undrar jag vilka som har röstat:

”Och här är resultatet från juryn på Wineteam.se: 12 poäng går till… Dagens Nyheter… Bäst i branschen när det gäller obegränsad alkholreklam!

Dags att förnya prenumerationen?

Nja…

Fluffigheten återställd och min fru ler igen

IMG_1088
Nej, det här är inte reklam, det är heller inte skryt. Det är ett sätt att rädda ett äktenskap.
Nej, jag har inte tappat förståndet, jag har bara insett vad en vass brödkniv kan göra för husfriden.
Så här ligger det till.
Ett av det återkommande stora konfliktskapande ämnena i Lenas och mitt förhållande har handlat om hur man skär bröd, eller snarare hur man skär bröd med en slö brödkniv. Jag har i decennier anklagats för att förstöra bröden, jag har gjort livet till en plåga för min fru när jag skurit först. För att få igenom den slöa brödkniven genom de färska brödet lade jag min hand på brödet och pressade. Jag fick då ett platt bröd som var lättare att skära med den slöa kniven. Min fru skar tålmodigt i en evighetslång tid men utan att trycka på brödet. När jag skar förstördes brödets fluffighet. När min fru skar, evighetslänge, bibehölls brödets fluff.
Efter det att jag hade skurit brödet med den slöa kniven försökte jag återställa brödets fluffighet genom att skaka på, alternativt dra i det. Ibland lyckades jag återställa brödet i sitt nästan ursprunglig skick. Men då visade det sig att snittytan var sned. När min fru skar nästa brödskiva kunde hon inte få en normal rak skiva. Detta gjorde henne galen.
Jag tror att hon då och då har tänkt så här: ”Varför ska jag leva med en man som inte kan skära en rak brödskiva, en man som förstör glädjen i att äta färskt, fluffigt bröd?”
Så plötsligt efter decennier av brödångest så händer det. En av Lenas väninnor ger oss en liten present.
En vass brödkniv.
Kanske har Lena pratat med henne om att lämna mig, vem vill leva med en brödsabotör? Eller så har hon, väninnan, sett mig skära bröd. Det spelar ingen roll. För nu är livet annorlunda.
Jag kan nu skära ett färskt fluffigt bröd med en hand. Kniven glider genom brödet som om det vore smör. Och snittytan är lika rak som linjalen jag en gång hade i skolan. Min fru ler åt mig igen. De känns som om jag har fått ett nytt liv. Jag är nästan lycklig.

Ormvråken och gulparven

Plötsligt är han bara där. Ormvråken. Stannar upp, liksom hovrar. Han letar väl efter något byte, tänker jag, en liten sork eller något annat smaskigt.
örno3
Så vrider han på huvudet och den knivskarpa blicken fokuserar sitt byte. Men han stirrar ju på mig. (Stirrar fåglar?) Här står jag mitt på en åker och han fokusera på mig. Känns så där.
örn
Sedan går allt väldigt fort. Och jag inser snart att han har valt ett betydligt mindre byte än mig, en gulsparv. Hur det gick för gulsparven vet jag inte, kanske hann den undan. Jo, jag bestämmer mig, den hann undan.
Ormvråk
Men när jag ser bilden på jakten får jag något helt annat i skallen. Jag kanske är lite larvig nu, men man blir lite knepig i ensamheten på en sunkig åker.
Tänk dig att den lilla gulsparven är Sverige och ormvråken är Ryssland. Det är ungefär så det ser ut i verkligheten, storhetsmässigt alltså. Se på bilden och tänk på det våra politiker har sagt om att bygga vårt försvar. Det där med att vi ska klara oss själva, kanske bygga en allians med Finland, en gulsparv till.
DSC_0051
Skulle det inte kännas bättre om vi fick hjälp av örnen, som just här kollar på mig från ca 800 meters höjd. Den är minst två gånger så stor som vråken och det går nog ett par hundra gulsparvar på en örn. Jag tror jag ska skicka gulsparvsbilden till Steffe så får han något att tänka på över jul.

7 of 40
34567891011