Handslag med döden

Då är jag hemma igen efter min andra hjärtinfarkt. Den här gången hängde det på håret.
I lördags, 2 april, blev jag plötligt andfådd när jag gick upp för trappan i farstun, en vag känsla av obehag. Ringde sjukvårdsupplysningen. Avvakta till måndag sa kvinnan i luren. Det var så nära en dödsdom man kan komma. På morgonen, söndag 3 april, vaknade jag strax före sex och kände att något var fel. Min fru ringde 112. Jag fick svåra smärtor. När Niklas Dacke, sjuksköterska på AISAB, ambulanssjukvården i Stockholm, kom med sin kollega till Sankt Eriksplan var jag dålig. De kopplade på mig all utrustning och så… stannade mitt hjärta. Sekunderna efteråt vaknade jag till liv efter akut insats me defibrillator. Jag hade skakat hand med döden.
Om inte Niklas och hans kompisar hade gjort rätt saker vid rätt tillfälle och i rätt tid hade jag inte skrivit det här nu.
Så Niklas och ni andra på AISAB som hjälpte till vid dramat, utan er hade jag varit död. Vad säger man? Tack! Lite futtigt, eller hur? Ni har min eviga kärlek, ni är mina och min familjs hjältar. Alltid.

Sedan då? De var fullt denna söndag på hjärtakuterna på Stockholms sjukhus. Ambulansen stod still utanför porten i flera minuter medan Niklas och hans kompis i ambulansen ringde runt för att får ett körbesked. Så åkte vi till Karolinska, nej, nobben. Men så kom klartecken från Danderyd och för full gas han vi in inom den utsatta tiden för akutvård. Läkare beredda, snabba ryck, in i armen med slangen och ut i hjärtat, två ballongsprängningar och stent. Jag var vaken hela tiden och jag hörde läkaren fråga:
”Känns det bättre nu?”
”Jag vet inte”, svarade jag.
Svaret berodde på att Niklas så när hade knäckt mina revben i uppliviningsjobbet, precis så som man ska göra. Men det känns efteråt.
Vila på Danderyd och senare på dagen transport till Sankt Göran, där jag hör hemma. Tyvärr är deras ”hjärtballongsprängningsavdelning” stängd på helger (varför då?) men akutvården på hjärtavdelningen är öppen. Där fick jag suverän vård av läkare och fantastiska sjuksyrror. Jag älskar er också!
Nu är jag hemma igen. Läkarna säger:
”Det här fixar vi!”
Och jag tror dem. Men någon lätt match är det inte. Det kommer att ta tid för mitt hjärta att återhämta sig. Så nu är det ett nytt liv. Ett smalt, kalorisnålt liv. Adjö alla goda viner, adjö alla mackor och goda bakverk, adjö till hamburgare och saftiga biffar, nej smör, nej såser, nej godis och chips, nej, nej, nej.
Välkommen sallader, välkommen vegetariska rätter, välkommen frukt och lite mörkt bröd, välkommen allt som inte innehåller en massa socker… just det, nästan allt i vår livsmedelsaffärer innehåller en jäkla massa socker, även det vi tror är nyttigt. Så det blir tufft. Å på allt detta en massa motion.
Det kommer att gå!

Detta är den fina och sanna historien i detta drama. Men där på Sankt Göran fick jag uppleva en annan dramatik som egentligen inte har med mitt hjärta att göra. Men som jag upplevde negativt.
Det ska jag återkomma till vid ett senare tillfälle.
Till mina fd kollegor på Rapport vill jag ge tipset. Granska hjärtsjukvården i Stockholm! Jag vet att ni har haft inslag, stockholmsnyheterna, om vilka delar av länet man ska bo i för att få snabb vård. Men det finns mer att granska, tro mig.

Jag mår, efter omständigheterna, bra. Ni blir inte av med än på ett tag.
Jag hör av mig.

Hälsningar Peter

Sugen på vin – Läs DN!

IMG_1108

Dagens Nyheter – tidningen som satsar mer på alkoholreklam än på journalistik. Nej, kanske inte riktigt sant. Men när det är mer vinreklam på ett uppslag än redaktionellt material så ser jag ett problem. Frågan är om jag vill ha en tidning som så oblygt säljer sitt goda rykte för att tjäna pengar.

En tidning måste få in reklampengar för att leva. Så är det ju, tyvärr. Men självklart finns det ett tak, en slags moral, även här. Och när en tidning, dag efter dag, sida up och sida ner, vräker ut alkoholreklam. Då ser jag ett problem, ett trovärdighetsproblem.

Jag älskar vin och accepterar att det också är tillåtet att göra reklam för alkohol. Men när en tidning ser ut som en reklambroschyr för systembolaget har någon på DN tappat omdömet.

När DN nu har usetts till årets redaktion och årets marknadsorganisation på Tidningsutgivarnas branschgala så undrar jag vilka som har röstat:

”Och här är resultatet från juryn på Wineteam.se: 12 poäng går till… Dagens Nyheter… Bäst i branschen när det gäller obegränsad alkholreklam!

Dags att förnya prenumerationen?

Nja…

Fluffigheten återställd och min fru ler igen

IMG_1088
Nej, det här är inte reklam, det är heller inte skryt. Det är ett sätt att rädda ett äktenskap.
Nej, jag har inte tappat förståndet, jag har bara insett vad en vass brödkniv kan göra för husfriden.
Så här ligger det till.
Ett av det återkommande stora konfliktskapande ämnena i Lenas och mitt förhållande har handlat om hur man skär bröd, eller snarare hur man skär bröd med en slö brödkniv. Jag har i decennier anklagats för att förstöra bröden, jag har gjort livet till en plåga för min fru när jag skurit först. För att få igenom den slöa brödkniven genom de färska brödet lade jag min hand på brödet och pressade. Jag fick då ett platt bröd som var lättare att skära med den slöa kniven. Min fru skar tålmodigt i en evighetslång tid men utan att trycka på brödet. När jag skar förstördes brödets fluffighet. När min fru skar, evighetslänge, bibehölls brödets fluff.
Efter det att jag hade skurit brödet med den slöa kniven försökte jag återställa brödets fluffighet genom att skaka på, alternativt dra i det. Ibland lyckades jag återställa brödet i sitt nästan ursprunglig skick. Men då visade det sig att snittytan var sned. När min fru skar nästa brödskiva kunde hon inte få en normal rak skiva. Detta gjorde henne galen.
Jag tror att hon då och då har tänkt så här: ”Varför ska jag leva med en man som inte kan skära en rak brödskiva, en man som förstör glädjen i att äta färskt, fluffigt bröd?”
Så plötsligt efter decennier av brödångest så händer det. En av Lenas väninnor ger oss en liten present.
En vass brödkniv.
Kanske har Lena pratat med henne om att lämna mig, vem vill leva med en brödsabotör? Eller så har hon, väninnan, sett mig skära bröd. Det spelar ingen roll. För nu är livet annorlunda.
Jag kan nu skära ett färskt fluffigt bröd med en hand. Kniven glider genom brödet som om det vore smör. Och snittytan är lika rak som linjalen jag en gång hade i skolan. Min fru ler åt mig igen. De känns som om jag har fått ett nytt liv. Jag är nästan lycklig.

Ormvråken och gulparven

Plötsligt är han bara där. Ormvråken. Stannar upp, liksom hovrar. Han letar väl efter något byte, tänker jag, en liten sork eller något annat smaskigt.
örno3
Så vrider han på huvudet och den knivskarpa blicken fokuserar sitt byte. Men han stirrar ju på mig. (Stirrar fåglar?) Här står jag mitt på en åker och han fokusera på mig. Känns så där.
örn
Sedan går allt väldigt fort. Och jag inser snart att han har valt ett betydligt mindre byte än mig, en gulsparv. Hur det gick för gulsparven vet jag inte, kanske hann den undan. Jo, jag bestämmer mig, den hann undan.
Ormvråk
Men när jag ser bilden på jakten får jag något helt annat i skallen. Jag kanske är lite larvig nu, men man blir lite knepig i ensamheten på en sunkig åker.
Tänk dig att den lilla gulsparven är Sverige och ormvråken är Ryssland. Det är ungefär så det ser ut i verkligheten, storhetsmässigt alltså. Se på bilden och tänk på det våra politiker har sagt om att bygga vårt försvar. Det där med att vi ska klara oss själva, kanske bygga en allians med Finland, en gulsparv till.
DSC_0051
Skulle det inte kännas bättre om vi fick hjälp av örnen, som just här kollar på mig från ca 800 meters höjd. Den är minst två gånger så stor som vråken och det går nog ett par hundra gulsparvar på en örn. Jag tror jag ska skicka gulsparvsbilden till Steffe så får han något att tänka på över jul.

En flirt med pärlugglan

November och 12 grader varmt. Det känns märkligt. Till och med djuren verkar tycka att det är konstigt, att det är fel.

Det är tyst där jag går på grusvägarna och över åkrarna några stenkast från Dalälven i Gästrikland. Inga småfåglar som kvittrar, inga djur över huvud taget. De ligger väl i sina hålor och bon, sitter i buskar och i skydd av fjolårsgräs och väntar på bättre tider.
DSC_0168
Det är då jag hör ett susande läte bakom ryggen. Snabbt upp med kameran, men jag har svårt att hänga med. Hon är så snabb, pärlugglan. Men av någon anledning stannar hon upp drygt 50 meter bort, sätter sig på nocken till en gammal lada. Hon tittar på mig, nyfiken.

Hon låter mig ta ett par bilder innan hon flyger vidare. Hon ser stor ut på bilden men i verkligheten är hon liten, ca 25 cm lång, den näst minsta i det svenska ugglesläktet. Eftersom pärlugglan bara är aktiv på natten är jag förvånad över att hon visar sig. Känns konstigt, det också. Kanske tyckte hon bara synd om mig, en stackars människa med en kamera som inte har något att fotografera.

Och visste är jag tacksam för att hon stannade. Söt är hon också, som ett litet gossetroll. Hon räddade min dag. Å så flirtade hon med mig, såg tydligt hur hon blinkade med sina stora ögon.
DSC_0172
Om någon förståsigpåare hävdar att ugglan är en han så tänker jag inte lyssna. En hanuggla skulle aldrig stanna, burra upp sig och blinka, i alla fall inte åt mig. No way!

Konsten att missa en havsörn

Det är grått och fuktigt när jag går över fälten och åkrarna i Vreta i Gästrikland. I ena handen har jag kameran med teleobjektivet, i den andra stativet. Längre bort, i kanten mot skogen, ser jag rådjuren. Det är många i år och min granne, Gunnar, säger att det beror på att det finns lodjur i skogen. Då söker sig rådjuren till ängarna i närheten av bebyggelsen där det är tryggare.
Rådjur
Rådjuren är oroliga
Men jag ser också ett gäng kråkfåglar som kraxar och beter sig vid ett avrinningsdike cirka 400 meter bort. Jag anar skator och kråkor men också korpar och när några passerar över mitt huvud på väg till sina kompisar förstår jag att någonting är på gång.
Jag tittar i kamerasiktet och ser korparna flyga upp och ner i diket, men jag ser också någonting annat, någonting som är större än en korp. Jag anar en rovfågel men den är dold av buskage och högt gräs.
Korp
Korpen varnar
Jag ökar på mina steg men ju närmare jag kommer ju skränigare blir fåglarna. Jag stannar men är fortfarande för långt från målet för att få bra bilder. Ytterligare några korpar flyger över mitt huvud och varnar.
Jag tar upp kameran och tar bilder på allt som flyger där borta vid diket. Då ser jag den plötsligt, rovfågeln. De flyger lågt och jag får ingen skärpa i kameran. Det är för mycket buskar och träd i vägen. När rovfågeln lyfter över skogen länge bort ser jag den imponerande vingbredden, men nu är den för långt bort.
havsörn
Korpen till vänster är stor. Örnen är betydligt större.
När jag tittar på de suddiga bilderna i kameran svär jag för mig själv.
Jag har just missat min första havsörn.

örn2
Havsörnen flyger bort mot skogen
När jag en stund senare kommer fram till diket ser jag rådjurskadavret som örnen och korparna kalasat på. Jag tar mig fram till en liten ö av buskar och träd och sätter kameran på stativet. I två timmar väntar jag. Korparna skrattar åt mig och örnen som säkert förstår korparnas prat visar sig inte. När mörkret sänker sig ger jag upp. Jag är besviken men samtidigt pirrar det i mig. Om en havsörn häckar i närheten komma vi att ses igen.
örn3
Vi kommer att ses igen, örnen och jag

”Bara purjolök…”

purjolök
Det händer ibland att jag sjunger, lite för mig själv eller för mina barnbarn. Ibland sjunger jag om det jag håller på med.

”Jag sopar bort en liten tuss, liten tuss, liten tuss.
För detta vill jag h en puss, ha en puss, ha en puss…. osv”

9-åringen brukar då ge mig den där blicken som betyder:
”Farfar du är pinsam… fast lite rolig.”

2-åringen däremot älskar mina små sånger.
”Mer, morfar, mer…”

Men ibland kan det bli lite jobbigt. Som när jag står och sjunger en strof från Povel Ramel till en tom barnvagn.

Jag är i lekparken tillsammans med 2-åringen och hennes mamma. Står i mina egna tankar samtidigt som jag sjunger:

”I varenda jäkla krök döljer sig en purjolök,
Bara purjolök, bara purjolök…
Purjolök på längden och på tväääären…”

Två unga kvinnor stirrar misstänksamt på mig och skyndar snabbt bort med sina barnvagnar. Samtidigt ser jag 2-åringen med sin mamma borta vid gungorna. Jag står alltså och sjunger, relativt högt, för en tom barnvagn.

Tittar mig generat omkring och kommer att tänka på Stellan Skarsgård som jag just har tittat på i polisserien ”River”. I serien talar han, ofta på offentliga platser, med sin döda före detta kollega.

Ska de hämta mig nu?

På vägen hem hör jag 2-åringen:

”Bala pujolök, bala pujolök….”

Det går dåligt nu!

Sverige
Vi sitter alla i båten. Men var är kaptenen?

Regeringen riskerar att spricka, Alliansen likaså och ute i samhället råder ett förstadium till kaos. Borta är politikernas pompösa och självsäkra uttalanden. Nu fattar man beslut i strid med sina egna ideologier, vi ser uppgivenhet och sorg, till och med tårar.

Hur blev det så?

Det blev så därför att vi saknar ledarskap och mod i svensk partipolitik. Nuvarande situation är politikernas eget fel. Därför att i det för några månader sedan så självsäkra saknades verklighetsförankring. Statsministern levererade ideologiska drömmar men läste inte av den verklighet han stod i. Moderatledaren var, då, bunden vid sin föregångares löften.

Det viktigaste misstaget som politikerna har gjort, i båda blocken, är att inte lyssna på väljarna. Ingen fingertoppskänsla. I stort sett samtliga partier har man med feghetens förtecken, blundat för sanningar och låtsats döva för folkets upprördhets-mummel. Och vad värre är. Politikerna har satt sig över spelreglerna för den svenska demokratin. Beröringsskräcken med Sverigedemokraterna är ett exempel där de andra partierna har satt sina egna ideologier före demokratin. En stor del av svenska folket, även de som är trogna sina partier och som inte har gått över vallgraven till SD, har länge varnat sina politiska företrädare.

Demokrati är folkstyre. Nä, det är inte å enkelt. Men det är grunden. Det är denna självklarhet som politikerna har övergivit. Den politiker som hade lagt örat till verkligheten hade kunnat höra följande:

”Vi vill ha humanitet och solidaritet, men inte dumdristighet. Vi öppnar våra hjärtan men vi stänger inte av våra hjärnor. Vi vill dela vårt välstånd men inte skänka bort det. Av er, våra företrädare, kräver vi mod, inte nonchalans. Det är här i mittens rike, där alla har en röst, här där kulturer, religioner och kön blandas, det är här vi vill leva.”

Om det hade förts diskussioner i ett tidigare skede med alla partier om den kommande flyktingströmmen, ja, då hade kanske vice statsministern Åsa Romson kunnat se sina väljare i ögonen och sluppit att nu vända bort ansiktet i tårar. För ett par månader sedan hade hon då kunnat säga:

”Vi har tvingats kompromissa med partier vi inte tycker om. Vi har tvingats att göra ingrepp i en av våra hjärtefrågor. Men vi står för demokrati och där vänder man ingen ryggen. Vi talar med alla och vi lyssnar på det svenska folket även om det vi hör inte alltid går vår väg.”

Nej, vi, svenska folket, har inte de politiker vi förtjänar. Vi behöver ledarskap. Ge oss det!

Vad är du rädd för?

Erotic3
Rädsla! Varför är så många så rädda nu för tiden? Jag tänker då inte bara på rädslan inför krig, för terrorister, för miljöhoten eller för att dö i en hemsk sjukdom. Jag menar den allmänna rädslan i samhället. Rädsla för att göra fel, säga fel saker, umgås med fel människor, rösta på fel parti eller till och med dricka fel drinkar.

På arbetsplatserna är många rädda för att påpeka orättvisor, kräva jämlika löner eller ifrågasätt beslut.

Jag märker det på mina egna barn. Trots att de har trygga, säkra jobb är de på sin vakt. Och inte sällan får jag höra:
”Men pappa, så där kan du ju inte säga.”
”Farsan, för i helvete, skärp dig!”

Till och med på dagis, förlåt, förskolan, märker jag rädslan. När jag hämtade min dotterdotter och utropade när vi kramades: ”Vilken söt klänning du har i dag”. Då fick jag en vänlig men tydlig tillrättavisning av en av dagisfröknarna, förlåt, pedagogerna. ”Vi försöker undvika den typen av kommentarer. Många tycker att de stärker könsfördomarna”.

Va? Vad är de rädda för. Är de övervakade av någon rättrogen feministisk storasyster. Jag som trodde att det viktigaste är att barnen känner sig älskade.

Jag har sedan 70-talet (jag vet, när man nämner det decenniet får många unga rysningar) men tro inte att jag är rädd för det. Alltså, redan då började min kamp (tja, kamp är väl att ta i men va fan…) min kamp för jämlikhet mellan könen. Då var vi för och mot men ingen, jag säger ingen, var rädd för att ha en åsikt.

I dag är många hellre tysta än säger något som kan uppfattas som fel. ”Tänk om jag, i min grupp, har fel åsikt. Då är det lika bra att ta livet av sig”.

Är det kapitalismen, va?… som har snärjt sig in i våra själar, är det så? Var lönsam, le och säg rätt saker, var framgångsrik, avvik inte….Eller är det ondskan? Gör du fel är du slut, vi ser dig, tro inget annat. Gå i grupp, stå i led, håll käften!

Jag vet. Vi 40-talister gick in på ett jobb, visade vår meritlista och blev fast anställda. Folkhemmet Sverige var då alltjämt rikt och omfamnande. Det är annorlunda nu. Folkhemmet, där alla fick vara med och ha synpunkter, både Albert Bonnier och metallarbetaren Sven Larsson, står sedan länge i ruiner. Det är numer kallt och den som inte säger ja har ingenting att säga till om.

Jo, jag förstår om man blir osäker då, att man blir försiktig och att man kan känna rädsla för att göra fel, för att inte vara tillräckligt bra, för att förlora jobbet.

Samtidigt står vänstern på sin kant och skriker. På andra sidan står högern och visar fingret. Mitt emellan, i etablissemanget, finns de flesta. Där är kreativiteten och beslutsamheten så försiktig att de knappt märks. Där finns rädslan.

Men ett helt liv i rädsla är inget liv. Så gör något. Sök gemenskap, prata ihop er. Ge järnet!
Nu jävlar ska vi ha lika löner för kvinnor och män! Vi 40-talister borde ha fixat det för länge sedan. Jo, vi misslyckades. Nu får ni unga slutföra jobbet. Men då måste ni först göra er av med er rädsla.
Gör det!

Sanna Lundell vill ha en miljon av sin särbo Mikael Persbrandt för att föda och ta hand om ett barn till. Det motsvarar ett års förlorad inkomst före och efter förlossningen, hävdar hon. Lyckas hon får man väl bara gratulera. Värre blir det väl för barnet. Svårt att känna sig efterlängtad med vetskapen om att man aldrig hade blivit född om inte morsan fått en miljon.

– En miljon för att föda –
7 of 39
34567891011