Kvinnor som väntar – Vänterskor

Åsa
Åsa Beckman, biträdande kulturchef på DN, (hon borde vara chef) blir tokig av män som gör kvinnor till vänterskor. (dn 10/4) Det handlar om män som träffat en ny kvinna och som gör paus i sitt äktenskap. De vill testa något nytt men hålla dörren öppen för att eventuellt komma tillbaka.

Jag måste citera. Åsa skriver:

”Pausandet blixtbelyser en obalans mellan män och kvinnor. Så här gör de som låter sina egna behov gå först. Men som också har den ytterste egendomliga föreställningen om att det sedan går att komma tillbaka och att hon som väntat inte förändrats av väntandet. I det ligger den egentliga förolämpningen.”

Är vi män så här? Jag tänker febrilt för att hitta något negativt om kvinnors agerande i motsvarande situation. Jag kommer inte på något och måste fråga min fru, Lena:

”Gör inte kvinnor ibland på samma sätt?” frågar jag.

Hennes svar kommer blixtsnabbt.

”Nej. När en kvinna har hittat någon ny tar hon sitt ansvar. Hon går och stänger dörren. Hon kommer inte tillbaka.”

”Men han, mannen som vill pausa, kanske vill hålla dörren öppen för att visa att han alltjämt bryr sig, att kärleken är komplicerad och när man blir träffad av Amors pil så sätts förnuftet ur spel för ett tag. Pausen kanske är räddningen trots allt. För äktenskapet”, säger jag.

Min fru tittar på mig som om jag inte vore riktigt klok.

”Så resonerar män som ser kvinnor som ägodelar. Män måste ta sitt jäkla ansvar.”

Jag retirerar. Jag inser att ingen kvinna skulle förstå det jag tänker. Det här som börjar med en kvinnas blick… Nej, jag ger upp, om jag försökte förklara skulle jag bli vältad ner i asfalten. Och jag håller ju med Åsa:

”Något måste ändras. Några måste sluta pausa, andra måste definitivt sluta vänta.”

”Ge mig din historia – den sanna historien”

Tiggare 9

Jag skulle vilja sätta mig bredvid dig, dela filt här på gatan. Om du kunde förstå mig skulle jag be dig att berätta hela historien. Från början. Den sanna historien.

Jag skulle be dig berätta om byn i Rumänien, som du kommer ifrån, höra om dina föräldrar och alla sykon. Om dina egna barn. Är de verkligen sjuka? Du skulle med egna ord få beskriva vardagslivet i den där byn. Berätta om dina drömmar och längtan. Gick du i skolan? Kan du skriva? Har du en man eller är du ensam mamma.

Vad fick dig att lämna byn och komma till Sverige för att tigga. Finns det verkligen inget bättre? Ingen annan lösning? Var det så att du blev övertalad, att om du samlade ihop till resan skulle du få komma till ett rikt land där alla är snälla och generösa. Du skulle kunna fylla dina fickor med framtidshopp. Pengar till läkare åt dina sjuka barn och bröd till din fattiga mamma.

Jag skulle fråga dig om den unge mannen, han med iPhone-lurar, de dyra solglasögonen och modejackan. Han som plötsligt dyker upp, ser sig omkring och skyndsamt tar emot något av dig. Får han alla dina insamlade pengar eller får du behålla en del? Hur mycket? Eller kanske är han din omtänksamme bror eller kusin.

Hur klarar du snön och kylan, det envisa regnet. Var sover du, i en husvagn på Långholmen? Jag skulle fråga om du kan tänka sig att ta ett tillfälligt jobb och tjäna dina egna pengar. De flesta kan göra någonting. Du kanske kan rensa rabatter i Stockholms parker, eller städa någons hem. Kanske kan du sticka eller sy. Kanske kan någon ge dig en ringa ersättning mot en arbetsinsats? Skulle du vilja det?

Eller skulle mannen med de vita iPhone-lurarna, om han nu inte är din omtänksamme bror eller kusin, protestera och stoppa dig från att tjäna egna pengar?

Jag ber dig, ge mig din historia, den sanna historien.

Skurk

”Ellen” – en bok om demens

IMG_0274
Ellen

Majbritt, 93, min svärmor, har alzheimer. Jag har tidigare här på min blogg berättat om Majbritt och hennes sjukdom. Om hur min fru, Lena, får ägna en stor del av sin tid åt att ordna upp allting. Se till att Majbritt får en värdigt liv. Utan min frus omsorger skulle Majbritt inte klara sig. Många döttrar, kvinnor i den övre medelåldern, känner igen den här situationen. De har blivit sina mammors mamma.

För er alla rekommenderar jag en bok, Christina Kellbergs, ”Ellen”, en roman om livet, kärleken och demens. Boken som säljs till förmån för Demensförbundet ges ut på förlag Bookmark. Christina Kellberg har varit journalist på DN i nästan 40 år. ”Ellen” handlar om Christinas egna upplevelser av att förlora en närstående i alzheimer.

När Ellens man går bort börjar hon sakta förtvina. Dottern, i boken kallad Birgitta, börjar observera och skriva ner det hon ser. Plötsligt kan Ellen inte längre klara vardagliga saker som att koka kaffe eller passa tider. Hon vet inte vad hon är och minns inte vad hon har sagt. Så går hon vilse och blir hemkörd av polisen.

Utdrag: ”Birgitta hejdar sig. Den här förbannade sjukdomen, tänker hon. Hur ser det ut i mammas hjärna nu?… ”Hur längesedan är det pappa dog, minns du det?” frågar hon för att liksom kontrollera Ellen. ”Vems pappa?” ”Min pappa. Nils, din man.” Elle svarar inte… Birgitta känner sig förtvivlad. Kan mamma ha glömt pappa?”

Du som har en anhörig med alzheimer kommer att få både tröst och ledning av att läsa Christina Kellbergs bok. Så, läs den.

Nästan en miljon svenskar är, direkt eller indirekt, drabbade av demens och antalet ökar.

En lägereld med glöd bättre än två som falnar

svt 2
På söndag börjar en ny epok i SVT:s nyhetsverksamhet. Då är det premiär för de nya regionala nyheterna. Under samlingsnamnet SVT Nyheter ska det bli fler lokala nyheter, nya sändningstider och nya redaktioner i Helsingborg och Södertälje. Nysatsningarna är bra. En eloge till SVT, som till skillnad från TV4, satsar på de lokala.

Men vad händer med lägereldarna på riksplanet, Rapport och Aktuellt?

Förmodligen är något på gång också där. Förhoppningsvis är det febril aktivitet bakom kulisserna. Det bara måste vara på det viset. Det är bråttom att göra något, glöden i dessa lägereldar håller snabbt på att falna.

Sedan lång tid tillbaka går Rapport på halvfart och Aktuellt är som en repris med ljummen bonus. En bonus innehållande kortdebatter, analyser och fördjupningar, som allt oftare tappar i kvalitet.

Nej, det är inget fel på dem som jobbar där. Men det är på något sätt som om de allt oftare saknar lusten, energin och glädjen. Kvaliteten är på tok för ojämn. Det gäller både presentation och inslag.

Inslagen som förr uppdaterades och inte sällan gjordes om helt till kvällen är i dag ofta desamma från tidig eftermiddag till sen kväll. Visst glimmar det till då och då. Skickliga utrikeskorrar som gör lysande jobb eller reportrar på hemmaplan som avslöjar och blåser liv i den falnande elden. Men undantagen borde vara regel.

Webben fungerar. Där känns värmen och viljan. Där är man på och det är ingen tvekan om att vår tids nyhetsglöd finns där. Med den nya tekniken är det inte svårt att förstå.

Konkurrensen från de nya plattformarna är svår för traditionell nyhetsteve. Det är just därför som det måste hända något. Nu.
Allt fler allmänbildade, nyhetstörstande unga, som t ex mina barn och deras vänner, ser nästan aldrig på Rapport eller Aktuellt. Det stör mig. Orsaken är bland annat att de har små barn och inte riktigt hinner med nyhetsprogrammen. Men också att de, i sin ständigt uppkopplade värld, redan är informerade om dagens nyheter när Rapports vinjett går igång. Därför måste Rapport bjuda på någonting utöver det vanliga. Någonting man verkligen vill titta på därför att det är bättre och gedignare än det övriga nyhetsflödet.

Men hur ska det bli bättre?

Här är mitt förslag:

En lägereld räcker. Slå ihop Rapport och Aktuellt. Kör under ett namn, en redaktion och en redaktionsledning. Sammanslagning sparar pengar. Satsa dessa på en enhet. Vi tittare vill se de bästa reportrarna, de bästa programledarna och vill höra A-laget i nyhetsdebatterna. Inget B-lag av journalistkollegor som utnämns till experter på något de inte är experter på. Var inte rädd för att välja bort i nyhetsflödet. Webben ger oss det andra. Satsa istället ordentligt på färre, viktiga nyheter. Gör det riktigt bra med fördjupningar, analys och uppdateringar. Gör inslag och reportage som tar tag i oss tittare, gör det som webben inte kan göra. Gör skitbra nyhetsteve.

Låt mig säga det igen. Det råder ingen brist på proffs, skickliga medarbetare på Rapport och Aktuellt. Men dessa medarbetare måste motiveras. Ge dem beröm, mer pengar och nya utmaningar. Slå ihop. Då kommer glöden och lusten att vara innovativ tillbaka.

Massutrotning eller för tidig vår?

IMG_5300
Det här är en bild av en padda. En döda padda. En av 28 döda paddor och grodor som jag fiskat upp ur min damm på landet. Samtliga grodor och paddor i min damm, de som legat i dvala under vintern är döda. Guldfiskarna däremot mår fint. Många av dem har överlevt sin femte vinter.

Vad har hänt med paddorna och grodorna? Jag googlar. I Expressen läser jag den skrämmande rubriken: ”Groddöd kan vara tecken på massutrotning”.
En amfibieforskare, Vance T. Vredenburg vid San Francisco State University säger i ett pressmedelande att amfibiedöden kan tyda på en kommande massutrotning av allt levande på jorden. Den senaste massutrotningen ägde rum för 65 miljoner år sedan. Totalt har jorden upplevt fem massutrotningar. I de fyra senaste överlevde amfibierna men nu är en tredjedel av dem utrotningshotade, hävdar Vance T. Vredenburg.

När jag berättar om detta vid påskmiddagen rynkar Uno, min 9-årige sonson, pannan. Jag inser att det här måste vara skrämmande nyheter för en människa med nästan hela livet framför sig. Men som vanligt är jag skeptisk. Forskare gör mig alltid misstänksam. Jag googlar därför vidare.

Jag läser den ena skrämmande artikeln efter den andra om vårens groddöd i Sverige. Över hela landet har människor hittat döda grodor i diken och vattendrag. Är det någon slags grodpest eller, tänk om det där miljön, tänk om Vredenburg har rätt och att vi människor står på tur.

När depressionen, min egen, närmar sig finner jag äntligen svaret på gåtan. Det där Richard Vestin, naturinformatör i Huddinge kommun som har svaret.

Det är kylan som ligger bakom den omfattande groddöden, och inte något gift, inte någon pest eller utsläpp. Richard Vestin, är helt säker.
Han förklarar att när vårsolen värmer kommer grodorna fram för att para sig. Blir det sedan ett bakslag i vädret med minusgrader så fryser vattendragen där grodorna håller till. Grodorna fastnar under isen och dör helt enkelt av syrebrist.

I år kom en värmebölja redan i mars. Grodorna i min damm vaknade till liv och började vakna ur sin dvala. Parningsdags. Men så kom bakslaget med många minusgrader. Isen lade sig på nytt över dammen och grodorna var instängda. De dog av syresbrist.

Jag saknar mina grodor och paddor men jag är glad för att Vance T. Vredenburg har fel om massutrotningsteorin.

Uno blir också glad när han får veta sanningen.

Sugen på en präst?

Åsa-präst
Åsa, en av prästerna som ska dejtas
Är du sugen på att dejta en präst?
I en ny programserie i Svt, ”Tro, hopp och kärlek”, får vi under Mark Levengoods ledning följa tre präster och en pingstpastor i deras vardag och församlingsarbete. Dessa fyra har en sak gemensamt, de vill ha någon att dela sitt liv med.

Är du den som de söker? Då kan du skicka in din ansökan till Svt.
När jag har läst så här långt känner jag en slags hjälplös förtvivlan. Är detta ännu ett program i serien ”Public service going down the drain”?
Tidigare har Svt bl a låtit gifta ihop personer som aldrig sett varandra. I ett annat program har kanalen samlat utstuderat jobbiga ungdomar och förvånansvärt korkade äldre i samma hus för att se vad som händer. Kanalen har satsat på ”Vem bor här?” ett tävlingsprogram där sex främlingar ska snoka runt hemma hos varandra. Vi har fått Ginas show, där den klart begåvade programledaren Gina Dirawis får visa att hon är fullständigt kass som skådespelare. Osv.

Och nu ännu en kärlekssatsning, Är du sugen på en präst? Jag bestämmer mig för att titta, jag är lite sugen, och sedan slakta. När jag har sett programmet inser jag att det är korkat att ha förutfattade meningar.
Jag blir intresserad av huvudpersonerna, prästerna Kristin, David, Åsa och pastorn Josef. Jag vill veta mer om dem. Programmet har en kärna av dokumentär och skulle kunna bli något riktigt bra. Det är bra filmat, bra musik och bra redigerat.

Mark Levengood (om han bara för en liten stund kunde sluta flina) presenterar prästerna för oss. Och här ska jag bli lite pinsam. Vore jag singel och minst tio år yngre skulle jag utan tvekan kunna tänka mig att, utanför tv-rutan, dejta både Kristin och Åsa. Det är två varma, intelligenta och spännande kvinnor.

Så där sitter jag i tv-soffan och känner mig lite dum. Men…

Varför detta urfåniga och plagierade uppslag: Är du sugen på att dejta en bonde, ensam mamma eller som nu i Svt, en präst? Varför inte istället göra en intressant dokumentär om dessa präster. Skit i dejtandet. Låt prästerna berätta om sina liv, låt dem tala om kärlek och sorg, om glädje och förtvivlan. Varje människa har sin story och jag vill verkligen höra historien om dessa präster. I detta första avsnitt finns en kärna av kvalitet. Av public service.

Kanske blir fortsättningen en söt historia med prästkärlek indränkt i Levengoodsötma och kändissugna friare. Någonting som man, i alla fall jag, inte mår så bra av och där det blir jobbigt att ta sig samman efter serien. Eller så får dokumentären och prästernas personlighet övertaget och eftersmaken blir värme och rent av kärlek. På det där äkta vardagsnära sättet som vi hade rätt gott om tidigare innan grabbgängen via sina produktionsbolag fick styra Svt:s utbud. Blir intressant att följa.

Tro, hopp och kärlek är en idé av utvecklingsbolaget Zodiak Dreams och produceras av produktionsbolaget Jarowskij för SVT.

Löftesbrott. Är inte det ganska allvarligt? Att ljuga medvetet är på något sätt ännu värre. Om den som ljuger har makt är det i vissa fall straffbart. Den politiker som innan valet ser dig i ögonen och lovar att inte höja skatten men som efter valet höjer skatten borde kanske stå vid en skampåle mitt på torget.

”Ja, jag ljög för att få din röst.”

Magdalena Andersson, finansministern, är något av en expert på att lova en sak och göra en annan. Det som inte skulle bli någon skatt blir en skatt. Och när någon ställer frågan om löftesbrott blir svaret att alla nog förstår att det handlar om anpassning till verkligheten. Ett löfte är lätt som luft i förhållande till verkligheten.

Vi ser lögnen men bryr oss inte. Det vet Magdalena Andersson och hennes partikompisar. Och kör det ihop sig, om det blir en svekdebatt, ja, då kan man alltid skylla på Miljöpartiet.

”Vi var tvungna att kompromissa.”

Vill vi ha det så här?

– Löftesbrott –

En riktigt dålig intervju

skavlan
Jag läser att det har varit tittarstorm mot Fredrik Skavlans intervju med Jimmie Åkesson i Svt. Tittar på programmet i efterhand och förstår.
Intervjun var usel. Det som en gång var Skavlans kännemärke, en slags trevlighet med skarp udd, har sedan länge gått förlorad.

Det är ju intressant att Sverigedemokraterna lyckats placera sin partiledare på bästa sändningstid dagarna innan hans sjukskrivning går ut. Åkesson sist i Skavlans program. Och plötsligt inga andra gäster, bara Jimmie. Kanske var det Åkessons krav, inte vet jag, Men det blev plötsligt kallt, som om man bjudit in en kriminell och vidtagit åtgärder för de andras säkerhet.

Det är Åkessons första intervju sedan han blev sjuk. Jag hör och ser att han fortfarande inte mår så bra. Han är skör, äter piller och kämpar fortfarande mot en allvarlig sjukdom. Skavlan håller sig till en början till det som är intressant, sjukdomen och dess konsekvenser.
Men jag vill veta mer om sjukdomsbilden, Åkessons funderingar, familjen, att vara nybliven pappa. Jag vill höra Åkessons egna tankar om hur det är att var en av Sveriges mest hatade personer, om den ständiga mobbning han utsätts för av andra politiker och av journalister. Jag vill veta om hans sjukdom är relaterad till hans politiska bakgrund. Jag vill veta om han kanske egentligen drömmer om att få göra sig fri från det politiska ok som uppenbarligen plågar honom. Men för att få veta det krävs en skicklig intervjuare. Jag får en dilettant.

För Fredrik Skavlan intar plötsligt rollen som skjutjärnsjournalist, en roll som han inte klarar av, och laddar med gammal skåpmat, sådant som vevats i media i flera år. (Vilken usel research). Vilken ointelligent vinkling. Att trycka ner främlingsfientligheten i halsen på Åkesson har ju testats oräkneliga gånger men aldrig fått någon effekt. Inte heller denna gång. Den sjuke Åkesson värjer sig men får inte tala till punkt. För varje skott och verbal spark som Skavlan levererar kan Sverigedemokraterna glädjas åt ett antal nya anhängare. Arga svenskar som avskyr uppblåsta journalister.

Och sannolikt var det just den reaktionen som strategerna i Åkessons parti hade hoppats på. Fredrik Skavlan gick i samma fälla som många journalister före honom, försöken att hänga Åkesson i offentlighetens ljus.

Istället för att med psykologisk och intelligent lågmäldhet lirka upp Åkesson, avslöja hans sanna jag och visa på hans inre kris och komplexa förhållande till ett parti som krampaktigt försöker etablera sig i demokratins finrum så fick vi platt fall. Det är viktigt att Åkessons ideologi offentliggörs. Blir klar och tydlig. Skavlan hade chansen. Men han har inte lärt ett smack av sina kollegors misslyckanden.

Nej, Åkessons parti får aldrig min röst. Jag tror på något annat. Jag kommer aldrig att gå med i det tåg av besvikna sossar och borgare som nu marscherar in i Sverigedemokraterna. Men i min demokrati får man ha mer än en åsikt. Jag läser att Svt står bakom Fredrik Skavlans intervju. Något annat var inte väntat. Men det är knappast en inställning som kommer att ge public service en ny vår. För att det ska ske krävs kvalitet.

Dianas tempel

Kruka
I Dianas tempel i parken bakom Karlbergs slott i Stockholm hittar jag den här ”urnan” där någon planterat ljung och murgröna. Jag är helt betagen av detta lilla stilleben. Det är så vackert. Jag letar efter en inskription men det finns ingen.
Dianas tempel
Gabriel De la Gardie köpte Karlberg år 1669 och anlade då en ny påkostad barockpark. Det byggdes orangeri, dammar, vattenkonster, parterrer och terrasser med buxbomsbroderier och trädplanteringar. Inspirationen till parken kom från Frankrike. Arkitekten Nicodemus Tessin den yngre fullbordade arbetet med parken. I slutet av 1700-talet gjordes parken om till en engelsk park efter dåtidens mode. Då tillkom promenadvägar och trädplanteringar.
Och på en liten kulle lät Gustav III åren 1790-1792 uppföra Dianas tempel till sjöguden Neptuni ära.