På puben med Katarina (Samtal från en okänd, del V)

Skrolla ner för att läsa de första avsnitten av Samtal från en okänd.

Jag visste ingenting. Ändå hade jag bestämt mig för att resa och jag hade skrivit på ett avtal där jag band ris åt egen rygg. Det var korkat. Det var min nyfikenhet och otålighet som än en gång hade spelat mig ett spratt.

Jag måste helt enkelt få mer kunskap om vad jag gav mig in på. Det måste ju finnas någon person som kunde berätta om professorn. Vem var Sven-Åke Persson? Professorn själv hade svarat på min nyfikenhet med ”Det får du veta senare” eller ”Det blir en senare fråga”.
Jag tittade på Strindberg och kände mig ynkligt liten. Men så var det som om vi ändå fick kontakt.
”Dagmar”, sa jag högt.
Dagmar! Hon måste ju veta allt om professorn. Jag måste prata med Dagmar.
Jag återvände till Drottninggatan 81 B. Slog koden och halvsprang upp för de två trapporna. För andra gången denna dag ringde jag på dörren. Ingen öppnade. Jag ringde igen. Tystnad. Igen. Nej, ingen öppnade. Kanske hade hon slutat för dagen och redan hunnit lämna lägenheten. Jag var ganska säker på att hon inte bodde där. Det var högst osannolikt.

Besviken gick jag ner för trapporna och ut på Drottninggatan. Vad skulle jag göra nu? Jag visste ju lika lite om Dagmar som jag visste om professorn. I minst tio minuter stod jag utanför 81 B och kände mig villrådig. Då kom plötsligt en medelålders kvinna ut genom porten. Hon såg inte alls ut som en hushållerska från 40-talet, det här var en modern kvinna i moderna kläder, snygga glasögon och kortklippt cendréfärgat hår. Om jag inte hade stått så nära porten hade jag aldrig upptäckt att det var Dagmar.
”Dagmar?” sa jag.
”Jag kunde inte öppna, jag hade redan bytt om. Jag får endast öppna dörren som Dagmar. Min rätta identitet är hemlig”, sa hon.
”Det där kräver en förklaring”, sa jag.
”Jag vet, men inte här”, sa hon samtidigt som hon pekade mot puben The Queen´s Head i hörnet mot Tegnérgatan.
”Kom!” sa hon och gick före över gatan mot puben.

Mid 9993
Dagmars riktiga namn var Katarina. Jag har varit tvungen att manipulera bilden för att inte avslöja hennes identitet.

När vi satt vid ett litet bord med var sin sejdel ljus öl tittade hon urskuldande på mig.
”Tycker du om öl?” frågade jag.
”Det går an. Men det är mer lokalen. Det är tyst och fridfullt här.”
”Går du ofta hit?”
Hon skakade på huvudet.
”Någon gång ibland. Dom har goda sandwichar här.”
”Så du heter inte Dagmar?”
”Du måste lova mig att det här samtalet stannar mellan oss”, sa hon.
Jag nickade.
Jag kan råka illa ut… och du också om du pratar bredvid mun.”
”Jag lovar”, sa jag.
Det var ett löfte som jag senare skulle ångra, men det visste jag ju inte då.
”Jag heter Katarina och är 54 år. Jag är skådespelerska och lever som Dagmar tre dagar i veckan. Det är ett av mina jobb och jag får bra betalt för att göra min roll professionellt, tiga om mitt verkliga jag och för att aldrig berätta för någon om mitt uppdrag som hushållerska. Jag bor några stenkast härifrån och jag har jobbat hos Sven-Åke i femton år.
”Femton år?”
”Jag har det som ett mycket lönsamt extraknäck. Jag har under återkommande perioder av brist på andra arbeten kunnat leva gott på min roll som hushållerska.”

Jag tog en djup klunk av den kalla ölen och tittade på Katarina. Det jag hade fått veta var överraskande men kändes nästan som en lättnad.
”Så allt är en galen teater och professorn är den knäppskalle jag trodde att han var”, sa jag.
Katarina böjde sig fram över det lilla bordet och tittade på mig med en blick av medlidande.
”Det är ingen galen teater. Allt professorn har sagt är sant. Och det du komma att få uppleva kommer att förändra dig. Allt i ditt liv kommer att bli annorlunda”, sa Katarina med en knappt hörbar röst.
Jag mådde illa igen.

Det kommer mer!

Kommentera