Slut med suget

images
Förhållandevis sent i livet har jag nu bestämt mig för att det är slut med ”suget” i magen. Nej, det här handlar inte om hunger, mat eller mättnad. Det handlar om bilkörning. När jag 1968 började köra bil kände jag inte till suget. Jag körde då en plåtlåda, Renault 4, den med en paraplykrycka som växelspak. Den var fantastisk att lasta men något sug fanns där definitivt inte. Det gick nästan att springa om den, så klen var accelerationen.
Nu, så där en femton bilar senare, vet jag vad sug är och hur svårt det är att leva utan det. Många män, jo, särkilt män, är offer för det där suget. För många är suget värre än begäret efter nikotin eller alkohol. Tanken att leva utan suget kan få den tuffaste man att tappa lusten, att få ångest och ifrågasätta meningen med livet.
Mitt sug pikade när jag körde en Alfa Romeo i slutet på 90-talet. Jag talar alltså om det där sug som uppstår i magtrakten när du trycker gasen i botten på en bil med många hästkrafter, det där suget du känner när du växlar ner i en kurva och sedan i utgången av kurvan gasar och känner hur bilen suger sig ut ur böjen. Det är underbart, nästan lika bra som sex. För att få en ännu bättre sugorgasm körde jag under några år motorcykel. Det var grymt.
Nu är det slut med det, suget alltså. Min nuvarande suv med härliga 184 hästar, som jag älskar att köra har jag bytt in mot en 120-hästars familjebil med sju säten, för att få plats med barnbarnen, och en miljövänlig, långsam attityd, en slags buss i modern utformning. Och jag gör det på eget initiativ. Jag står alltså inte under hot eller utpressning.
images-1
Jag måste erkänna att mitt beslut också är en slags enmansprotest mot alla unga män (och några äldre som påminner om mig) i sina motorstarka Audi, som skiter i hastighetsbegränsningar och alltid ska vara först. Dessa vägens terrorister borde straffas med var sin Renault 4 med paraplykrycka livet ut. Jag vill alltså köra långsammare för att visa att jag inte är som dom.
När jag var drygt 40 slutade jag röka. Den processen var plågsam och tog flera år. Nu är det lika svårt. Jag pendlar mellan djup sugdepression och hopp om en tillfredställelse i ett lugnare antisugliv. Min förhoppning är att glädjen över att få köra barnbarnen i en trygg och lugn antisugfart ska överbrygga suget efter suget.

Kommentera