Vad är du rädd för?

Erotic3
Rädsla! Varför är så många så rädda nu för tiden? Jag tänker då inte bara på rädslan inför krig, för terrorister, för miljöhoten eller för att dö i en hemsk sjukdom. Jag menar den allmänna rädslan i samhället. Rädsla för att göra fel, säga fel saker, umgås med fel människor, rösta på fel parti eller till och med dricka fel drinkar.

På arbetsplatserna är många rädda för att påpeka orättvisor, kräva jämlika löner eller ifrågasätt beslut.

Jag märker det på mina egna barn. Trots att de har trygga, säkra jobb är de på sin vakt. Och inte sällan får jag höra:
”Men pappa, så där kan du ju inte säga.”
”Farsan, för i helvete, skärp dig!”

Till och med på dagis, förlåt, förskolan, märker jag rädslan. När jag hämtade min dotterdotter och utropade när vi kramades: ”Vilken söt klänning du har i dag”. Då fick jag en vänlig men tydlig tillrättavisning av en av dagisfröknarna, förlåt, pedagogerna. ”Vi försöker undvika den typen av kommentarer. Många tycker att de stärker könsfördomarna”.

Va? Vad är de rädda för. Är de övervakade av någon rättrogen feministisk storasyster. Jag som trodde att det viktigaste är att barnen känner sig älskade.

Jag har sedan 70-talet (jag vet, när man nämner det decenniet får många unga rysningar) men tro inte att jag är rädd för det. Alltså, redan då började min kamp (tja, kamp är väl att ta i men va fan…) min kamp för jämlikhet mellan könen. Då var vi för och mot men ingen, jag säger ingen, var rädd för att ha en åsikt.

I dag är många hellre tysta än säger något som kan uppfattas som fel. ”Tänk om jag, i min grupp, har fel åsikt. Då är det lika bra att ta livet av sig”.

Är det kapitalismen, va?… som har snärjt sig in i våra själar, är det så? Var lönsam, le och säg rätt saker, var framgångsrik, avvik inte….Eller är det ondskan? Gör du fel är du slut, vi ser dig, tro inget annat. Gå i grupp, stå i led, håll käften!

Jag vet. Vi 40-talister gick in på ett jobb, visade vår meritlista och blev fast anställda. Folkhemmet Sverige var då alltjämt rikt och omfamnande. Det är annorlunda nu. Folkhemmet, där alla fick vara med och ha synpunkter, både Albert Bonnier och metallarbetaren Sven Larsson, står sedan länge i ruiner. Det är numer kallt och den som inte säger ja har ingenting att säga till om.

Jo, jag förstår om man blir osäker då, att man blir försiktig och att man kan känna rädsla för att göra fel, för att inte vara tillräckligt bra, för att förlora jobbet.

Samtidigt står vänstern på sin kant och skriker. På andra sidan står högern och visar fingret. Mitt emellan, i etablissemanget, finns de flesta. Där är kreativiteten och beslutsamheten så försiktig att de knappt märks. Där finns rädslan.

Men ett helt liv i rädsla är inget liv. Så gör något. Sök gemenskap, prata ihop er. Ge järnet!
Nu jävlar ska vi ha lika löner för kvinnor och män! Vi 40-talister borde ha fixat det för länge sedan. Jo, vi misslyckades. Nu får ni unga slutföra jobbet. Men då måste ni först göra er av med er rädsla.
Gör det!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.