Det här är en bild av en padda. En döda padda. En av 28 döda paddor och grodor som jag fiskat upp ur min damm på landet. Samtliga grodor och paddor i min damm, de som legat i dvala under vintern är döda. Guldfiskarna däremot mår fint. Många av dem har överlevt sin femte vinter.
Vad har hänt med paddorna och grodorna? Jag googlar. I Expressen läser jag den skrämmande rubriken: ”Groddöd kan vara tecken på massutrotning”.
En amfibieforskare, Vance T. Vredenburg vid San Francisco State University säger i ett pressmedelande att amfibiedöden kan tyda på en kommande massutrotning av allt levande på jorden. Den senaste massutrotningen ägde rum för 65 miljoner år sedan. Totalt har jorden upplevt fem massutrotningar. I de fyra senaste överlevde amfibierna men nu är en tredjedel av dem utrotningshotade, hävdar Vance T. Vredenburg.
När jag berättar om detta vid påskmiddagen rynkar Uno, min 9-årige sonson, pannan. Jag inser att det här måste vara skrämmande nyheter för en människa med nästan hela livet framför sig. Men som vanligt är jag skeptisk. Forskare gör mig alltid misstänksam. Jag googlar därför vidare.
Jag läser den ena skrämmande artikeln efter den andra om vårens groddöd i Sverige. Över hela landet har människor hittat döda grodor i diken och vattendrag. Är det någon slags grodpest eller, tänk om det där miljön, tänk om Vredenburg har rätt och att vi människor står på tur.
När depressionen, min egen, närmar sig finner jag äntligen svaret på gåtan. Det där Richard Vestin, naturinformatör i Huddinge kommun som har svaret.
Det är kylan som ligger bakom den omfattande groddöden, och inte något gift, inte någon pest eller utsläpp. Richard Vestin, är helt säker.
Han förklarar att när vårsolen värmer kommer grodorna fram för att para sig. Blir det sedan ett bakslag i vädret med minusgrader så fryser vattendragen där grodorna håller till. Grodorna fastnar under isen och dör helt enkelt av syrebrist.
I år kom en värmebölja redan i mars. Grodorna i min damm vaknade till liv och började vakna ur sin dvala. Parningsdags. Men så kom bakslaget med många minusgrader. Isen lade sig på nytt över dammen och grodorna var instängda. De dog av syresbrist.
Jag saknar mina grodor och paddor men jag är glad för att Vance T. Vredenburg har fel om massutrotningsteorin.
Uno blir också glad när han får veta sanningen.
Intressant, Peter. Här uppe i norr är det förmodligen inte någon än som ens har börjat tänka på grodornas väl och ve. Jag har inte hört någon säga något och jag har inte läst om det.
Kommer det nya grodor till din damm? Och hur går det i så fall till?
Grodorna i dammen har blivit lite av kompisar med sitt kvackande i den ljumma sommarkvällen. Så visst är det tråkigt. Jag hoppas att någon groda någonstans i närheten har överlevt och söker sig till min damm för ett svalkande dopp. Det ska bli spännande att se vad som händer.
Annars är det ju faktiskt så att groddöden oroar många forskare världen över. Dödstalen har ökat och det kan bero på miljöförstöringen. Dock inte i detta fall.
Har precis plockat upp 35 st döda grodor ur min damm eftersom det inte har varit så kallt denna vinter här och dom verkar ha varit döda länge fulla med slem och alldeles uppsvällda så tror jag inte att det är kylan , några av mina största fiskar har oxå dött . Har haft syre i dammen hela vintern .