Religionen före journalistiken?

marx
Religionen är suckarna från förtryckta varelser, själen i en hjärtlös värld och anden i en andelös värld. Den är folkets opium. Enligt Karl Marx. Men enligt Marx är det ett opium som inte är pådyvlat, snarare självförvållat. När jag förbannar religionen så är jag ju medveten om dess komplexitet.

Jag är född som kristen men bryr mig inte. Religon är för mig mer problem än välsignelse. Jag är övertygad om att världen vore så mycket bättre om vi var befriade från religionen, befriade från olika religioner. Frågan är förstås vad detta opium skulle ersättas med. Det är ju uppenbart att många människor behöver någons slags opium för att överleva

Jag bryr mig inte om vilken religon mina vänner tillhör, vilken religon mina medmänniskor sympatiserar med. Muslim, jude, kristen, det är för mig egalt. Jag skulle aldrig döma en människa efter religionstillhörighet. Jag bildar mig uppfattningar och gör mina värderingar efter människors handlingar. Det finns sympatiska och osympatiska människor i alla religionsläger.

Med min bakgrund är det ibland mycket svårt att förstå olika religionsbundna konflikter i världen. Jag är klar över att kännedom om historien är en förutsättning för ett rikt liv. Utan historia finns vi inte. Men samtidigt skulle jag vilja radera stora delar av religionshistorien. På det sättet göra oss människor fria vrån våra ok.

I ett slag skulle den evighetslånga konflikten i Mellanöstern var borta. En ny vit sida. Vi börjar nu. Palestinier och judar sida vid sida. Tillsammans bygger de sina samhällen och liv med vänskap och respekt för varandra. Muhammed skakar hand med Jesus. Ängeln Gabriel, som tjänat båda, bjuder på vin och fest.

Jag tänker på detta i dag, 22/2 2015, när jag läser Peter Wolodarskis söndagskrönika i DN. Han skriver om judarnas oro i Sverige, en oro som, enligt Wolodarski, riskerar att leda till utvandring.
Peter Wolodarski har judiskt påbrå, hans mormor flydde undan nazisterna. Wolodarski förstår förmodligen mer än många andra judarnas situation både i historien och i dag. Nästan alltid när Wolodarski skriver någonting i sina krönikor brukar jag nicka instämmande. Han är klok, kunnig och insiktsfull. Men när journalisten Wolodarski krockar med sin egen religionstillhörighet, då skär det sig. Det han skriver blir i vissa stycken inte riktigt trovärdigt.

Det jag i dag reagerar emot, inte riktigt förstår, är att Peter Wolodarski och DN tycker det är i sin ordning att Sveriges Radios samhällsprogram Studio Ett offentligt ber om ursäkt för en fråga och i efterhand raderar frågan från sparprogrammen. Det gäller frågan till israels ambassadör om judars eget ansvar för den ökande antisemitismen. (Jag har berört det lite längre det på denna sida).

”Sveriges Radio bad snabbt om ursäkt, och raderade intervjufrågan från sin hemsida. Ekochefen Anne Lagercrantz gjorde viktiga markeringar. Men skadan var skedd, känslan av otrygghet förstärktes”, skriver Wolodarski.

Antisemitism är förkastligt i alla dess former och jag förstår känsligheten i den olämpligt och klumpigt framförda frågan. Men när vi går in med censur och vänder journalister ryggen i religionens namn, då är jag inte med längre. Men där kan uppenbarligen Peter Wolodarski se mellan fingrarna.

Men, som sagt, kanske är det så att jag inte förstår eftersom jag lever utan opium .

Kommentera