Året är 1928. Augusti. Mamma är 20 år. Hon har redan upplevt ett världskrig. Hon är ännu inte gift och kanske vet hon inte ens vem min pappa är. Hon är också lyckligt ovetandes om att det kommer att ta ytterligare 20 år och ännu ett världskrig innan hon föder mig. Sitt enda barn. Själv är jag 66 när jag möter min 20-åriga mamma.
Mamma föddes i Göteborg och bor där vid den här tiden. Hon jobbar på Hallbergs Guld på Östra Hamngatan. De få gånger hon få gå ut på lunchen besöker hon ofta ett kafé på Kungsgatan några kvarter från sin arbetsplats.
När jag kommer in på kafét sitter hon vid ett fönsterbord och äter en bakelse. Hon slickar diskret av lite grädde från sitt ena finger och torkar sig på en servett. Jag noterar hur hennes kastanjebruna hår glänser av solen vars strålar tränger in genom ett smutsigt fönster. Frisyren är kort, typiskt tjugotal. Hon är vacker.
Jag har läst på lite om det år jag nu befinner mig i, läst på för att förhoppningsvis få till en konversation som inte gör henne misstänksam. Och jag har förberett en påhittad berättelse om varför jag söker upp henne.
”Folkhemmet”
Det är flera intressanta händelser som kan noteras från detta år. Luftskeppet Italia störtar på sin återfärd från Nordpolen. Per Albin Hansson väljs till partiordförande för socialdemokraterna och lanserar begreppet ”Folkhemmet” i ett riksdagstal. En telefonlinje mellan Sverige och USA öppnas. Och i New York påbörjas de första regelbundna TV-sändningarna, en halvtimme, tre dagar i veckan. En ny invandringslag träder i kraft. Kontrollen av invandrare skärps för att skydda arbetsmarknaden och för att bevara ”folkstammens renhet”. Av en slump upptäcker den brittiske biologen Alexander Flemming penicillinets förmåga att döda bakterier.
Detta känner jag alltså till när jag går fram till min mamma. Hon tittar undrande på mig, en 66-årig man i en lånad kostym med design från 20-talet. Jag känner såväl igen hennes blick, den varma, vänliga blicken som följt mig under hela min barndom.
”Förlåt att jag stör”, säger jag. ”Men, jobbar inte ni på Hallbergs?”
”Jo, det stämmer”, svarar hon avvaktande.
”Jag köpte en diamantring i eder butik för en tid sedan”, ljuger jag och försöker låta gammeldags i mitt ordval.
”Jaha, jag hoppas att den var till belåtenhet”, säger mamma med ett varm leende.
”Jag vill inte tränga mig på men skulle jag kunna få slå mig ner, en minut bara?”
”Javisst”, säger hon, aningen misstänksam.
Vit lögn
Jag slår mig ned, tar av mig hatten men behåller överrocken på för att visa att jag inte ska bli långvarig.
”Ursäkta mig”, säger min mamma. ”Har min herre verkligen köpt diamantringen av mig?”
”Nej, utav en av era kollegor. Men jag såg er i affären.”
Hon är tyst. Avvaktar.
”När jag nu åter såg er slog det mig att jag borde tacka, ja, jag skulle vilja be er att framföra mitt tack till eder arbetsgivare. Ringen jag köpte har varit till högsta belåtenhet.”
”Det gläder mig och meddelandet ska givetvis framföras.”
”Min fru är mycket nöjd, det var en gåva till hennes 60-årsdag”, säger jag.
Min mamma ler och nickar. ”En diamantring till en kvinna kan aldrig vara fel”, säger hon.
Tidsresan
En servitris kommer fram och jag beställer en kaffe och en napoleonbakelse. För att inte göra henne orolig över att mitt besök ska bli långvarigt förklarar jag snabbt att jag ska dricka mitt kaffe vid ett annat bord.
”Jag ville bara framföra mitt tack”, säger jag igen och vet plötsligt inte hur jag ska fortsätta.
”Ni är välkommen tillbaka till affären om det så passar”, säger hon. ”Sitt kvar för all del. Själv måste jag dessvärre återvända till affären. Min chef ogillar långa lunchpauser”, säger hon.
Till min stora besvikelse reser hon sig upp, tar på sig sin kappa som hon har hängt över stolen bredvid.
”Jag hoppas ni inte tar illa upp, men plikten kallar. På återseende”, säger hon och lämnar mig ensam med min besvikelse.
Var det min närvaro som fick henne att gå? Kanske blev hon osäker.
Hon vinkar åt mig när hon passerar utanför fönstret.
Tänk att jag har fått träffa min egen mamma 20 år innan jag själv är född. Utvecklingen och den nya tekniken är verkligen fantastisk. En sak är klar.
Jag kommer att återvända. Varför inte till 1948. Då kan jag hälsa på mig själv som nyfödd.