I fredags startade den årliga fågelräkningen. Drygt 23 000 entusiaster över hela Sverige räknar fåglar och fågelarter vid sina fågelbord. Sedan rapporterar de in till Birdlife Sverige. Tanken är att man ska kunna kartlägga vilka arter som minskar respektive ökar på olika platser i Sverige. I år räknas det för tionde året i följd.
Nej, jag räknar inte. När jag sitter och glor på fröautomaten utanför fönstret på landet tappar jag snabbt bort mig. Jag fattar inte riktigt hur man ska kunna skilja en blåmes från en annan. Man skulle kanske kunna fånga dem i ett stort nät och sätta vita färgkluttar på deras huvuden och sedan släppa dem. Då skulle det bli sååå mycket lättare och jag skulle snabbt kunna avslöja om det är samma blåmes som kommer tjugo gånger, inte tjugo olika.
Nej, jag vet, färgsättning funkar inte med fåglar. Men med möss går det alldeles utmärkt. Jag gjorde det en gång för många år sedan när vi bodde i hus i förorten. Vi hade då och då besök av skogsmöss i brödskåpet ovanför kylskåpet. Jag skaffade en bur, modell större, lade in mumsiga ostbitar och lät buren stå över natten. På morgonen satt tre skogsmöss med runda magar och ost i morrhåren och glodde på mig. Jag tog lite tippex och gav varje mus en vit klick på huvudet. Gick sedan ut med mössen till skogen bakom huset och släppte ut dem. Nästa morgon satt tre små möss i buren i brödskåpet igen. Samtliga målade med tippex. Det var alltså samma gäng som festade på familjens falurut varje natt.
Men nu handlar det alltså om fågelräkning. Mitt tips är att talgoxen hamnar i topp, följd av pilfinken och blåmesen. I alla fall i byn Vreta i Gävledala där jag har mina fågelbord. Jag väljer att illustrera dessa rader med en gråsiska, lite mindre vanlig vid fågelbordet, men både vacker och charmig.
