De är många, de kvinnliga kulturskribenterna, som konstruerar olika scenarier där de med litteraturens, filmens och teaterscenens hjälp, försöker att ta död på männen. Det kan handla om den karismatiske skådespelaren, rockstjärnan, författaren eller regissören. Nu senast är det DN:s Åsa Beckman som gör ett långt porträtt av en utdöende art (dn kultur 27/4). Hon buntar ihop dem allihop, Picasso, Bergman, Hemingway, ja, och alla andra gubbar som duperat världen, sitt land, sin stad med sin karisma och sin konstnärsfrihet. Hon kallar honom Kulturmannen. Han som har varit kulturens centrum i sekler. Nu faller han och Åsa Beckman beskriver hans liv och död.
Det är en bra och underhållande text, som oftast när Åsa Beckman författar något. Hon har själv, i sin ungdom, mött, fascinerats och blivit förälskad i en kulturman. Förmodligen lekte han med henne ett tag för att sedan försvinna, söka nya utmaningar, nya kvinnor. Han är ju sådan, kulturmannen, han sviker, bedrar och beter sig. Och han gör det, och har gjort det i århundraden, med kulturen som alibi. Det är i alla fall den bild som Åsa ger. Hon har nog rätt. Hon bygger sin tes med hjälp av teaterpjäser, filmer och böcker. Det blir ett läsvärt och roande scenario med hög igenkänningseffekt.
Jag känner igen mig själv. Nej, jag vet, jag är ingen Picasso, Bergman eller Hemingway direkt. Men på ett plan långt här nere i vardagsdimman dit strimmor från de stora kulturmännens lyskraft ibland når och där jag lever mitt patetiska kulturmansliv, där känner jag igen mig. Det må vara patetiskt men jag älskar det. Och jag tror att vi är många män som älskar det vi gör i kulturens namn. Och då menar jag givetvis inte biten med att bedraga och bete sig som svin. Att förneka den biten vore dock rent löjligt. Och i många generationer ännu kommer unga män, nya Picasso, Bergman och Hemingway, att lysa och trollbinda, att älska och skicka dikter till unga kvinnor för att sedan när vardagen fräter på den kulturella friheten, vända ryggen till och söka efter nya utmaningar.
Förhoppningen är väl att de blir fler kvinnor som kommer att ta för sig och utmana kulturmannen där uppe på tronen. Så blir det nog. Åsa Beckman är ett lysande exempel på en framgångsrik kulturkvinna. Men trots sin förmåga att beskriva historiska och nutida tillstånd så tror jag att hon har fel om kulturmannen. Han är inte död, inte ens döende. Möjligen tar han det lite lugnt just nu, ligger lågt. Avvaktar. Han låter kulturkvinnorna få sin tid. Så får vi se hur det går.