Så här långt känns den svenska valrörelsen grymt trist. Det är mest gubbar som bröstar upp sig och försöker överträffa varandra med sifferexercis, miljardsatsningar på skola och omsorg. Mycket siffror och tjatiga löften och på tok för lite ideologi och nytänkande. Miljöfrågorna har svårt att nå ut och vart har kvinnorna tagit vägen? En och annan, typ Magdalena Andersson, tränger sig upp bland män i kostym och säger saker som män förstår. Annie Lööf är ju så klämd i männens värld att hon snart inte hörs.
Var finns debatten om kvinnors jämställdhet och lika lön? Socialdemokraternas kvinnor syns ju nästan inte i skuggan av Löfven. Jo, du kan säkert hitta några tvittrande stockholmstjejer som gör sina röster hörda, men det är fortfarande i marginalen. Var finns Mona Sahlin och hennes engagemang för kvinnor och, inte minst invandrare. Gubbarna i de etablerade partierna hukar ju fortfarande för att ta tag i invandrar- och integrationsdebatten. Det hela är hur som helst oroväckande kreativitetslöst. Jag hoppas att Sveriges kvinnor reagerar på det bristande intresset för kvinnors rättigheter och jämställdhetskrav i valrörelsen. Skolan kommer med all sannolikhet att bli bättre efter valet oavsett vilket block som vinner. Men är det någon som tror att t ex sjuksyrrorna kommer att jubla över förhoppningar om bättre villkor. Näe!