De är två saker jag oroar mig för. Ständigt.
Den ena är diagrammen, staplarna över hur mina fonder utvecklas. Pengarna i dessa fonder ska jag leva av när min tjänstepension börjar sina.
Det andra som oroar är omkretsen av mitt bukfett, min mages storlek.
I det första fallet vill jag, självklart, att staplarna ska bli större, högre och fetare. Det är därför jag är livrädd för att sossarna ska vinna valet och få investerarna att fly landet. Mina staplar kommer att krympa likt min penis vid kalla bad. Det vill ingen man vara med om.
Borg är en slags garant för feta staplar och ett komfortabelt stånd. Så ser jag på saken.
Jag kan alltså gå och rösta i förhoppningen att det ska hjälpa mina staplar att stå på en stabil grund.
Problemet med mitt bukfett är att jag inte kan rösta bort det. Innan jag blev pensionär, innan jag blev så outhärdligt gammal, så inbillade jag mig att jag kunde motionera bort bukfettet. Långa promenader, lite spring och några situps och saken var klar. Magen skulle krympa.
Bullshit!
Jag går, långt och fort. Runkeeper och Fitbit och andra digitala motionsappar gratulerar mig och och jag visar stolt upp mina nya motionsrekord. Men bukfettet är detsamma. Det har inte ändrats en millimeter.
”Krymp ditt feta as!” vrålar jag inombords. Ingenting händer.
Jag konsulterar min dotter som förlorar ett par kilon bara genom att gå upp för några trappor.
”Du äter för mycket vitt bröd och dricker för mycket vin. Vet du hur många sockerbitar du dricker upp varje dag?” frågar hon.
Då var vi där igen.
Så jag kör en vit vecka, för vilken gång i ordningen. Och så mäter jag omkretsen. Nä, det har inte hänt ett skit. Så jag öppnar en ny rödvinsbox och käkar en vit fralla med smör och ost.
Friheten i pensionärslivet är en hit. Men Löfven och rödvinet, som jag ironiskt nog gillar, är rena mardrömmen.