Bild

”Jakten på Gråmännen”

img_1528

Vill du läsa min bok?
Beställ på webben. Gå in på Solentro, tryck på rubriken Bokhandel, hitta min bok, tryck på Till boken och sedan är det bara att beställa. Du får en spänningsroman, fantasy, på 428 spännande sidor för 170 riksdaler. Boken trycks just nu så det kan ta några dagar innan du får den. Du kan också besöka en bokhandel och beställa men där blir den mycket dyrare. Så mitt tips är att du kör på Solentro. Har du tur att känna författaren kan du ju alltid kontakta honom och förhandla till dig ett bättre pris. Försöka duger! Så här börjar boken:

”En solig helgdag år 1585 red två Gråmän in i Det Fria Landets huvudstad Mormosa. Staden låg på en höjd med de lätt sluttande soriodlingarna mot norr och maurobärsträd samt vin och olinderträdsodlingar åt söder. Mormosa bestod av en mängd små och större runda torg med anslutande gränder och staden kunde liknas vid en samling stjärnor kopplade till varandra. Nu, när dagen ännu var ung, badade torgen i sol men nästan alla gränder låg i skugga.
Det var lugnt och fridfullt på kullerstensgatorna denna sensommardag. De flesta invånarna var lediga, många tillbringade dagen i parkerna och njöt av sol och spel, andra satt och dåsade utanför sina dörrar eller drack stör, en brygd gjord på den finaste humlen. Stören gav inte bara ett behagligt rus, den ansågs också vara bra mot förkylningar och lindrigare värk. En del föredrog drovel eller piljevin. Men de flesta satt på någon av de många serveringarna på de små torgen och drack te, ett mycket speciellt och hälsobringande te från salidbusken som skingrade sorg och bidrog till att göra livets vedermödor uthärdliga.
Invånarna var avspända och anade ingen oro när de två främlingarna red genom Mormosa…”

karta

God Jul o Gott Nytt år

Tack för all uppmuntran under året. Min bokkrivning har inneburit att det har varit lite glest med inläggen på den här sidan under året. Ja, och så det där med hjärtinfarkten förstås. Nu är jag 18 kilo lättare och mår bättre än på decennier. Det borde vara en bra utgångspunkt för 2017.
radjur

liten-fagel-2

hare

”Jakten på Gråmännen”

img_1528
Första provtrycket. Boken är klar ”Jakten på Gråmännen”. Knappt ett år har jag pulat med dessa Gråmän. En fin julklapp till mig själv och förhoppningsvis till många andra som gillar fantasyromaner. För det är vad det är. Den utspelar sig på medeltiden i ett land få av oss, kanske ingen, känner till. Det är en bortglömd del av världen men jag har kommit över gamla skrifter som berättar en del av dess hemlighet. Det är en bok för unga vuxna, men ingen läsning för knäsvaga. Så därför får Uno, 10 år, som boken är skriven för, vänta några år innan han kan läsa den. Det är en bok om en isolerad by där det sker ganska obehagliga saker, en by där Gråmännen har sitt hem, en by med en källa med grönt stärkande vatten och med en metall, alma, som är hårdare än någon annan metall och nästan lika lätt som bambu. Men i grannlandet Befrielsen och i dess huvudstad Mormosa får den nya Härskarinnan, Lorinda den II:a av Rödsten, vetskap om vad Gråmännen håller på med. Då börjar jakten……
Det är en bok om hur svårt det är med demokrati, om hur svårt män har för kvinnor med makt, om religionens elände och om vansinniga beslut som fattas av människor under press. I den här boken är kvinnorna de kloka, de som tänker först och handlar därefter. När Lorinda kom till makten sa Mormosas kvinnor, de som röstat fram henne: ”Aldrig mer än man vid makten”. Det är svärd och blod men jag hävdar bestämt att detta är en bok för kvinnor.
img_1540

Samtal med en skarv

skarv-1
Jag står på bron över forsen och ropar:
”Är du en örn?”
Förvåning.
”Är du dum… eller är du från Stockholm”, frågar skarven.
”Från Stockholm”, svarar jag.
”Har du sett en örn med simhud mellan tårna?”
”Du har örnnäbb”, säger jag för att inte framstå som en total idiot.
”Om jag vore en örn skulle inte alla vilja skjuta mig”, säger skarven.
”Varför vill alla skjuta dig?” frågar jag.
”Jag lämnar förödelse efter mig.”
”Hm… jag tycker du är fin”, säger jag.
Skarven visar näbben i profil och breder ut vingarna.
”Vill du krama mig?”

skarv-2

”Don´t fuck with me!”

orn-1-0057-1
Den där duvan jag skickade iväg i våras, i ett försök till en global fredsmedling, tja, det gick väl sådär. Kolla min vän havsörnen här, notera den bistra minen. Skrämmer ju skiten ur en. Kanske kan det vara något att sända iväg till Trump och Putin och några av de andra gubbarna med storhetsvansinne. Kanske tar de inte notis av en duva men förstår det bistra budskapet hos min vän örnen: ”Don´t fuck with me!”

Med sonsonen på seglarskola

Ska du verkligen skicka ditt barn till seglarskola? Titta på de här bilderna innan du bestämmer dig till nästa sommar.

DSC_0074
Hur bromsar man?
DSC_0085
Hjälp!

DSC_0086
Jag förliser!
DSC_0087
Kan jag simma?

DSC_0088
På den igen!
DSC_0089
Hjälpen kommer!

Fredsduvan

En vanlig duva kan imponera. Och hon är välkommen. Så jag skickade iväg henne. Det är hög tid. Jag pratade med mitt barnbarn i telefon… tänkte… nej, fan, något måste göras. Barnbarnet, Tove, behöver en framtid med lugn och ro. Hon behöver leenden och förståelse. Så jag insåg att jag måste göra något. Jag skickade iväg fredsduvan… nu ordnar det sig nog…
Duva 4

Tornfalken – en klar favorit

Tornfalken, en av mina nya favoriter. Rätt liten, inte mycket störtre än en stare. Svår att få syn på när han sitter på en liten gren (bilden) och spanar. Men likväl en rovfågel, skicklig flygare och jägare. Den liksom hänger i luften över åkern och ryttlar. Sedan blixtsnabb dykning och sätter klorna i en sork. Den här hanen är en av mina nya vänner. Jag vet var han jagar och han brukar reta mig igenom att visa upp sig men sedan vara borta när jag äntligen fått in skärpan.
DSC_0060

DSC_0181

DSC_0162 (1)

Tornis 2

Gifta i 40 år

vi
Det var så här det började. Året är 1968. Vilket härligt år! 1976 beslöt vi, Lena och jag, för att ”gänga” oss, ja, Jonas var redan på väg. Vi hade ont om pengar och räknade ut att det var ekonomiskt fördelaktigt, då på 70-talet, att vara gifta när man fick barn. Kärleken fanns ju redan. Nu firar vi 40 år som gifta. Två fina barn och lite barnbarn har vi bidragit med, så här långt. Det är vi stolta över. Nu är vi pensionärer och hänger fortfarande ihop. Jobbat? Jo, i 42 år, och det var helt ok. Och helt förstörda har vi ju inte blivit. Lena är fortfarande glad som du ser på fotot. Jag har haft tur och Lena, tja, jag tror att hon är hyfsat nöjd….
DSC00839

Gunnar – en klippa i glesbygden

Han bor ensam i sin stuga och har ett efternamn som en poet, Ferlin. Men han heter inte Nils, han heter Gunnar. Han ska fylla 89 och är min Granne på landet, i byn Vreta i Gästrikland. Han borde få medalj.

Vi brukar sitta i hans kök och dricka kokkaffe och äta skorpor. Det är så jag får veta vad som har hänt i bygden och i byn sedan senast. Om jag kommer ut ensam och han inte ser mig på några dagar ringer han och frågar om allt är i ordning. Gunnar bryr sig och tänker att den som har haft två hjärtinfarkter kan få fler. Han vet. Han har själv haft flera. Han har dessutom diabetes, krånglande knän och en rygg som håller på att ge med sig. Det är anledningen till att han nu inte sågar sin ved själv. Och han måste ha hjälp av rullatorn när han hämtar ved i vedbon.

Gunnar ser till mitt hus, släpper in sotarn och när jag får anmärkning på att det inte finns något glidskydd för stegen till taket, ja, då svetsar Gunnar, på eget bevåg och utan att säga något till mig, ett skydd av lite skrot han har i verkstaden. Grannen Arne hjälper till att sätta upp glidskyddet och så var den saken klar.

Gunnar och jag har affärer ihop. För många år sedan köpte jag en åkgräsklippare, en liten Stiga. Efter en sommar med återkommande krångel ställde jag in den i vedbon. Där stod den och samlade damm i tre år. När Gunnars röda åkgräsklippare gick sönder sa jag att han kunde få min, om han fick ordning på den.

Han har svetsat och donat lite, bytt ut remmar, fixat ny sadel och svetsat dit skruvar där det tidigare inte fanns skruvar. Nu går den som en Ferrari. Vi delar på den. När jag får soppatorsk kommer Gunnar med sin rullator lastad med en dunk bensin och sedan är det bara och åk.

Sådana som Gunnar är utrotningshotade. Ja, han borde fan ha medalj.
Gunnar

5 of 26
123456789