Text

Löftesbrott. Är inte det ganska allvarligt? Att ljuga medvetet är på något sätt ännu värre. Om den som ljuger har makt är det i vissa fall straffbart. Den politiker som innan valet ser dig i ögonen och lovar att inte höja skatten men som efter valet höjer skatten borde kanske stå vid en skampåle mitt på torget.

”Ja, jag ljög för att få din röst.”

Magdalena Andersson, finansministern, är något av en expert på att lova en sak och göra en annan. Det som inte skulle bli någon skatt blir en skatt. Och när någon ställer frågan om löftesbrott blir svaret att alla nog förstår att det handlar om anpassning till verkligheten. Ett löfte är lätt som luft i förhållande till verkligheten.

Vi ser lögnen men bryr oss inte. Det vet Magdalena Andersson och hennes partikompisar. Och kör det ihop sig, om det blir en svekdebatt, ja, då kan man alltid skylla på Miljöpartiet.

”Vi var tvungna att kompromissa.”

Vill vi ha det så här?

– Löftesbrott –

En riktigt dålig intervju

skavlan
Jag läser att det har varit tittarstorm mot Fredrik Skavlans intervju med Jimmie Åkesson i Svt. Tittar på programmet i efterhand och förstår.
Intervjun var usel. Det som en gång var Skavlans kännemärke, en slags trevlighet med skarp udd, har sedan länge gått förlorad.

Det är ju intressant att Sverigedemokraterna lyckats placera sin partiledare på bästa sändningstid dagarna innan hans sjukskrivning går ut. Åkesson sist i Skavlans program. Och plötsligt inga andra gäster, bara Jimmie. Kanske var det Åkessons krav, inte vet jag, Men det blev plötsligt kallt, som om man bjudit in en kriminell och vidtagit åtgärder för de andras säkerhet.

Det är Åkessons första intervju sedan han blev sjuk. Jag hör och ser att han fortfarande inte mår så bra. Han är skör, äter piller och kämpar fortfarande mot en allvarlig sjukdom. Skavlan håller sig till en början till det som är intressant, sjukdomen och dess konsekvenser.
Men jag vill veta mer om sjukdomsbilden, Åkessons funderingar, familjen, att vara nybliven pappa. Jag vill höra Åkessons egna tankar om hur det är att var en av Sveriges mest hatade personer, om den ständiga mobbning han utsätts för av andra politiker och av journalister. Jag vill veta om hans sjukdom är relaterad till hans politiska bakgrund. Jag vill veta om han kanske egentligen drömmer om att få göra sig fri från det politiska ok som uppenbarligen plågar honom. Men för att få veta det krävs en skicklig intervjuare. Jag får en dilettant.

För Fredrik Skavlan intar plötsligt rollen som skjutjärnsjournalist, en roll som han inte klarar av, och laddar med gammal skåpmat, sådant som vevats i media i flera år. (Vilken usel research). Vilken ointelligent vinkling. Att trycka ner främlingsfientligheten i halsen på Åkesson har ju testats oräkneliga gånger men aldrig fått någon effekt. Inte heller denna gång. Den sjuke Åkesson värjer sig men får inte tala till punkt. För varje skott och verbal spark som Skavlan levererar kan Sverigedemokraterna glädjas åt ett antal nya anhängare. Arga svenskar som avskyr uppblåsta journalister.

Och sannolikt var det just den reaktionen som strategerna i Åkessons parti hade hoppats på. Fredrik Skavlan gick i samma fälla som många journalister före honom, försöken att hänga Åkesson i offentlighetens ljus.

Istället för att med psykologisk och intelligent lågmäldhet lirka upp Åkesson, avslöja hans sanna jag och visa på hans inre kris och komplexa förhållande till ett parti som krampaktigt försöker etablera sig i demokratins finrum så fick vi platt fall. Det är viktigt att Åkessons ideologi offentliggörs. Blir klar och tydlig. Skavlan hade chansen. Men han har inte lärt ett smack av sina kollegors misslyckanden.

Nej, Åkessons parti får aldrig min röst. Jag tror på något annat. Jag kommer aldrig att gå med i det tåg av besvikna sossar och borgare som nu marscherar in i Sverigedemokraterna. Men i min demokrati får man ha mer än en åsikt. Jag läser att Svt står bakom Fredrik Skavlans intervju. Något annat var inte väntat. Men det är knappast en inställning som kommer att ge public service en ny vår. För att det ska ske krävs kvalitet.

Dianas tempel

Kruka
I Dianas tempel i parken bakom Karlbergs slott i Stockholm hittar jag den här ”urnan” där någon planterat ljung och murgröna. Jag är helt betagen av detta lilla stilleben. Det är så vackert. Jag letar efter en inskription men det finns ingen.
Dianas tempel
Gabriel De la Gardie köpte Karlberg år 1669 och anlade då en ny påkostad barockpark. Det byggdes orangeri, dammar, vattenkonster, parterrer och terrasser med buxbomsbroderier och trädplanteringar. Inspirationen till parken kom från Frankrike. Arkitekten Nicodemus Tessin den yngre fullbordade arbetet med parken. I slutet av 1700-talet gjordes parken om till en engelsk park efter dåtidens mode. Då tillkom promenadvägar och trädplanteringar.
Och på en liten kulle lät Gustav III åren 1790-1792 uppföra Dianas tempel till sjöguden Neptuni ära.

Ge Wallström en kurs i diplomati!

Wallsröm
Journalisten Katrine Marcal i Aftonbladet har inte förstått. Hon gör en obegåvad patriarkal sväng i debatten kring utrikesminister Margot Wallström istället för att som Peter Wolodarski i DN i dag (15/3) belysa kärnpunkten.

Det är inget fel på Margot Wallströms ställningstaganden i de aktuella frågorna kring Israel, Saudiarabien eller Ukraina. Det handlar, som Wolodarski påpekar, om hennes oskicklighet i sättet att framföra sina åsikter.

”Den normala gången hade varit att först göra det diplomatiska fotarbetet och sedan annonsera den officiella politiken”, skriver Wolodarski.

Sverige har haft många skickliga diplomater genom decennierna. Och många skickliga utrikesministrar som Anna Lindh, Jan Eliasson och Carl Bildt, för att nämna några. De förstod, till skillnad från Wallström, det känsliga, diplomatiska förspelet. Men de har samtidigt inte försökt dölja Sveriges hållning i frågor kring mänskliga rättigheter och andra för Sverige viktiga frågor.

Varför inte be partikollegan Jan Eliasson att ge Margot Wallström en kurs i diplomati?

En pinne till boet

Häger
När hägrarna bygger bo på Djurgården. Då är det vår.Fast det kan vara lite kyligt så här i mars. Så mössan värmer skönt. Å en pinne till boet måste man alltid ha med sig.

Ann-Marie Rauer – en pärla

Ann-Marie-Rauer
I dessa dagar då en rad kritiker ifrågasätter public service bestämde jag mig för att leta efter det som är bra. Och det finns mycket. Nyheter, sport och dokumentärer, som nästan alltid håller hög kvalitet lämnar jag åt sidan denna gång. Där är marken fast.

Underhållningssidan är mer problematisk. Jag håller med kritikerna om att färgen på den sidan av public service fasad flagnar. Ofta , för ofta, nonchaleras kärnpubliken, ytligt kommersiellt hopkok sprider sig som en löpeld i tablåerna. Det goda hantverket får stå tillbaka för statistik över tittarsiffror.

Men visst finns det sådant som lyfter. Det första jag tänker på är Kunskapskanalen. Det är public service och kanalen håller ofta hög kvalitet. Jag flyr ofta dit från det ytliga i det övriga teveutbudet. I Kunskapskanalen kan jag andas och imponeras. Och i TV2 njuter jag av ”Min sanning”. Ett lysande intervjuprogram i god public service-anda.
Men den här gången vill jag plocka fram en annan pärla inom public service.

Kulturprogrammet Sverige och dess programledare Ann-Marie Rauer. Kanske är hon den bästa av dem alla i den här genren, intervjuer med kända personer. Hon låter alltid den intervjuade träda fram utan störningar. Själv är hon tillbakadragen men inflikar alltid sina frågor vid rätt tillfälle och utan att avbryta. Hon är ett föredöme, en lyssnande, skicklig intervjuare.

Ann-Marie Rauer lyckas nästan alltid att få dem hon intervjuar att öppna sig, bjuda på sig själva. Till och med Ulf Lundell blev underhållande när hon intervjuade honom.
Den 7 mars samtalade hon med skådespelaren och regissören, Thommy Berggren. Och det blev ett underbart samtal med humor och små aptitretande avslöjanden.

Thommy Berggren, 77, sa bl a att han nu känner sig mogen för ett nytt förhållande. Men han vill inte ha någon ”tant”, han hoppas på någon yngre kvinna. Det här skulle mycket lätt ha kunnat bli pinsamt, manschauvinistiskt och gubbigt. Men det blev det inte. Det blev en diskussion full av självironi och humor. Mycket tack vare Thommy Berggren själv men också tack vare Ann-Maries förmåga att läsa av honom och ställa de rätta frågorna.

Så visst finns det pärlor där i tevehuset. Ann-Marie Rauer är en av drottningarna i public service-tv. Jag hoppas att nya vd:n Hanna Stjärne förstår det.

Vår i köket

IMG_0205

Äntligen! Värmen, ljuset, våren. Lika omtumlande och underbart varje gång. Det känns nästan lite pinsamt att skriva om det, igen. Men det är inte banalt. Det som fyller en med energi och glädje kan aldrig bli fel.

Bingo på vårdcentralen

Jag undviker läkare och läkarmottagningar in i det längsta. Bara i undantagsfall beger jag mig till min vårdcentral. Det är vid tillfällen då jag inser att någonting är fel, att det som drabbat mig inte går över av sig själv eller att jag inte kan fixa det själv.

Då, för knappt fem år sedan, när jag fick min hjärtinfarkt var det mina anhöriga som ringde efter ambulansen. Själv intalade jag mig att det nog bara var en förkylning. Så mitt förhållningssätt är inte direkt riskfritt.
Nu var det några år sedan jag besökte en vårdmottagning. Men så fick jag ont i ett öga, det svullnade. Man tar inte fram fickkniven och skär lite när det handlar om ögon, så jag insåg att jag inte kunde fixa det själv.

Jag var tvungen att gå till vårdcentralen. ”Min” ligger på Odenplan. I ett höghus, tio våningar upp. Hissarna fungerar inte alltid så bra. Det har hänt att sjuka har fått gå upp tio våningar. Jag tänker att det kanske är medvetet, ett sätt att sålla. Av tre som går upp kommer bara två fram. Ett sätt att spara pengar inom vården. Men det här är ju bara mina sjuka tankar. Bry dig inte om dem.

När jag kommer upp ska jag välja en plastbricka med ett nummer på. Jag väljer blå eftersom den färgen representerar min läkare. Med blå, två i knäet sätter jag mig bland de andra i väntrummet. Efter en halvtimme kommer en sköterska och sätter sig vid en dator. Hon ropar:
”Röd ett!”
Röd ett går och betalar och registreras.
”Gul fyra!”
Gul fyra gör samma sak.

Från hissen kommer en ny patient. En direktörstyp med barsk uppsyn. Han går direkt fram till sköterskan och säger att han snabbt behöver besöka sin läkare. Sköterskan säger att han ska ta en plastbricka under sin läkares namn och vänta på sin tur. Han säger då att han har bråttom. Det blir oro i leden men sköterskan är iskall. Hon pekar med hela handen och mannen ger upp.
”Blå två!”
Det är jag. Jag betalar 200 kronor och får ett kvitto. Då får jag en idé. Jag säger till sköterskan:
”Det här är ju lite som bingo. Skulle man inte kunna lätta upp stämningen och göra läkarbesöken lite mer spännande genom att låta en plastbricka bli en lottovinst. En vinst varje dag. Den som får turplastbrickan slipper betala avgiften.”
Hon tittar trött på mig och pekar med hela handen. Jag ger upp.

När jag en timme senare kommer ut från min läkare är allt som vanligt. Ögat, tja, kan väl vara någon allergi.
”Kontakta din ögonläkare”, föreslår läkaren. Han är mer intresserad av mina lungor som rasslar. Han säger ett svårt ord som betyder att jag ska göra ett in- och utandningsprov för att få koll på rasslet. När jag går hem känns det snopet och inom mig gror en oro över att det nog inte är någon på den där vårdcentralen som egentligen bryr sig om hur jag mår. Kanske står hissen nästa gång och det är min tur att gå upp för trapporna…

Björn Wimans dåliga omdöme

Björn Wiman
Jag läser ett citat på Twitter. Stannar upp, läser det igen. Kan det vara möjligt? Det är några rader av DN:s kulturchef Björn Wiman. Han skriver:
”Det finns en särskild plats i kvällstidningarna för män som passerat bäst före-datum. Jan Guillou är Aftonbladets egen Ulf Nilson”. Dessa rader gör mig beklämd. Kan en kulturchef för Sveriges största morgontidning verkligen ha ett så dåligt omdöme?

Björn Wiman har läst en krönika i Aftonbladet av Jan Guillou. Den handlar om den infekterade debatten efter Studio Ett:s fråga förra veckan om judar kan ha ett ansvar för den ökande antisemitismen i Europa. (Jag har skrivit flera inlägg om det här nedan)
Jan Guillou skriver bl a:

”… Samtidigt dånar en våldsamt aggressiv debatt på landets liberala ledarsidor om antisemitismen i Sverige. Inte, således, om den dominerande formen av svensk rasism som riktar sig mot araber och muslimer.”… ”För dem, som vill framställa Sverige som ett antisemitiskt snarare än islamofobiskt land, är varje lögn och överdrift ett av det höga ändamålet helgat medel.”

Det är tuffa ord och Jan Guillou använder, som han ibland gör, fet versal när jag kan tycka att det kanske borde skrivas med gemener. Och reaktionerna mot Jan Guillou har varit hårda i de fria medierna och på ledarplats. Han anklagas för att ställa de två grupperna mot varandra och han försöker tvinga oss att välja. DN: ledarskribenten Amanda Björkman är en av dem som tycker att Jan Guillou har passerat all anständighets gräns.

Det Jan Guillou skriver kan du själv läsa i Aftonbladet. Han hör ju som bekant inte till dem som okritiskt följer med i strömmen. Han ifrågasätter och vågar alltid gå sin egen väg. Många debattörer blir provocerade. Men i ilskan över Jan Guillous formuleringsteknik förväntar jag mig substans och motargumentation baserat på kunnande. Inte minst av en kulturpersonlighet.

Men att, som Björn Wiman, nonchalant slänga ur sig en obegriplig vulgaritet, en fullständigt ovidkommande och nedsättande kommentar kopplad till ålder är inte på något plan acceptabelt.

Det Björn Wiman ägnar sig åt här är åldersfascism. Det finns många av hans sort på de fria medierna. De som använder sig av politisk tillhörighet, ras, ålder eller kön istället för fakta. Att DN:s kulturchef Björn Wiman hör dit är djupt beklagligt.

Den tidigare vd:n för Sveriges Radio (2009-2012), Mats Svegfors, tycker som jag i frågan rörande Studio Ett:s fråga till den israeliska ambassadören, den om inte judarna har något ansvar för den tilltagande antisemitismen i Europa. Mats Svegfors tycker att det var rätt av SR att ställa frågan och fel att klippa bort den. ”Det ligger i intervjuandets metodik att man ställer kontradiktoriska frågor”, skriver han i DN.Kultur.

– ”Orimligt att dödskallemärka frågor” –