Övrigt

Middag för två

Middag för två

Foto: Peter Dahlgren

Ett möte mellan en nötväcka och en blåmes på en ”flyg in restaurang” i en by i Sverige. Olika? Vad spelar det för roll?

Nötväckan: Vi är rätt lika egentligen!

Blåmesen: Hi, hi.

Nötväckan: Allvarligt! Jag är lite större men… vi har båda svarta ögonstreck och…

Blåmesen: Var inte larvig. Du är dubbelt så stor som jag. Du har avlångt huvud och jag har ett nästan runt, jag har gult bröst och du har… ähh..brun orange är det väl. För att inte tala om näbben…

Nötväckan: Min är kanske lite större men…

Blåmesen: Lite större? Den är fyra gånger så stor, minst…

Nötväckan: Ja, ja, men spelar det någon roll. Vi kan ju i alla fall flyga båda två…

Blåmesen: Det är väl den enda likheten i så fall.

Nötväckan: Nja, vi övervintrar båda två. Det är bra för då behöver ingen av oss bli ensam.

Blåmesen: Vad menar du?

Nötväckan: Om du var en flyttfågel skulle vintern här hemma bli väldigt… plågsam, för mig alltså.

Blåmesen: Det var snällt sagt.

Nötväckan: Du är söt!

Blåmesen: Hi, hi

Nötväckan: Så du tycker om mig lite i alla fall?

Blåmesen: Det är väl klart.

Nötväckan: Bra, då äter vi. Gillar du stället jag har valt?

Blåmesen: Mm, vi lär ju i alla fall bli mätta.

Nötväckan: Tihi.

 

Lördagar på glättat papper

Ett nytt magasin på glättat papper. Ännu ett. Var inte det en trend i det föregående seklet?  DN:s nya lördagsmagasin är en tidning med mycket reklam, och då snackar vi mycket. Där finns läckra annonser om bilar och flyg. Resa vill väll alla, och så  Ikea förstås. Och när vi drömmer kan vi njuta av gott vin, många sidor av förslag på vin och på det en dryckeslista. Och till detta en reseguide där det är svårt att veta vad som är reklam och vad som är redaktionellt material. Hela magasinet präglas av just detta att reklam och redaktionellt material går i varandra.

DN har gjort ännu en tjusig tidning för den köpstarka medelklassen.

Det journalistiska då?

Jo, visst. det finns ju också där. Bra reportage av erkänt skickliga dn-journalister. Men textlayouten är nästan lite tråkig, det goda reportaget blir lite svårtillgängligt. Reklamen däremot är inte alls svår. Den fullkomligt glider från det glättiga och glättade pappret ner på frukostbordet.

Jo, jag förstår. Detta magasin är tänkt som en helg-njutning med mycket mat, dryck och resor. Men då blir det ju så att reportagen, ja de som inte handlar om mat, mode eller resor, känns malplacerade.

Det är klart att DN försöker hålla positionerna. Det är fan inte lätt att vara tidningsmakare i dag, men den här glättigheten känns sen. Många konkurrenter har haft den sedan länge. Och det känns framförallt som en repris på något som kändes nytt för decennier sedan.

Hur är det med kreativiteten på DN?

Jo, jag kommer att läsa den, av ren solidaritet med de journalister som skriver i det glättade.

Men jag hade velat ha något annat. Någonting nytt. Lite jävlar anamma. Men det blir kanske en annan gång.

”Har inte du en fru?”

Unga män rullar barnvagnar genom Vasaparken. Fyra av fem sms:ar. De går ofta ensamma. Unga mammor däremot, går med en eller flera väninnor, ofta med barnvagnarna i bredd. Kvinnorna har ofta roligt på den där promenaden medan männen ser ut som om de hellre skulle vilja göra någonting annat. Men vad är de som dessa män skriver i sina sms? Och vem skriver de till?

Jag drar mig till minnes en situation på den nyhetsredaktion där jag jobbade på 70-talet, ja just det, för 40 år sedan.

Min fru ringer och säger att jag måste hämta vår son på dagis. Han har fått feber. Hon har mycket längre restid än jag till dagis så det där naturligt att jag åker.

Jag går in till min redaktionschef och säger:

”Jonas har blivit sjuk. Jag måste åka.”

”Men du ska ju leverera den där artikeln om…”

”Jag vet, men det går tyvärr inte.”

Då kommer frågan som kom att bli en klassiker. En fråga som vi på redaktionen flitigt skulle citera åratal framåt.

Redaktionschefen tittar surt på mig och säger:

”Har inte du en fru?”

Vi skämtade alltså senare glatt om denna fråga. Så fort någon av de manliga reportrarna kom in på redaktionen och sa något om att åka hem så svarade vi unisont:

”Har inte du en fru?”

Så var det på 70-talet, då på stenåldern, före den tekniska revolutionen. Men hur är det nu?

”Jonas har blivit sjuk. Jag måste åka.”

”Javisst, åk hem! Men du är väl uppkopplad? Skicka ett sms när du är klar!”

Så jag vet vad de gör, de unga männen som sms:ar i Vasaparken. De skriver till redaktionschefen och säger att artikeln är levererad. När barnet i barnvagnen gråter sjunger de den enda vaggvisa de kan:

 

Vyssan lull, koka kittelen full.

Pappa jobbar direkt från mobilen

Han vaggar dig ibland

Men mest så mejlar han

Om du gråter får mamma ta över

 

Vyssan lull, koka kittelen full.

Pappa pratar i nya mobilen

Och blir du ledsen då

Så hojtar han, Hallå!

”Måste jobba för att skaffa klöver!”

”Det indignerade objektet”

När DN.Kultur, söndag den 5 januari, publicerar fem (5) helsidor ur en nyutkommen bok ”Höjd över varje misstanke” av Paul Frigyes så blev jag fundersam.

Det är i och för sig inget fel  att publicera utdrag ur böcker skrivna av kända författare eller av böcker som har ett stort allmänintresse. En granskning av Jan Guillous liv har utan tvekan ett stort allmänintresse.

DN väljer att publicera den del av boken som handlar om Keith Cederholm från tevereportaget i samhällsprogrammet ”Magazinet” 1983. För det reportaget fick Guillou stora journalistpriset 1984. Och det var till stora delar detta reportage som bekräftade Jan Guillous storhet som undersökande tevejournalist. (Han var ju redan känd för sin goda journalistik efter iB-affären) Med sin envishet, oräddhet och journalistiska hantverk banade han väg för något nytt. Detta försöker nu Frigyes och DN att göra till en spottloska i havet.

Frigyes text går ut på att Guillous reportage om Cederholm var rätt mediokert, även om det var bra teve. Argumenten var dåliga och dessa dåliga argument, som innebar att Högsta domstolen prövade och friade Cederholm, innebar inte alls att Cederholm infriade föresatserna om ett nytt liv. Paul Frigyes skriver att Cederholmreportaget gjorde att Guillou hädanefter kom att göra den nya teatrala journalistikens riddarroll till sin närmast personliga egendom.

Om detta kapitel om Cederholm, som DN valde att publicera, hade givit något nytt… Låt oss säga att det var fejk, innehöll allvarliga brister eller till och med lögner, så skulle jag ha förstått DN:s val att publicera dessa fem helsidor. Men allt det ger är ett försök att göra Guillous genombrott, som undersökande journalist i teve, till rätt taskig journalistik om än bra treve.

Det känns mer som om DN:s kulturredaktion här såg en chans att putta ner Guillou från hästen. Denna min misstanke förstärks när Susanna Birgersson i DN, onsdag den 8, skriver en notis om SVT-debatten mellan Guillou och Frigyes. Hon skriver ”Två felaktigheter kunde motbevisas i direktsändning och biografiförfattaren blev hårt åtgången av det indignerade objektet.”

”Det indignerade objektet” är Jan Guillou, onekligen en avslöjande formulering.

(Beslutet att dra in boken har inte något med detta inlägg att göra)

 

3 of 3
123